MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 5
   
nr 30 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
•   På toppen av ett sågspånsberg i Örnsköldsvik träffade vi överingenjör Gunnar Grangård och disponent Rune Axling vid MoDo. Gubbarna stod till knäna i sågspån. Ja, vi som är söder ifrån och inte begriper nåt, trodde först det var frågan om sågspån. Men det gula berget består av flis, massaved som tuggats i småbitar och ligger i solen och hartsar av sej för att sedermera kokas till pappersmassa. Flisberget är värt 22 miljoner.
    Det kändes skönt på nåt sätt att bestiga det berget, även om man höll på att tappa flåset redan vid tredje miljonen.
•   Har man puttrat i motorbåt utmed den kust som Lubbe Nordström en gång kallade Sveriges Guldkust och inte stött på annat än nedlagda industrier och fattiga strömmingsfiskare som nätt och jämnt lyckas överleva, så börjar man tycka att det är mest ankskit med den guldkusten.
    I ett sånt ögonblick känns det uppfriskande att träffa två killar som står till knäna i 22 miljoner. Man tycker att det böjar likna nåt.
•   Historien om MoDo är så där dynamisk och storvulen och storsvensk att man blir blågul om hela hjärtat och känner sej som om man vore författad av Heidenstam.
•   Johan Carl Kempe, rederi- och varvsman, gick i mitten, av 1800-talet in med sina pengar i trävarubranschen. Frans Kempe, sonen, förkovrade sågföretaget och satsade i rätt tid på det nya i branschen, massan. Först av alla i såg- och massabranschens Norrland satte han in vetenskaplig expertis på att bilda en enhet av rationell skogsskötsel, sågning och massatillverkning. Samtidigt var han banbrytare på det sociala området. På Norrbyskär, där en av Frans Kempes sågar låg, mötte vi en karl som sa: 
    — Kemparna betalade alltid fem procent mer än alla andra sågverk på kusten. Kemparna hade alltid dom bästa arbetarbostäderna. Kemparna startade pensionskassor bland folket, Kemparna satsade hårt på idrott och föreningsliv på sina sågverk. . . och helvete såna jobbare dom fick! Det var folk som slet som om dom hade jobbat med sitt eget. . .
•   När Frans Kempe lämnade över MoDo till sonen Carl höll han tal och gav tips om hur hans efterträdare skulle fungera, Han sa:
   “Han skall icke blott äga förvärvsförmåga eller rättare den medfödda köpmannainstinkt som gör förvärvet lätt, samt verklig arbetsiver, han skall veta utnyttja alla bolagets resurser och övervinna alla svårigheter. Han får icke skumma grädden. Det är ingen konst att förvandla stor, frisk skog till pengar. Konsten ligger i att förvandla sjuk, döende eller t.o.m. död småskog till mynt. Han får sålunda icke vara någon roffare, som med hög vinst på några år förvandlar bolagets skogsresurser till kontanter: han skall veta att förena alla de små bäckarna till en stor å. Och han måste följa traditionerna, ty bolagets anseende är stort och detta får inte rubbas. Det goda förhållandet till arbetarna måste sålunda bevaras på samma gång som de må hållas till intensivt arbete. Och de mera ideella företagen skall fullföljas. Bolaget är icke till ensamt för aktieägarnas vinning, det är väl i främsta rummet till för fäderneslandets bästa och därjämte även för alla dem, som tjäna bolaget i vilken form det vara må.“
•   Så talade en stor norrlänning på den gamla handfast patriarkaliska tiden. Året var 1916 när svenska pansarbåtar smällde med kanonerna och Norrlandsdisponenterna satt på verandorna och smällde med punschkorkarna.
•   Carl Kempe gjorde precis som pappa sa. Han satt som VD fram till 1948 och styrelseordförande fram till 1965. Han genomdrev ett nytt kemiskt program inom företaget och var mannen bakom MoDos största expansion. När han i sin tur höll tal, 1934, lät det så här:
   “En fabrik med dess anställda bör, om det är riktigt planerat, förete bilden av en enda stor familj. Omkring fabriken bildas ett samhälle, omfattande bolagets bostäder och de anställdas egna hem. Att ett sådant samhälle blir trivsamt, är så mycket betydelsefullare, som det i själva verket utgör en viktig inramning till arbetet. Man bör göra allt får att öka trivseln i ett sådant arbete, icke blott i rent yttre bemärkelse utan också så till vida, att livet inom detta samhälle länkas in på sunda banor. Företagets ledning måste söka sörja för, att den anställde på sin fritid får den kulturella spis utan vilken han som människa slöar till eller rent av andligen går under. Detta är speciellt viktigt i Norrland.“
•   När Lubbe for utmed Norrlandskusten prisade han ideligen Kemparnas personalpolitik. Lubbes kritiker sa: Tacka fan för det, så mycket grogg som han druckit på bruksherrgårdarna!
•   Men än i dag träffar man jobbare på kusten som säjer:
    — Kemparna, det var arbetsgivare det, dom var först med att förkorta arbetstiden och bäst på att betala. Och fanns det jobbare som ville ha ändå mer, så gick doktorn (Frans Kempe) själv ner i sågen, provade på deras jobb under någon dag och sa sen: 
    — Jag har känt på ert jobb ett tag, det ska bli påökt!
•   MoDo, startat som sågföretag i mitten på 1800-talet, ser ut så här i dag:
•   Först är det MoDo Skogen, ett företag som förvaltar bolagets skogar och svarar för virkesförsörjningen till massafabrikerna och sågverken inom koncernen. Det går åt 4 miljoner kubikmeter virke om året. En tredjedel får man från egna skogar. resten får man köpa i Finland, i Sovjet, i Småland. Ja. man är t.o.m. ute och kollar möjligheten att få köpa massaved från Brasilien!
•   Sen är det ett företag som heter MoDoCell AB. Det driver massafabrikerna och sågverken. Störst av massafabrikerna är Husum som tillverkar 475 000 ton blekt sulfatmassa per år och är en av världens största fabriker i sitt slag. Sen är det Domsjö sulfitfabrik. Den har en kapacitet på 225 000 ton och ska bli ännu större. Europas största just nu, ska bli störst i världen.
•   Sen sköter MoDoCell ett nystartat pappersbruk i Husum. en elektrokemisk fabrik i Domsjö, ett träsliperi i Bure som gör 65 000 ton slipmassa, en sulfitfabrik i Brusafors som gör 20 000 ton, ett pappersbruk i Silverdalen, en fabrik för papperskassar och kartonger i Jordbro. ännu en fabrik i Silverdalen - Lönneberga Påsfabrik, ett sågverk i Domsjö och ett sågverk i Bure, ett i Sikeå, ett i Sävsjöström. Till MoDoCell AB hör också Domsjö trähusfabrik och ett pappersbruk i Frankrike. Paterie de Pont Saint Maxence SA.
•   MoDoKemi AB håller i den petrokemiska industrin i Stenungsund, där man gör etylenoxid för vidareförädling inom egna fabriker. Man gör etylenglykol för kylarvätska, tensider som ingår i tvättmedel och industriella avfettningsmedel. Och man framställer polyoler som är råvara för tillverkning av cellplast.
•   Till ModoKemi hör också Mölndals fabriker som gör färgbindemedel, omättade polyestrar för plastindustrin m.m.
•   Ett annat kemiskt företag är Domsjö fabriker som bl.a. gör ättiksyra.
•   MoDoKonsumentprodukter AB äger Pauliströms mjukpappersbruk i Småland. Här gör man mjukpapper som det blir blöjor. toapapper och sånt av.
•   Företaget driver vidare en mjukpappersfabrik i Belgien och en fabrik i England, MoDo Consumer Products Ltd som gör 14 000 ton dasspapper. ansiktsservetter och näsdukar om året.
•   Många sökte sin lycka i 1800-talets norrländska trärush. Många stöp på näsan. Somliga lyckades. Varvsägaren Kempe. som försökte 1836, kan nicka belåtet från sin molntapp, i dag avlönar han 8 500 anställda med 220 miljoner kr om året.
    Det är Sveriges guldkust det...
•   Orkar ni höra en saga till från denna guldkust? Den handlar om Hägglund & Söner.
    Det var en gång en snickare som hette Johan Hägglund och hade en verkstad på 11X20 meter och sju söner. Med sönernas hjälp blev han störst i Norrland på möbeltillverkning. När de första lastbilarna kom och ägarna ville använda dem till att köra folk på, så var det alltid Johan som skulle bygga en stuga på flaket. Den första bussen var ett faktum 1924. Det har blivit 9.000 till sen dess. Åtta år senare byggde Johan sin första spårvagn och Hägglund & Söner hade förvandlats till ett verkstadsföretag.
•   1939 blev det krig i världen och Hägglund & Söner tillverkade flygplansflottörer, skolflygplan, delar till jaktflyget och, förstås, gengasaggregat.
•   1945 tog kriget slut och företaget fördubblade personalen och utökade tillverkningsprogrammet med elektromekaniska prylar som svetsmaskiner, växelströms motorer, elutrustningar för spårvagnar etc.
•   Sen började man tillverka gruvutrustningar som lastmaskiner, gruvlok och skyttelvagnar.
•   1957 satte man igång med stridsvagnar och har tillverkat en rad typer av pansarfordon för svenska armén.
•   Men största grejen i dag är ändå däckskranar för moderna lastfartyg. Det är hydrauliskt drivna kranar som kostar uppemot en halv miljon styck, och eftersom moderna lastfartyg brukar slita med ibland ett halvdussin kranar per båt och Hägglunds har 20 procent av världens kranmarknad, så kan man ju räkna ut, att här är ett företag som drar in sköna pengar till landet från exportmarknaden.
• Men så vid årsskiftet 1971 —72 går detta företag, som växt till en årsomsättning på 175 milj. och har 1 900 anställda, och säljer sej till ASEA! Varför det då?
•   Verkställande direktören Thore Hägglöf halvspringer in i konferensrummet för att offra en kvart på oss, glad som en spelevink med hatten på nacken och telefonluren ständigt i luften.
    — Om vi hade likviditets svårigheter? svarar han. Nej, men vi var på väg in i dem! Det gäller att ha kapital för att kunna arbeta på lång sikt, och det här med ASEA var bästa lösningen. Vi ville se om, vårt hus i tid. Det kommer att bli hårda tider framöver. Vi får aldrig tillbaka ett 60-tal. Vi får möta de nya tiderna med att sänka våra krav, vara återhållsamma med löneanspråk och försöka anpassa oss till världen och EEC. Vi måste ha kvalité att konkurrera med eftersom vi är ett höglönefolk. Vi har haft ett kvalitéförsprång som håller på att knappas in. Ska vi göra oss gällande på världsmarknaden även i fortsättningen får vi anstränga oss mera internationellt. För vår del går vi in för att renodla inom snäva sektorer som hydrauliken och gruvmaskinsidan. Vi ska bygga upp reservdelslager och servicenät ute i världen. Våra pojkar från Nolaskog tampas med konkurrenterna överallt, i Vancouver, i Tokyo, ja praktiskt taget klotet runt kämpar våra gossar med näbbar och klor på bästa Nolaskogsengelska för att hålla konkurrenterna stången.
•   I det läget är samgången med ASEA en klok åtgärd. Familjeföretaget Hägglund & Söner hade vuxit för fort och var inte berett att ensamt klara de stora investeringar som måste ske framöver. Vi såg det som en ren trygghetsåtgärd. Och trygghet, säjer Thore Hägglöf och ler med hela ansiktet, det är ju ett honnörsord idag...
•   Sen sätter han hatten på nacken och springer som en försenad brevbärare nerför trapporna Vi ser genom fönstret
när han kutar över gården och kastar sej in i den väntande bilen för att hinna till en bankkonferens nere i Sundsvall,  trådsmal, effektiv, stressad, ständigt på toppvarv.
    Och vi tänker, vi som puttrar i motorbåt i Lubbe Nordströms kölvatten, att på sätt och vis är guldkusten sej lik, medellivslängden på företagsledare har inte stigit nämnvärt. Förr satt dom på punschverandorna och drack ihjäl sej. Idag springer dom ihjäl sej.
    Frågan är vilket som är roligast?