MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 6
   
nr 31 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
•   Från den dynamiska industrikusten kring Örnsköldsvik seglar vi med 8 knop in i en älv som håller på att dö — Ångermanälven.
    Inloppet mellan Storön och Hemsö och nedre loppet mellan Åbordsö och Hornö är vackert, leende stränder, lagunblekt vatten och i fonden blånande höjder smekta av sommarens vita molnslöjor, trakten är en generös gåva till mänskligheten av Vår Herre, en dag då han hade spenderbyxorna på sej.
•   Men norrut i älven blir man skrämd och beklämd. Vid stränderna ligger bruken som ristat sina namn i svensk arbetarrörelses historia, Nensjö, Sprängsviken, Utansjö, Ramvik.
•   Men det är tyst kring bruken. Där förr rökarna steg mot skyn så att det luktade pengar i halva Ångermanland, där har hjulen stannat, rökar slocknat.
    Under Sandöbron är det så tyst att man hör fåglarna sjunga igen, för första gången på hundra år. Förfallna kajer slokar. De förr så spikraka kajerna doppar näsan i älven och på håll ser dom ut som lönsamhets diagram i ett konkursmässigt företag.
    Allt tycks ha tappat sugen. T.o.m. farledsprickarna som inte står där dom ska. Det verkar som om ingen bryr sej om att flytta dem till deras rätta grund.
•   Vi hade läst vår Lubbe Nordström, vi hade lärt oss, att detta är den del av guldkusten som pumpar in de flesta pengarna i landet med sin industriella kraft. Men vi började ana oråd redan ute på Gävlebukten. Vi gick traden mellan Engelska grundet—Västra banken—Agö, den klassiska traden för all sjötrafik på norrlandskusten. Under vägen siktade vi ett (säger 1) fartyg. Det kom söderifrån, vek av vid Hällgrund och gick in till Ljusne. I övrigt var det tyst som mitt ute på Stilla havet.
•   Inramad av Sandöbron ligger ruinen av Svanöbruk. Det är en sulfitfabrik som med sin långa skorsten har spottat skit på vår herre sedan 1908. Under 40- och 50-talet, när man bilade norrut och rullade över Sandöbron, var det eldskenet och rökarna från Svanö som hälsade en välkommen till den norrländska guldkusten. Jag minns en ljus sommarnatt när de orangefärgade rökflammorna formligen bländade oss. Det var kraft, det var sjutusan jävlar och norrländsk storvulenhet i den hälsningen.
•   I dag ligger bruket i ruiner. Hedlund la ner det 1966. Tegelbyggnaderna gapar mot oss med tomma ögon, stora maskinsalen är som en bombad katedral. Taket är bortrivet, fönsterna är sönderslagna och skrotfirmorna som roffat åt sej maskinskrotet har tagit ut det genom att panga stora hål i tegelväggarna. Man går till anklarna i krossat glas, det droppar gammalt regnvatten från valven, hesa fåglar skriker och flaxar med vingarna mellan pelarna. En fantastisk miljö för en film av Hitchcock. Svanö i dag är en kastrerad tjur på dekis, ett kusligt och ödsligt och spindelvävt mausoleum över gångna tiders rovdrift och miljöförstöring i Ådalen.
• På stränderna omkring ligger de gamla disponentvillorna. Snickarglädjen är stadd i stark förvittring, verandorna, där träpatronerna satt och såg aftonsolen sjunka i älven genom punschglasens gula filter, är inte längre tillgängliga. Bräderna har ruttnat och trapporna har spärrats av rönn- och nyponsnår. Här slog pulsarna för hårt, här sög man ur trakten på dess sista kraft, och sen när vampyren inte hade mer att hämta, lämnade man offret åt en grym och kanske evig törnrosasömn.
    Svanö är ingen enskild företeelse. Flera vampyrer kommer att gå samma väg. Är det inte brist på lönsamhet, som knäcker de små massafabrikerna, så är det brist på pengar. Naturvårdsverket finner sej inte längre i att 20.000 och 30.000-tonnare bland massafabrikerna ogenerat släpper ut sin avfallslut i älven. Valfrid Paulsson kräver reningsåtgärder som kostar många miljoner. Det är miljoner, som de små massafabrikerna inte kan åstadkomma. Dom lägger hellre ner. Svartvik i Indalsälven t ex måste hosta upp 75 miljoner för att klara naturvårdsverkets krav. Visserligen kommer dessa 75 miljoner tillbaka, för reningen innebär en återvinning och ger t.o.m. en liten vinst. Men vinsten är inte stor nog. Det är inte affärsmässigt försvarbart att göra en sån investering. För övrigt vet man inte varifrån man ska ta de 75 miljonerna.
•   Det är dött i Ångermanälven, dödare kommer det att bli. Det kommer att bli inom massaindustrin som inom alla andra områden, tillverkningen koncentreras till större enheter. En massafabrik i dag ska vara på 300.000 ton. Småskuttarna på 20.000 och 30.000 ton försvinner. De fordrar nämligen lika stor personal som jättarna, de är lika dyra i drift som jättarna.
    Och så är det råvaran. Det är ont om massaved i Sverige i dag. Att en massa små massafabriker ska slåss med stora jättar som Domsjö och Husum om råvaran och ha någon utsikt att hävda sej, nej det tror man inte riktigt på. Koncentration, centralisering är honnörsord på guldkusten just nu. Utvecklingen har redan slagit in på den vägen. 1953 fanns det 129 massafabriker i landet. Dom tillverkade sammanlagt 4 milj. 405.000 ton. 16 år senare, 1969, fanns det 99 fabriker kvar. Men dom tillverkade det dubbla, 8 milj. 555.000ton!
•   Där såg vid såg man såg ser man nu bara en, men en bamse.
•   Där massafabrikerna stod med armbågslucka och spottade gifter upp i himlen och ner i älven, där ser man snart bara en, men en bamse
•   Där fiskelägena låg i varenda vik, där ser man bara sommargäster. Där tusentals fiskare drog sina skötar, där ser man bara en trålare.
    Det är guldkusten idag.
•   Bogserbåtarna med sina befälhavare blir allt sällsyntare på Ångermanälven.  Inga granna kaptener bjussar på tunnbrödsmacka och mandelpotatis, inga stiliga befälhavare uppvaktar längre några lady Hamilton i Härnösand och Nordingrå.
    Jag tror inte att dom sörjer älven. Den är inte sej lik i dag. Mitt för Sandvikens massafabrik är älven såa full av föroreningar och skum att det knappast plaskar längre, när man slänger en sten i vattnet, det blir en grop.
•   Rolf Norm har levt hela sitt liv på Svanö och är fortfarande anställd vid bruket, fast det är nedlagt.
    — NCB köpte Svanö till midsommar 1966 och vi som vuxit upp vid bruket och har levt här hela vårt liv, trodde att nu stundade ljusare tider. Det var starksulfit vi framställde. Vi visste att framställningen var för dyr för att vara riktigt modern, men vi hoppades. Men på hösten, när virkesförråden inte fylldes, började vi ana oråd. Hedlund i Rådom, chef för NCB hade visserligen lovat, att någon nedläggning inte skulle ske förrän möjligen 1967 men när det var tomt i virkesgården så sent som i september förstod vi att saken var klar. Och den 1 november 1966 stannade maskinerna. Samtidigt stannade öns nya maskintvättstuga som var beroende av ångan från fabriken. 220 anställda och deras familjer, de flesta födda och uppvuxna på Svanö, skingrades över hela Sverige.
•   Idag bor nytt folk i deras bostäder, invandrare mest.
    Svanö levde i nära 60 år, ett mönstersamhälle med Folkets hus och skola och Konsum och allt som hör till. Säja vad man vill om de gamla patriarkaliska bolagsherrarna med John Ekman i spetsen, dom hade liksom Kemparna i norr ett starkt intresse av att skapa en socialt fin miljö för sina jobbare.
    Men så kommer nya ägare. Och ett penndrag i något styrelserum är nog för att utplåna ett helt samhälle.
•   I dag bor faktiskt några av de gamla kvar på Svanö.
    — Men dom har det svårt, säjer Rolf Norm. Förr var det bara att gå till bolaget om man ville nåt. Jaså, vattenkran läcker? Det fixar bolaget. Jaså, det behövs en ishockeyrink? Den bygger bolaget Jaså, biblioteket behöver kompletteras? Det ordnar bolaget. Jaså, golvet i köket är utslitet? Vänd er till bolaget, så får ni nytt.
I dag finns det inget bolag att vända sej till. I dag får människorna från förr klara sej på egen hand.
    — Det känns lite vilset, säjer Norm, vi var så bortskämda med att bolaget fixade allt.
•   Ångermanälven är dömd. Svanö har lagts ned. Det är bara början.
    Vi vänder vid Väja, styr mellan stock och tomlådor som flyter i vattengröten och sätter kursen ned mot kusten igen, ut mot havet, det friska. I kölvattnet ser det ut som om någon sköljt 3.000 rakborstar.
    Just utanför Svanö blir det tvärstopp. Vår Albin kör nosen i sand och lera så det säjer smack om’et. Vi kollar med sjökortet. Där står ingenting om någon sandbank. Där står ingenting alls, Där står bara en stor vit rektangel rakt söder om Svanö. I rektangeln står det “Timmer”. Eftersom Svanö lades ner 1966 så finns det inte längre några timmerförråd här. Då är det väl fritt fram för trafik? Icke, sa Nicke. Där timret flöt, lurar sandrevlar på en halv meters djup. Vi kollar sjökortet igen. Det står att det är rättat 6 april 1972, “corrected up to and including” som det heter i Sjöfartsverkets färska stämpel.
•   Emil Feldtman i Lunde kommer ut med snurran och kastar över en lina. Men hans åtta hästar orkar ingenting, så Feldiman bjur på skjuts in till Lunde för att skaffa hjälp. Pelle Wiberg som kör kättingbåten åt SCA kanske kan dra loss oss? Jo, säjer Pelle, men nycklarna till båten ligger inlåsta på kontoret, men Bengt Wedin i Lugnvik har nyckeln till lilla bogserarn. Jo då, Wedin kommer och drar oss loss. Han vill ha 35 spänn för besväret. Han får mera, för det är det värt.
    Feldtman säjer, att det var synd att han inte hade nåt i sumpen att ge oss, en gädda eller en ål eller en lax.
    — Mja, säjer vi som har sett hur vattnet i älven ser ut, det gör detsamma... Vågar du äta fisken här i älven?
    — Jösses ja, säjer Feldtman, sån vattenföring som det är i Ångermanälven! Firrarna har fullt jobb att klara strömmarna, dom hinner aldrig bli förgiftade.