MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 3
   
nr 28 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
•   Strömming är gott, en populär matfisk både på guldkrog och i familjehushåll. Lägg en kall strömmings flundra på en knäckebrödsmacka och njut, så ska jag berätta om strömmingen under tiden.
•   När Lubbe Nordström for till Norrland med motorbåt och golfkostym och gangsterkeps för att skildra livet på vår guldkust, blev det mycket skrivet om strömmingsfisket. Det var en stor grej på den tiden. Drygt tre tusen fiskare slet orken ur sej i öppna båtar på Bottenhavet för att livnära sej själva och folk på fastlandet.
    Bara i Ångermanlands skärgård fanns det femtiotvå fiskelägen.
•   I dag är det bara ett hundratal åretruntfiskare kvar på kusten.
•   Av fiskelägena i Ångermanland återstår bara tre.
•   Valentin Nordin, chef för det mäktiga Gävlefisk, som tar hand om all fisk som håvas upp längs Norrlandskusten, menar, att det egentligen bara finns ett fiskeläge kvar. Om man med fiskeläge menar en plats där befolkningen uteslutande lever på skötfiske. Och det läget är Trysunda utanför Örnsköldsvik.
•   Vad beror det här på? Äter vi inte strömming längre? Jojomen, det tas upp lika mycket strömming på guldkusten idag som på Lubbes tid, fem miljoner kilo om året. Men lejonparten av den strömmingen tas numera av de stora trålfiskebåtarna som kom in i bilden efter kriget och som helt förändrat strukturen på fisket. Tjugofem trålare tar idag upp lika mycket som tre tusen skötfiskare slet ihop för trettio år sen. Trålarna svarar för 80 % av all strömming, resten kommer från de skötfiskare som fortfarande envist biter sej kvar i Trysunda i Ångermanland och andra ännu fungerande skötfiskelägen på Hälsingekusten och i Gävlebukten.
•   Vi träffade Ola Lundgren i Trysunda. Enligt Valentin Nordin är han en av de effektivaste skötfiskarna i Norrland.
Då, 1939, var det 23 båtlag som fiskade i Trysunda, som hade en befolkning på 99 personer, skola. 11 kor, 32 getter och en medelinkomst per hushåll på 2 000 riksdaler om året.
    Idag är det åtta båtlag kvar i Trysunda, som har en befolkning på 30 personer, ingen skola, inga kor, inga getter utan bara en fet katt som är bosatt under Konsums trappa. Medelinkomsten för fiskarna på Trysunda ligger kring 15 000 kronor om året.
•   Man blir ingen Rockefeller på att fiska strömming. För trettio år sen, under kriget, fick Trysundaborna 65 öre kilot i genomsnitt för strömmingen. Idag ligger genomsnittet på 75 öre. Ola Lundgren visade mej en försäljningsrapport från Gävlefisk. Den veckan som rapporten gällde hade han fått upp 500 kilo. En del fick han sälja till filétering för 74 öre kilot. En del gick till surströmmingsinläggning för samma pris. 74 öre kilot. En annan del gick till saltning för 55 öre kilot. Större delen gick till konsumenterna direkt som färskströmming och för det fick Ola 1:20 kilot. Ola betecknar det som en hygglig genomsnittsvecka. Han tjänade nästan 500 kronor.
    På det ska Ola leva, hålla båt, hålla redskap. betala skatt och försäkringar. Varför i Herrans namn håller Ola på?
•   Något av svaret får vi när vi följer med honom och hans hustru Britta till havs kl. 02.00 på morgonen, för att bärga skötarna. Han har gjort tre lägg nordost om Ulvöarna. 
    Solen stiger ur havet, nyponröd och grann som en nybadad utvikningsflicka, sjögången är ringa, och den 28 fot långa båten av planande typ, byggd av Ola själv i spantlös hondurasmahogny, drivs fram i 22 knop av en akterplacerad 100- hästars Perkinsdiesel med vinkelväxel och hydraulisk styrning.
    Båten skvallrar om hur Ola klarar sej för sin del, han extraknäcker. Han bygger båtar åt hela kusten, spantlösa mahognybåtar som han armerar med långa spik som han tillverkar själv av koppartråd.
    — Skroven blir mjuka i sjön, de Cascofenlimmade borden sväller utan att spricka, och båtarna är lätta att hålla rena från fjäll och smuts inombords, för det finns ju inga spant som bildar smutsgömmor.
    Ja. Ola klarar försörjningen. Men de andra i Trysunda, de som bara fiskar?
    — Tja, säjer Ola, femtontusen här ute är som trettio, fyrtiotusen i land där man har dryga boendekostnader, där man måste ha bil och en massa andra statusgrejor som vi inte behöver ha här ute. Vi lever hyggligt och skatten är ju inte så blodig.
•   De första skötlägget ger bäst, en ström av glittrande silver rinner över stävrullen. Ola och Britta halar, gummihandskar och oljeställ paljetteras av fjäll som morgonsolen gnistrar i.
    — En fin en strömming, säjer Britta, med ångermanlänningens vana att lägga in ordet “en” mellan adjektiv och substantiv.
    Runt omkring oss ser vi silhuetterna av de andra båtlagen från Trysunda. Mås och trut svärmar över dem i morgonens motljus. Anblicken är skön, havet och solen och himlavalvet bildar ett makalöst scenen. Vår Herre är en fin regissör när han är i tagen.
    Att människor sliter med gammaldags skötfiske mot usel betalning är kanske svårt att begripa, men en del av förklaringen fick vi kanske här just nu.
    — Men, säjer Britta, det e svår en tid om hösten när det stormar.
•   02.00 gick vi ut.
•   04.15 är vi hemma i den goda spisvärmen i det stora trevna bondköket i Trysunda.
•   05.00 börjar Britta och Ola utslagningen, med vilket menas att dom skakar strömmingen ur näten. Det är nästan det drygaste jobbet. Dom har fått sexton lådor och det går 30 kilo i varje. Det är bästa resultatet i hamnen denna morgon, rapporterar 75-årige Fritiof Lindkvist, som har till upp gift att dels sköta posten på ön, dels knata runt i sjöbodarna och samla in gryningens fångstrapporter. 480 kilo strömming tar närmare tre timmar att skaka ur näten. Att skölja och att packa i lådor,
    Båtlagen i läget turas om att köra den gemensamma fångsten till fastlandet. Idag är det Ingemar Vedins tur. Det är 40 lådor totalt i hamnen och båten verkar tung. Fast strömmingen ska inte till fastlandet idag, den ska till Fridolf Nordqvist i Ulvöhamn och bli surströmming. Han har paxat för hela fångsten. Lekströmmingen är lagom fet just nu.
    — Frille får väl bju på en konjak när jag kommer fram, säjer Ingemar och drar full gas på sin Albin och styr ut genom sundet.
•   Klockan har hunnit bli 08.00. Vad gör Britta och Ola nu? Sover dom? Inte... Inte den här tiden när strömmingen leker. Då är dom i selen 16 till 18 timmar om dygnet. Sova får man göra i vinter. Nej, Britta sätter fyr under bykgrytan och så gör även de andra fiskarhustrurna i hamnen. Det är tvätt dag. Bykgrytorna ser ut som små massafabriker i miniatyr där dom pekar med sina skorstenar mot skyn. Ola ska in till Köpmanholmen och köra en passagerare från land.
    — Ni skulle se vattnet utanför massafabriken, säjer han. Man känner inte igen draggen när man tar upp den. Hallå, min vän, du var röd när jag slängde i dej, nu är du svart. Det spelar ingen roll vad man målar draggen med, syrorna i massafabrikens utsläpp fräter bort det mesta.
    Det är det enda negativa vi hör Ola Lundgren säja om tillvaron.
    — Att vi mest fiskar vidare beror på att vi vill måna om Trysundas karaktär som fiskeläge, säjer han. Slutar vi fiska, blir här bara turism som i Ulvöhamn och ön förlorar sin själ och dör en smula. Lubbe skrev om skötfisket att nya redskap, större båtar var en väg att göra fisket lönsamt. Vi har det idag, men skulle vi öka lönsamheten ytterligare, finge vi börja tråla. Vi har diskuterat det här på hamnen, att gemensamt sätta oss i skuld för en trålare på en 100.000 kronor.
    — Men, säjer Ola, då förlorar man en del av sitt liv. Man blir hemlös. Ska trålaren löna sej måste man ligga till havs i veckor instängd i en sån där burk, det ska vara ungt folk och ogift folk till sånt liv.
•   Ja, Ola, du som är en av de sista, du har vår beundran för din flit, din förnöjsamhet med de villkor livet bjudit dej, din bestämda vilja att värna om ditt Trysunda, en levande rest av en gammal fiskekultur. Vi ska hålla tummarna för dej.
    För det kostar ju inget att sitta i Stockholm och hålla tummarna.