Kreml-Babs med fuskbok!
  
nr 51 1964        
•   Man har ju rullat hatt i Paris, i London och New York och det var ju klart att man var ganska nyfiken på hur det går till när man rullar pälsmössa i Moskva.
    Det är skillnad det. Moskvas nöjesliv är stillsamt för att ta till ett snällt ord.
    Jag trodde att Oslo hade rekordet, en huvudstad vars nöjesliv är som Faluns fast med rättigheter. Men Moskva är ett stycke torftigare ändå. Inte för att ens behov av scandal beauties är särskilt skriande. Men det är med synd och nattklubbar och phula phlickor som med kriminalitet och mordstatistik, de ska liksom finnas där för att en storstad ska bli spännande och verka storstad på allvar.
    Moskva är ingen storstad på det viset. Avdelningen syndfulla nöjen toppas av tjejerna som dansar Svansjön på Bolsjojteatern. Mordverksamheten är socialiserad och bedrivs helt på regeringsplanet.
•   Moskva är staden utan nattliv. Men den har ett sjuhelsikes kvällsliv, där två flickor dominerar, Volga-Babs och Kreml-Babs. Volga-Babs heter Gallina Barnanova och är vokalissa i jätteorkestern på jättehotellet Ukraina vid Kutosovskyavenyen. Hon kör med lite gammaldags maner och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva henne. Tänk er en kicka som sjunger som Karin Juel, gestikulerar som Kjerstin Dellert och har “En dag är prinsen här” ur Snövit som populäraste inslag i repertoaren, och ni kommer rätt nära.
•   Kreml-Babs är yngre, snyggare och poppigare och kan tre gester till. Hon utför dem alla med höger arm. Vänsterkardan är upptagen av en anteckningsbok, där hon har alla sångtexterna. Sidan 44 var hon ganska bra på, där stod Mack the knife. Sidan 17 var inte dum den heller, 
    — Yes sir, that’s my baby. Kreml-Babs sjunger på Minsk vid Gorkijgatan.
•   Vid niotiden på kvällen sparkar kroglivet i gång, men kom gärna lite senare när publiken hunnit smälla i sej soppan. Jag vill inte påstå att ryssarna saknar bordsskick, men deras sätt att äta soppa är öronbedövande. När 150 sovjetmedborgare sitter i en krogmatsal och äter borstsj, låter det som när man pumpar läns en gammal pråm. När alla är klara, lägger dom skedarna i tallriken med en smäll, lutar sej bakåt och rapar i taket. Det lär vara ett österländskt sätt att uttrycka sin belåtenhet med maten, men ovan som man är kommer man att tänka på Fritjof Nilsson-Piratens beskrivning av en viss persons rapning: Det lät som när man river sönder en tapet på längden.
•   Som sagt, vid halvtiosnåret är det lagom att komma. Då har musikerna fått av sej kavajerna och justerat ärmhållarna. Då har Kreml-Babs hunnit välja sida i anteckningsboken. Då börjar champagnekorkarna smälla. Dom är av plast här i Sovjetunionen, så håll flaskan ifrån er när ni skjuter. En amerikansk turist som aldrig sett en plastkork i en champagneflaska förr, studerade den ingående, fick korken mitt i planeten och gick ner för räkning med den präktigaste blåtira man sett sen Dempsey slog ut Willard i slakten i Toledo. Tysta reseledare bar upp honom på rummet.
    Kreml-Babs tutar åstad med “I wanna be loved by you” fast med ryska bokstäver.
•   Publiken är uppe i varv redan vid tiotiden. Somliga har kommit i oklanderlig mörkblå kostym. Andra kommer i rutig skjorta, stickad kofta, jeans och gymnastikdojor och ingen rynkar på nästan åt dom för det. Och en mycket stor del av den manliga publiken är officerare i uniform.
    Tjejerna? Snyggt klädda över lag, sen man var här senast, 1955, har det hänt mycket inom damkonfektionen i Sovjet. Och så har dom upptäckt det här med spray också. Men det sovjetryska sprayet befinner sej ännu på experimentstadiet. Dansar ni med en sovjetböna och lutar kinden mot hennes hår, ska ni finna att det är som att luta sej mot en tom cigarrlåda.
    Är flickorna snygga?
    Svar: Nej! De flesta flickorna i Sovjet ser ut som Sune Mangs.
    Hur dansar dom?
    Svar: Bra. De flesta twistar som små ettriga motorer om dom får en chans. Men det får dom sällan, för de sovjetiska killarna har inte hållit sej á jour med utvecklingen. Den förhärskande dansstilen är därför något som påminner om Röda armén på marsch i stark motvind.
•   Det är ett visst snejs med att få ett bord. Det finns visserligen bord lediga, men när man pekar på dom, så skakar hovmästarn på huvudet och säjer “Niet rabota” , bordet är inte i produktion, för servitören som har det, har fyllt planen för dagen och gått hem. I stället blir man nedtryckt vid ett bord där det redan sitter två par. Man hamnar mittemot ett trevligt ungt par som ler och säjer en massa ord som man inte begriper. Så mycket snappar man dock upp som att killen är knall som ett ägg. Det blir blir till att köra palörleken igen, jag tror att jag tidigare har berättat hur den går till. Man tar fram parlören, stryker under det man vill ha sagt med blyerts och langar över den till killen, som stryker under och svarar. Efter en kväll är parlören full med streck och man får sitta på rummet och arbeta sej trött med kautschuken. Och det är ju skönt på sätt och vis,  även om nöjeslivet är torftigt i Moskva så har man chansen att sudda på nätterna.
•   Killen mittemot blir fullare och fullare, medan tjejen hans blir varmare och ger en långa sugande blickar. Hon är söt, en av de få i lokalen som är det, så hjärtat börjar faktiskt klappa riktigt fort när hon skriver något på en liten lapp och smusslar över till en. Aha, en biljett d’amour eller vad det heter!
    Man vecklar upp lappen med darrande fingrar och blossande kinder. Tösen ser en rakt i ögonen och ler förälskat. Herregud så hon ler! Tur att killen hennes är så på kanelen att han inte vet om han är på krogen eller på partimöte.
    Ack, en sådan smärta! Det flickan skrivit på lappen, det har hon skrivit med skrivstil. Ryska tryckbokstäver kan man ju läsa efter en veckas studier av alfabetet. Men skrivstil!
    Flickan ler förväntansfullt och blinkar skälmskt. Hon kan flirta öppet nu, för karln har somnat med näsan i kaffekoppen.
•   Man ber om ursäkt, tassar ut i vestibulen, får tag på en ryss som ser ut att kunna lite engelska och ber om en översättning. Ryssen läser lappen, småskrattar och lämnar den tillbaka och går. Vad ska det här betyda? Är man offer för samma konstiga grej som Danny Kaye sjöng om och som Povel Ramel sen översatte och sjöng om, ni vet den där lappen som gjorde alla antingen fulla i skratt eller också blixtförbannade?
•   Man återuppsöker bordet. Flickan blinkar och ler och kastar till på köpet en släng kyss. Karln är nu så pass pigg att han får sitta oppe. Han sitter raklång i stolen med slutna ögon och 20 rubel i nypan. Han vill betala. Plötsligt pekar flickan med en viss iver på en mörklockig typ som slagit sej ner vid bordsgaveln. Han ser ut som en zigenarbaron som kommit på kneken. Han kan engelska. Han kan översätta. Zigenarbaronen läser lappen under tystnad, flickan blinkar och ler så jag tror hon ska gå sönder. Hennes karl har fått påtår och rör om i kaffet med kran. Zigenarbaronen översätter vad flickan skrivit. 
Han säjer: 
    — She says that friendship is the same as peace. . . Hon säjer att vänskap är detsamma som fred!
    En snöpligare västgötaklimax har man inte sprungit på sen man var 16 år och betalade 20 kronor för en halvpanna bondvatten på Norrmalms torg.
    Men flickan ler febrilt, lägger huvudet på sned och kastar ännu en smällpuss. Den låter som när man drar korken ur en butelj och karln hennes vaknar och kisar förhoppningsfullt omkring sej.
•   Va? Synd i Moskva? Den svenske moskvakorrespondenten tittar på mej som om jag frågat efter springbrunn i Sahara. Han bekräftar att sen krogarna stängt halv tolv, är den här stan så tyst att man kan höra diktatorerna falla.
    — Det finns egentligen bara ett ställe som håller öppet till tre, sa han.
    — Fint.
    — Det är fiket i hotell Ukrainas vestibul.
    Fiket i hotell Ukrainas vestibul serverar öl och champagne och mackor med svettig prickig korv. Det sitter femtio killar och tre tjejer på plaststolar kring gula plastbord utan dukar. Stämningen är hög, alla babblar i mun på varann och korrespondenten säjer:
    — Här var enda stället om man ville ragga upp tjejer förr i världen.
    — Förr i världen?
    — Ja, det fanns tre phula phlickor stationerade här.
    — Och nu då?
    — Ja, två skicka dom till Sibirien för lösaktighet och den tredje går visserligen i trafik, men hon har fått tre varningar redan. Det är en tidsfråga när hon åker.
    Sen är det helt slut på synden i Moskva.