MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 4
 SE-reportage: Gits Olsson, Anders Engman
nr 29 1972
•  
Det vackraste Lubbe fann längs Sveriges guldkust var Ulvöarna längst ut i Ångermanlands skärgård. Ulvöhamn, kallade han för "Gud faders armhåla". Liknelsen låter kanske inte så smaklig, men vår Herre måtte vara en deodorant person och säker under armarna, för Ulvöhamn är fantastiskt i sin pittoreska skönhet, ett Norrlands Sandhamn.
•  Och det färgstarkaste Lubbe hittade i detta paradis var Ulvökungen Fridolf Nordqvist, som än i dag härskar över detta lilla havsrike.

•   Vi kom till Ulvöarna just den dan som Frille fyllde 75 år. Med det evinnerliga trämunstycket med den evinnerliga handrullade cigarretten i mungipan satt han bland blommor och gratulerande vänner och berättade om flydda tider, när Lubbe satt i hans kammare och skrev medan Fridolf själv var ute och organiserade Norrlandskustens strömmingsfiskare.
    Lördagen den 27 maj kommer vi från drivisen i norr och ska med Umeå skärgård bakom oss gå ut genom Tjäruskärsund, för att med känning av Storbådan och Skags udde om babord gå över havet ner till Ulvöarna. Men dyningen trycker på så att vi knappt kommer ut ur sundet trots, att dieseln trofast dunkar med sina 22 hästkrafter. För över kokar bränningarna, vi vänder och söker natthamn bakom bogseraren "Hera" av Nordmaling.
    Men 3.10 på morgonen har sjön lugnat ner sej och dyningen är inte värre än att vi kan gå till sjöss.
•   Det är tydligen ett riktigt bushål, det här. När Lubbe kom här med "Nuka Hiva" i maj 1939. gick det till så här: "Som vi passerat det trånga hålet började en ordentlig dans. Det var som om sjön stått och väntat på oss och tänkt: alldeles, små gossar, ska ni inte slippa undan! Svärtor, grisslor och skrak lågo i lä och höllo försiktigt, då vi passerade sista rullstensudden, och så kom det! Nuka Hiva verkade med ens, som om någon djävul nerifrån det svarta djupet satt en jättehummerklo i svansen på henne, hon hoppade till och reste sej precis rätt upp, så att hela båten föreföll att sitta på kryssaraktern och leka stångmärke, spretande upp ur en jättevåg. Så skakade hon till som i feber, och så, kvickt som blixten, svängde hon upp aktern och stod på näsan som en magisterhoppare, rätt ner i ett ljusgrönt källarvalv, vattnet sprutade, hela förskeppet försvann, det blev mörkt på kommandobryggan och vattnet forsade genom vindrutans fogar, vätte ner sjökort, kikare, pipor, cigarrcigarretter, forsade i durken och så samma manöver igen.
    — Sakta farten! hördes Janssons lugna och iskalla röst. Den saktades genom en handrörelse av Kalle, och Nuka Hiva reste sej, drog liksom efter andan, skakade av sej vatten i strömmar och började sitt lugna plikttrogna arbete i den grova sjön. Men Herre Gud, vilket liv! i pentryt hade fotogenköket hoppat från diskbänken ner i durken med ett slammer som om en kärra med tomma mjölkflaskor ramlat ner för Åreskutan. Knivar och gafflar och skedar hade hoppat omkring, porslin gått i kras, glas spräckts, cigarrlådor, skissböcker, anteckningsböcker, färglådor, mössor, skinnvästar, allt låg i en röra i salongen. På akterdäck hade bordet åkt långt akter ut och de båda stolarna kört ihop i en omfamning med benen upp som förskräckta tanter, och runt dem rullade fotogenkaminen, glad som en buspojke att få göra ofog men lång och mager som en ämbetsman och kväljande ur sej vågor av fotogen som i hundragradig sjösjuka! Däcket var halt som en våt oblat och luktade som en lanthandel före elektriska ljusets tid. Ja, det var en soppa!"
    Jojo gubbar, ni skulle ha gjort som vi, väntat på bättre väder bakom häcken på Hera av Nordmaling.
•   Nu hade vädret vackrat till sej och vår Albin rev som en svan över dyningarna. Efter sex timmars överresa satt vi, klockan halv tio på söndagsmorgonen, hemma hos Fridolf Nordqvist, Ulvökungen i hans trevna villa i Ulvöhamn.
    — Sätt dej där i stolen, säjer Frille och bandrullar en cigarrett som han sen klämmer fast i det trämunstycke han haft i mungipan i 55 år. Men sitt med andakt, för i den stolen satt Lubbe och skrev "Sveriges guldkust", hela artikelserien. Det var elva artiklar i Folket i Bild och han fick tusen kronor styck, det var pengar det på den tiden.
    — Herre Gud, skrattar Frille, jag vet inte hur många tusen kaskar vi druckit i det här rummet. Lubbe och jag. Och så han rökte cigarrcigarrett sen, här låg sån dimma i rummet så gumman måste använda mistlur för att hitta oss när hon kom med kaffe. Lubbe var här många vändor. Som ung romantisk journalist volontär sa han upp sej på Sundsvalls Tidning 1905 och for hit till Ulvöhamn och tog jobb som fiskardräng hos gubben Berner, som sen figurerade i flera av hans romaner.
    När han gjort sin resa utmed guldkusten och mönstrat av Nuka Hiva i Stockholm for han hit och skrev sin artikelserie och sin bok.
•   När han bröt upp från ett långt äktenskap och skildes från Marika Stjernstedt, var det här hos Frille Nordqvist han gömde sej undan advokater och andra som jagade honom med blåslampa över hela landet. 
Men Fridolf höll tyst.
    — Varenda morron tassade vi ner till sjöbon i gryningen. Lubbe tog sin båt och stack till sjöss och kom inte igen förrän sent på kvällen. Så pågick det i veckor. Inte ens fiskarna här i Ulvöhamn visste att Nordström var här.
    — Det var här han trivdes, säjer Frille. Det var här han kom i kontakt med svenskt arbetsliv, det var här han fick gå utan slips. Det fick han aldrig hemma. Marika var högfärdstokig, krävde att Lubbe alltid skulle ha slips. Jag var på middag hos dom i Stockholm en gång. Lubbe tog emot i jackett. Jag sa: Hur fan ser du ut? Han sa: Det är Marika. Hon vill prompt ha det så här.
•   Ulvökungen sitter i ett hav av blommor och blader och suger på sin handrullade fimp och berättar. Han fyller nämligen 75 år i dag och vårt samtal avbryts ideligen av nya gratulanter som stövlar in i stugan med nya blommor och nya hyllningsadresser. Det är Bertil Lundgren, handlaren på ön, som textat en hel tapetrulle full med rim;
Sällan ser man dej lessen i nian du spelar casino om sista tian ...
    I konspiration med Frilles hustru, den soliga Alma, har vännerna rest en flaggstång på tomten medan Frille sov. En purfärsk svensk flagga smattrar i blåsten. Alma säger:
    — Vi trodde aldrig vi skulle få opp stången, för Frille låg och läste en deckare och ville aldrig somna.
Men två i natt tuppade han av och då kunde jag ge gubbarna klartecken.
Mellan en bensindirektör från fastlandet och representanter från Örnsköldsviks Segelsällskap säjer Fridolf:
    — Det var 1934 som jag fick namnet Ulvökungen, det var gubbarna på Radiotjänst som hittade på't. Dom var här och gjorde program om surströmming och kallade mej förresten surströmmingskung också. Jag hade ju börjat 1930 med en trampmaskin för burktillslutning och lagt in mina tusen burk. Sen bara ökade det och blev nästan industri av det hela. Nu är man gammal och nöjer sej med att producera en femton tusen burk.
Det mesta går till Åhlén & Holm och ASK. Resten går till det privata. Ulvöprinsen heter märket. Skulle heta Ulvökungen, men det sa dom nej till på Patentverket.
•   Naturligtvis är Nordqvists surströmming den finaste om han får säja det själv. Hurså? Har han hemliga metoder?
    — Nej, det finns bara en metod, säjer han. Sen hänger det på kvaliteten på strömmingen och på skötseln.
Man ska röra stup i kvarten i fyra timmar när strömmingen kommer i laken. Sen gör klimatet resten.
    — Det råkar vara så, att det inte går att göra surströmming söder om Gävle eller norr om Luleå, säjer Frille. Vi hade en bra konservmästare här på kusten, men Norrköpingsfiskarna värvade honom till sej och gav honom dubbla lönen mot vad vi kunde betala. Jag sa till honom:
    — Tänker du göra surströmming också därnere?
    — Del var klart det, sa han.
    — Försök då med en liten sats som inte kostar så mycket att kasta bort. För surströmming blir det inte där nere.
    Han trodde mej inte utan la in ändå. Han fick kasta rubbet. Det jäste inte för honom.
    — Jag måste ha fått fel råvara, sa han.
    — Inte gubbe, sa jag. Råvaran var det nog inget fel på, men söder om Gävle går det inte att göra surströmming. Dagarna är för korta, nätterna är för långa. Och det går inte norr om Luleå heller, för där är dagarna för långa och nätterna för korta. Det är bara här på Guldkusten som ljuset och klimatet gör surströmmingen möjlig. Bara här i hela Sverige.
    — Och surströmmingen är en gåva till människan från Gud Fader. Det är den bästa föda man kan få, säjer Frille. Tror ni mej inte så fråga docent Graafpa Karolinska Institutet. Han har kollat saken på vårt initiativ.
Och resultatet? Han kom fram till att surströmming, rätt inlagd, är något av det mest bakteriefria och mest hälsosamma människan kan peta i sej.
•    Fridolf Nordqvist, kung på Ulvöarna. kom hit efter många år på de sju haven, tog genast itu med att organisera fisket och distributionen av fisken. Den väloljade försäljningsorganisationen för fisk som vi har här på kusten är en del av hans livsverk. Den tog många år att bygga upp. Frille rönte motstånd från alla håll, inte minst bland strömmingsfiskarna själva som varit vana att sälja privat till konsumenter på fastlandet.
    Fisket på Ulvöarna har gamla anor, menar Fridolf. Fiskeläget anlades här på 1400-talet. Och vet ni vilka som fiskade här först? Jo, folk från Mälardalen, Köping, Eskilstuna och Västerås. Ja, det finns anteckningar att bönder ända nerifrån Trollhättan ägde rättigheter att sommartid fiska här utanför Ångermanlands kust.
    Människor var inte rädda för besväret på den tiden. Dom seglade och rodde i veckor och månader för att skaffa sej salt fisk för vintern.
    I dag finns det ingen som fiskar i Ulvöhamn.
    — Känns inte det som ett nederlag för en som fyller 75 år och har vikt en stor del av sitt liv för att sätta sprätt på fiskerinäringen?
    Frille rullar en pinne till, kisar mot solen med sitt friska öga och visst suckar han lite grand.
    — Ja. fisket dog. Det började med sju svåra år då strömmingen inte ville gå till. Ungdomen började ta jobb på fastlandet under vintrarna och fiskade endast på sommaren.
    Nästa steg blev att fabriksägarna i land sa till ungdomen här utifrån: Nu får ni bestämma er. ska ni fiska eller ska ni vara industriarbetare? Ska ni ha jobb här. måste vi kunna räkna på er året runt!
    — Ja, suckar Fridolf, ungdomen räknade och jämförde. Visst var det trist och instängt på fabrik i land, men lönen är inte dum. Hemma i Ulvöhamn tjänar man 15000 brutto och ska hålla redskap och båt på det.
De enda som fortsatte på de villkoren var pojkarna i 50-årsåldern. Dom hade fiskat för länge, kunde inte släppa, kunde heller inte passa tider i fabrik och gå efter fabrikspipa.
    Men nu är dessa 50-åringar också borta. Och fisket alldeles borta. Över Ulvöhamn härskar tystnaden och friden. Och så Ulvökungen Fridolf förstås.