MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 7
   
nr 32 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
   Människorna på guldkustens bogserbåtar går med 2 knop genom livet och är ett släkte för sej.
    År ut och år in släpar de massavedsflottar från Småland upp till guldkusten i Bottenhavet. Det är deras jobb att ständigt mätta de virkeshungriga massafabrikerna i norr, jättarna Gluff Gluff som aldrig får nog, Husum, Köpmanholmen. Domsjö och allt vad dom heter.
•   Just bogserarsläpen är typiska för ostkusten. Ni möter dem i Stockholms skärgård, ni möter dem mitt ute på Gävlebukten där man bara ser hav runtom och ingen kustlinje nånstans, ni möter dem i Kvarkens drivis. Först kommer bogserbåtarna, numera ofta i par. De har full fart på maskin och stretar som ouppfostrade hundvalpar i koppel. Sen kommer stålwiren, tjock som en stock och spänd som en fiolsträng. Och sist kommer flotten, en lång mask som ni bara ser ryggen på, för det är med massaveden som med isbergen, det mesta finns under ytan.
    Släpen brukar i medeltal bestå av 40 ramar och eftersom det är mellan 7 och 8.000 stock i varje ram, blir det ett släp på 320.000 stock. På nätterna känner man igen bogserarna på att dom har tre topplanternor ovanför varandra på masten, det betyder att släpets längd överstiger 183 meter.
•   Blir man inte tokig av att stå till rors på ett sänt här släp i ett fartyg som dånar av full maskinstyrka men rör sej framåt med farten hos en utpumpad kanalsimmare?
    — Mja, sa en styrman vi träffade på kusten, man får ha gummisnoddar till nerver så går det nog.
•   Den 19 maj klockan 06.30 på morgonen lämnade vi natthamnen i Kråkskärs fiskeläge för att runda Hornslandet norr om Agö och styra vidare norr ut mot fyrarna Gran och Brännö klubb. Våran Albin tickade tappert med sina 22 hästar, men dyningen var kraftig och 9 sekundmeter ostlig vind vispade dessutom upp en färsk sjö. Vi rullade så att vi doppade båda relingarna och fann det för gott att söka lä bakom Munkholmen. Och si, där låg en hel lugnvik full av massaved och två bogserare.
    — Ja, sa befälhavaren på en av båtarna, inte fan går vi runt Hornslandet i den här sjön, då förlorar vi släpet. Hornslandet är som Härnön, inga hamnvikar nånstans. Vi får vänta på bättre väder.
•   Det är inte nog med att det går långsamt fram här i livet för bogserarfolket, blåser det mer än 4 sekundmeter, måste man söka lä. Och mer än 4 sekundmeter blåser det nästan alltid.
•   En vecka senare, när vi går från Örnsköldsvik ut mot Skags udde, möter vi Husumsläpet igen. Dom är på väg in för att söka lä. På en vecka har dom kommit drygt 20 landmil på sin resa från Västervik till Husum, som ligger mellan Örnsköldsvik och Umeå!
    Det måste vara hållbart gummi i dom nerverna.
•   Kan det här verkligen löna sej? Är inte detta med havsbogsering av virke en väldigt gammaldags metod, någonting man fortsätter med mest för sentimental reasons?
    Vi gick upp på MoDos huvudkontor i Örnsköldsvik och frågade om saken.
•   Det är fyra man och en kocka på varenda bogserare. För det mesta jobbar bogserarna i par. Dom hämtar virket i Småland. Dom är tio man om att släpa det norr ut. Det tar veckor, ibland över en månad att frakta det till bestämmelseorten. De bogserargubbar vi träffade berättade vad dom tjänade inga dåliga inkomster! Vi följde med en kocka och provianterade inne i Norrbyn på fastlandet söder om Hörnefors. Det var inga dåliga grejer hon köpte. 
    — De ska vara prima kött, sa hon, satte jag fram pannkaka, så kasta gubbarna mej överbord.
    Detta att dra massaved i lusfart, i hundratals mil med högavlönad personal, hur rimmar det med allt prat vi hört på guldkusten om behovet av rationalisering och återhållsamhet på utgiftssidan?
•   Urban Sundberg, förbindligt överseende MoDo-direktör i tweed, log bakom jätteskrivbordet i VD-modulen och sa:
    — Havsbogseringen av virke kommer snarare att öka i omfattning, för det är den billigaste metoden. Att frakta en kubikmeter massaved från Småland och upp till Husum, på det här viset kostar lika mycket för hela resan som det skulle kosta att frakta den 13 mil på landsväg med lastbil. Så pass överlägsen är bogseringen ekonomiskt sett.
•   Men varför bogserar man virke från Småland till Norrland? Ser man inte skogen i Norrland för bara trän?
    Ett överseende leende igen. Och Urban Sundberg talar om för oss okunniga sörlänningar hur det ligger till.
Skogen i Norrland räcker inte. Råvaran tryter.
    — Så ni tycker att det är att gå över ån efter vatten, när vi köper massaved i Småland?... Vi som just underhandlar med Brasilien för att få köpa massaved därifrån! Visst har MoDo stora skogar, men vi är självförsörjande med virke till endast 30 procent. Resten köper vi från Finland och från Sovjet. Men för att trygga råvarutillförseln i framtiden är jag rädd att vi måste lita till tropiska marknader för att åtminstone få lövträ så vi klarar oss.
•   Så det är kanske dags att säja till gubbarna på Franz Michael, Kronö, John Ekman, Sandskär,J Jennings, Doggen och allt vad bogserarna heta: 
    — Skärp er gubbar, brush up your brasilianska, ingen vet vilka destinationer som vankas i framtiden!
•   Ju mera massaved som Gluff-Gluff fabrikerna på guldkusten får att tugga i sej, desto mer vill de ha. Rune Axling, MoDo disponenten som vi träffade häromveckan, när han stod till knäna i flis för 22 miljoner, nämner i förbigående några nuffror som är ganska talande. 1904 när fabriken vid Örnsköldsviksfjärden var tämligen ny, tillverkade man 4.000 ton massa per år. 1937, när Axling kom hit som nykläckt ingenjör direkt från Tekniska högskolan var man uppe i 60.000 ton.
    — Sen stod vi och stampade under kriget, men när freden kom blev det fart. I dag gör vi 225.000 ton och ska bygga ut till 350.000 ton. MoDo är trea i världen och störst i Europa just nu, men inom kort är vi störst i världen!
Så det är klart att det går åt råvara.
•   Urban Sundberg ser med bekymmer på framtiden just för råvarufrågans skull.
    — Vi står inför en genomgripande strukturomvandling, menar han. Vi måste bygga ut vissa enheter och lägga ner andra och nedläggningarna kan få vittgående sociala konsekvenser.
    Samtidigt bygger man ut skogsindustrin i Sydsverige, där vi tar en stor del av vår råvara. Den s k widenska utredningen visade vid årsskiftet, att flera av de planerade industriprojekten i södra Sverige aldrig kommer att bli förverkligade därför att råvaran inte räcker till.
•   Medan råvaran tryter, både i söder och norr, har massaindustrin fått känna på stora utgifter för de miljövårdsåtgärder som naturvårdsverket kräver.
•   Dåligt med råvara, stora utgiftsökningar, vad gör man i ett sånt läge?
    Urban Sundberg säjer:
    — För att ha en rimlig chans att möta problemen måste de anläggningar som finns byggas ut och olönsamma läggas ner. En fabrik för blekta massor bör producera 250—300.000 ton per år på en linje, så pass effektiv måste den vara.
En rad av norrländska massafabriker, som aldrig kan drömma om att komma upp i sådana siffror, kommer i stället att läggas ner under den närmaste tioårsperioden.
    Under samma period kommer en rad sågverk, wallboard- och slipmassefabriker att slå igen.
    — Norrländsk skogsindustri har, som jag ser det, i dag endast två alternativ för framtiden:
•   Antingen ska man låta konkurrensen avgöra vilka enheter som ska bestå.
•   Eller också ska ett samråd etableras mellan enheterna och berörda myndigheter med sikte på att åstadkomma lösningar som ger ett optimalt utnyttjande av guldkustens skogsindustriella potential.
    Att sätta sej ner just nu och försöka överblicka och planera, det vore nog inte så dumt. Det vore nog det bästa som kunde hända alla parter, ägare, råvaruleverantörer, kunder och samhälle.
•   Medan jättarna Gluff Gluffs hjärnor arbetar på hur de ska kunna tugga i sej ännu mera råvara och bli ännu större och fetare till fromma för våra affärer på världsmarknaden, stretar sej bogserarflottan upp genom Bottenhavet med ständigt nya, ständigt flera portioner. Och folket ombord, människorna som reser med 2 knop genom livet, får en allt större betydelse ju längre bort råvaran måste hämtas.
    De är nästan de enda människor på guldkusten som kan vara absolut förvissade om att ha sin sysselsättning tryggad i framtiden.
•   Vid kajen i Örnsköldsvik låg fartyget ‘White Rose’ av Helsinki och lastade massa för Shanghai. Medan kranarna fyllde hennes innandöme med massabalar kördes en av hennes livbåtar bort till reparation?
•   Shanghai. . . vore inte det en drömresa att göra? En betydlig mera spännande sjöfärd än att släpa timmer från Västervik till Husum?
    — Nej akta dej gosse, sa en av stuvarna på kajen. Dom fyller den här skroven med fuktig massa. Det finns risk att den börjar jäst Och en vacker dag ute på något världshav, så säjer det Poff och skorven exploderar som en överjäst surströmmings burk!
    — Så det var kanske därför som dom körde bort ena livbåten på reparation nyss?
    — Det kan du ge dej fan på, sa stuvarn.