LANDET KULISSIEN!
Ur boken "Tack för titten Amerika" från 1982!

    
Nu kom ju Amerika att heta Amerika, annars kunde man ha kallat landet för Kulissien. Amerika är nämligen ett land av framsidor.
    Pionjärerna som röjde mark och byggde sig städer hade ju så förtvivlat bråttom att de inte hann med just annat än framsidorna. Mönstret för städerna var detsamma över hela kontinenten från New York i öst till Los Angeles i väst. Man jämnade den mest upptrampade kreatursstigen och gjorde den till huvudgata. Längs denna byggde man i all hast bank, post, telegraf, salooner, hotell, stall och sheriffkontor, idel träkåkar som dolde sin skranglighet med ståtliga fasader mot gatan.
    Varenda håla bestod av en gata med kulisser, baksidorna var det aldrig meningen att de resande skulle se.
Det lustiga är att denna arkitektoniska mentalitet lever och har hälsan än i dag.
    Jag bodde i ett villaområde i Colorado en tid och såg nya villor växa upp runt omkring. De byggdes i plywood och rappades med någon sorts blandning av murbruk och cascofärg. De såg sedan ut som solida stenhus i fyra år tills något ouppfostrat barn slog så hårt i någon dörr att all putsen rasade ner.
    Mitt i femrusningen kommer vi mullrande in mot Los Angeles i en svart Buick vi hyrde uppe i San Francisco. Los Angeles, som alltså inte är någon stad utan världens största Enskede, sträcker sina fångstarmar till motorvägar långt ut på den omgivande vischan. Väl fångad av någon motorväg med lämpligt nummer är det bara att hålla jämn gas med filerna till vänster och filerna till höger och hänga med strömmen. Minsta gir skulle innebära döden. Obevekligt sugs man in mot ryssjans innersta strut, d.v.s. Enskedes centrala delar. Hur, ska detta sluta?
    Fråga mej inte hur, men vi kör spik på hotellet vid Hollywood Boulevard där vi har rum reserverade. Något yra av denna nybörjartur sätter vi oss på rummet, river oss i huvudet över bilkartan och försöker lista ut hur det hela gått till. Det enda Rydén och jag kommer fram till är, att vi bor som två glada ö-prickar över o i kartans Los Angeles. Mitt i smeten, konstaterar vi förnöjt och hissar upp persiennen för att kolla om någon utsikt ingår i priset.
    Oj, det är då vi gör upptäckten. Los Angeles är baksidornas stad i framsidornas land! Mitt för näsan på oss ligger den världsberömda bion Graumanns Chinese Theatre, där tusentals världsfilmer haft sin urpremiär medan beryktade stjärnor satt sina fotavtryck i blöt cement utanför den pompösa entrén.
    Men det är baksidan vi ser. Biografen vänder sin enastående fasad av kinesisk snickarglädje mot Hollywood Boulevard och det lika berömda hotell Roosevelt, varifrån man i sin ungdom såg otaliga bilder från filmstjärneparties i Filmjournalen och 25:an.
    Det var säkert aldrig meningen att världen skulle se baksidan av Graumanns Chinese Theatre. Men det är precis vad vi ser från vår nya hotellskrapa. En fyrkantigare betonglåda har vi aldrig sett ingå i en stadsbe- byggelse. Inte en fönsterglugg, inte ett takutsprång, inte minsta arkitektoniska ambition, en skokartong på 75 x 50 x 10 meter. Man kunde väl åtminstone ha kostat på den några burkar färg?
    Det var väl så, att Los Angeles och Hollywood, som är en av många städer i staden, växte snabbare än någon kunde förutse. Hotellskrapor reste sig fram och bakut, världsberömda kulisser fick sina torftiga baksidor brutalt avslöjade.
    Det är kö runt hela betonglådan i kväll, nya storfilmen "Annie" har nyss haft premiär. En tillmötesgående vaktmästare låter oss dock smita förbi för att få en titt på interiören. Tolvkantiga pelare och kinesiskt lullull i rött och guld, ögonbedövande likt Chinas salong i Stockholm. I en lucka i en av de mäktiga pelarna har vaktmästaren sin middag, en Coca Cola och en hamburgare. Han tjänstgör i purpurröd uniform med ränder och knappar i guld. För ett svindlande ögonblick tänker vi be honom göra helt om och visa baksidan.