MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 2
       
nr 27 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
•   Lubbe Nordström skrev mycket om Norrbyskär, sågverket  som ligger på en ö i havet utanför Umeå. Vi gick dit i dimma och drivis och fann en spökstad.
•   På Lubbes tid bodde här 1300 människor, idag är det bara två personer kvar på ön.
•   Där bogserarna tutade och sågramarna tjöt, där mässingsoktetten blåste Alte Kameraden och kloten mullrade från  förvaltarens kägelbana, där härskar nu en gravlik tystnad. 
•   Ännu ser man var tennisbanan låg, där Carl Kempe tränade innan han for till Olympiska Spelen i Stockholm 1912 och tog silver.

    När vi den 26 maj rundar Skags udde med 8 puttrande knop är det inte bara den drivande massaveden vi måste se upp med, nu får vi passa oss för den drivande isen också. Vattnet är brunt och löddrande, det måste ligga en massafabrik i grannskapet. Ja, där inne bland kustdimmorna urskiljer vi Husums rykande skorstenar. ett knippe tegelcigarrer som sprutar rök på Vår Herre. Brunt vatten och drivis. det är den största portion choklad med vispgrädde man skådat i sitt fattiga liv.
•   Vårprickningen av farvattnet har inte hunnit längre in till Själbådan. Pricknings gubbarna ligger med sin båt inne i Järnäs gamla lotshamn. I fortsättningen får vi klara oss utan prickar. De gäller att hålla tungan rätt i mun när man påskjuten av en rätt bussig medsjö ska in i Tjäruskärsund. och sen får fan stå baklänges och styra lär man ska ut ur sundet norrut, för här myllrar det av sten i sjön och det gäller att hålla ens-skyltarna spets mot spets.
•   Del känns riktigt uppfriskande att vara ute på fritt vatten igen, och där, norr om Öre älvs utlopp, siktar vi plötsligt ett hus mitt i plurret. Ytterligare någon sjömil och vi ser att huset har en låglänt ö att stå på. Och snart ser vi en hel stad grupperad kring huset som är ett sågverk. Det är Norrbyskär, en spökstad mitt i havet, byggd 1893, övergiven 1952.
    Vi är så fascinerade av synen, att vi håller på att styra rakt in i ett ovanligt stöddigt issjok. Spökstaden mitt i havet ger mej ont magen.
•   När Lubbe och Calle Möller kom intuffande till stora ångbåtsbryggan 1939 var redden full av främmande fartyg, amerikanska trä trampar, australiska atlantkrossare och skitiga rostiga grekiska pråmar samt en och annan fullriggare som ännu var i trafik. Mellan dem kilade bogserbåtarna Mo och Stor-Erik. Stränderna var kantade av brädstaplar så långt ögat såg. Och i staden i havet bodde när sågverket var som piggast 1 300 människor. När Lubbe la till vid ångbåtsbryggan med “Nuka Hiva” hoppade kungen på ön ombord, förvaltaren. Han räckte Nuka Hivas besättning näven och sa: “Lindström! Välkomna till Norrbyskär. Herrarna äter middag hos mig.”
•   När Engman och jag lade till fanns det inte ett fartyg på redden, inte en brädstapel på stranden, inte en människa inom synhåll. Och inte hoppade det några förvaltare heller.
    Det var tyst som i graven. Och det var tystnaden, ödsligheten som gav oss ont i magen.
•   Vill ni höra historien om ön? Doktor Carl Kempe, en av förgrundsgestalterna i guldkustens historia, fick för sej i slutet på 1800-talet, att han skulle bygga en såg mitt i havet. Han hade förvärvat stora skogar inne på fastlandet. Mo gamla vattensåg utanför Örnsköldsvik var otidsenlig. En ny ångsåg skulle byggas. Och här skulle den ligga.
•   Först byggde han sågen. sen tog han hit en tysk arkitekt som byggde arbetare- och förmansbostäder. Tysken skapade en för svenska förhållanden mycket originell fyrfamiljsvilla som byggdes i 22 exemplar vilka radades upp utefter en bostadsgata, rak som ett pistolskott. Sen byggde han lika många förmansvillor. Och därpå lastade Kempe människorna, folk från Mo gamla vattensåg, från Domsjö ångsåg och Håknäs vattensåg, och allt deras bohag i två pråmar förspända med två bogserare. Men det var höst och snöstorm. Man fick föra över folket till bogserarna och överge pråmarna med bohaget. Människorna som skulle befolka den nya staden kom dit genomsura och frusna mitt i mörkret och fick tillbringa sin första natt på de kådfärska trägolven i bostäderna.
•   Hulda Hagström, 84, som var med den natten, är en av de få som blev kvar på ön när sågen lades ner för 20 år sen. Tungt stödd på käppen säjer hon till oss, att hennes liv här ute på skäret har gått an.
    Det är det som ger en sådana konstiga känslor i magen. att människor föds, drömmer om ett rikt liv och sen står och hänger på en käpp vid 84 år och inte har nån annan sammanfattning att göra av sitt liv, än att det har gått an.
•   Det var närmare tusentalet människor som kom hit med bogserbåt den natten för snart 80 år sen. Dom kom med drömmar och förhoppningar om framtiden i den nya staden i havet. De arbetade och sov, de sjöng och sparade, de söp och sjöng andliga sånger, de parade sej och förökade sej, de fungerade som myrorna i en stack. Efter 60 år stannade sågen. Många flyttade, några stannade.
    De flesta av dem som for ut hit i frisk, ungdomlig optimism och arbetade sönder sin kropp i såg och brädgård. är döda och nedgrävda i dag. En och annan lever kvar. Står på trappan. Lutar sej mot käppen. Ser tillbaka på sitt liv. Säjer att det har gått an.
•   På sätt och vis är öns historia en bild av fåfängligheten i människans strävan. Visst får historien om Norrbyskär en att fråga, varför man egentligen lever. Och visst kan man få sugningar i magen.
•   I förvaltarbostaden, den gamla herrgården som förr var omgiven av plank, den stolta villan där han bodde, den där Lindström som hoppade ombord på “Nuka Hiva” och bjöd Lubbe på middag, där bor Evert Berglund idag, f.d. kantsågare på sågverket, i dag drygt 70-årig pensionär med uppgift att sköta bibliotek och postgång på ön. Han är född här. Han minns. Väggarna i villans gamla paradrum är ett enda stort bildmuseum. Gulnade kort från Norrbyskärs livstid pryder väggarna. Bilderna berättar och Berglund fyller i.
•   Nykterhetsrörelsen hade ett starkt fäste i Norrbyskär. Redan de första människorna på ön, dom som byggde sågen och bostäderna. bildade logen, Kustbevakarna Och logen bestämde mycket om livet på ön. Det var den som, ställde till med karnevalerna när manskören sjöng och mässingsoktetten spelade. De gulnade korten visar gamla allvarsmän i helskägg och plommonstop, bröderna Lodin på dragbasun och kornett, bröderna Landfors på bastuba och kornett och bröderna Sjöström på horn och kornett och så ett par till som Berglund inte kommer ihåg namnet på.
•   Där är bilderna från hamnen med alla fartygen, de som kom från Amerika och Australien och Afrika och Grekland och hade ballast av jord. Norrbyskärsborna kärrade jorden till sina täppor och än i dag växer här främmande örter som inte finns någon annanstans i Sverige.
•   De gamla minns fortfarande hur man trodde sjömännen på de grekiska båtarna var tokiga. Så fort dom ankrat. rodde dom i land med säckar och sprang ön runt och plockade så mycket maskrosor de orkade bära. Maskrossallad är faktiskt gott, fast Norrbyskärsborna betraktar den än i dag som föda för enbart kaniner och greker.
•   Korten berättar om Norrbyskärs fruktade fotbollslag som vann DM-segrar varenda år och blev föremål för gripande gruppbilder i lokalpressen i städerna på fastlandet, Idrotten samlade ett stort intresse på ön, för att inte tala om skytteföreningen som hade egen bana och egen skyttepaviljong. Carl Kempe själv hade tennisbana utanför förvaltarvillan. Här tränade han hela sommaren 1912 och for sen till olympiska spelen i Stockholm och tog silver i dubbel. Och vilka ställde upp i 0S i Berlin 1936? Jo gymnasterna från Norrbyskär.
•   1952 tystnade de elva ramarna i såghuset på Norrbyskär. Staden i havet dog. I dag myllrar sommargästerna in, för de gamla fyrfamiljsvillorna säljs för 4 500 kronor styck av MoDo som fortfarande äger ön.
    Men den ordinarie befolkningen kan räknas på ena handens fingrar. Det är Hulda och Evert och några till. Det är gamla människor för vilka livet är en tillställning som har varit sisså där. Det enda som återstår av det är en samling gulnade kort med gubbar i plommonstop och mässingskornett.
    Vi lämnade Norrbyskär så fort dimman hade lättat. Norrbyskär är en vacker ö med sina hus och sin tystnad. Men på något vis skrämde den oss. Det var nästan skönt att åka därifrån.
    Nästa vecka: Skulle ni vilja byta med Ola, fiskaren i Trysunda?