MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 8
    
nr 33 1972           reportage: Gits Olsson, Anders Engman
   Sveriges Guldkust är liksom ett rike för sej och dess människor lever i en lustig sorts gemenskap. Uppe i Ångermanlands skärgård var det en gubbe som sa:
    — Jaså, ska ni söder ut, titta in till Herman Starck på Kråkskär!
•   Det är lika långt från Ångermanlands skärgård till Kråkskär utanför Hudiksvall som det är mellan Vetlanda och Filipstad, men det verkar som om avstånden till sjöss bara förenar människorna i havsbandet. Det skulle ju inte falla någon i Vetlanda in att säja: " Jaså, ni ska norr ut, hälsa till Karlsson i Filipstad.” Det finns ju ingen anledning till det. Men här ute på kusten, där det blir allt färre människor på skären, här känner man varann.
    Vi har tjocka kring båten hela dan och utsikten är lika hänförande som att ramla framstupa i en tallrik filmjölk. Vi lämnar Brämö kalv i tjocka, vi stryker tätt förbi Grans fyr i samma tjocka, vi lyckas hitta Gåshällans fyr på Bålsö nord på Hornslandet i tjockan, men vi styr inte vidare söder ut mot Agö utan rundar pricken på grundet Myran och girar in mot hälsingekusten. För det är klart att vi måste morsa på Herman Starck på Kråkskär, fiskeläget på Kråkön utanför Enånger.
•   Herman är siste man på skäret. Alla andra har gått i land. Dom kommer ut på somrarna och bor i sina fäderneärvda kåkar och förtöjer sina plastbåtar i de ålderstigna och ledbrutna sjöbodarna. Men det är bara Herman som fiskar. Han är pensionär, men kan liksom inte sluta, för hans förfäder har ju ändå fiskat på Kråkskär sedan 1600-talet.
•   Det är skillnad på fiskelägena i Ångermanland och fiskelägena utanför hälsingekusten. I Ångermanland är det fråga om åretruntlägen, där det bor en fast befolkning alla årstider.
    I Hälsingland har fiskelägena alltid övergivits på vintern. De har fungerat som ett slags marina fäbodar, dit folket flyttade ut så fort isen gick på vårarna.
•   Vi lägger till vid en nytjärad brygga som tillhör Gösta Skoglund, förre kommunikationsministern, som är sommargäst här. Varför bor Skoglund här, han som är umebo? Jo, han är barnfödd på trakten. Pappa Hjalmar var fiskeriinstruktör i den här skärgårn, en eldsjäl som kämpade för fiskarnas villkor, en hetsig men effektiv man som en afton i maj 1939 tog Lubbe Nordström i kragen och röt sanningens ord om sörlänningars utsugning av den fattiga strömmingsfiskarbefolkningen.
•   Vi har läst om’et i Lubbes böcker. Hjalmarsson Gösta, blev redaktör för ostkustfiskarnas tidning på 30-talet. Och fortfarande, mätt på politisk karriär, tillbringar den avsuttne kommunikationsministern sina somrar i Kråkskärs fiskeläge.
    Det finns en sossepamp till bland sommargästerna. Axel Granath.
•   Det fanns ytterligare en kändis bland sommargästerna, Mollie Faustman bodde här i många år med barnen Hampe och Tuttan. Hampe tillbringade sina sista veckor här innan han dog. Tuttan. gift Leijonhufvud, bor kvar alltjämt.
•   Vi ber Herman Starck komma ombord på en kask. Han tackar som bjuder och haltar ombord med en viss möda, ena benet är för kort efter ett lårbensbrott som doktorerna lappade ihop lite hipp som happ.
    — Gammalt, säjer Herman, vi var 14 båtlag som fiskade hä, 1918 var det som livligast. Då var det strömmingen vi tog i havsbandet om nätterna. Och i gryningen seglade vi ikapp in till Hudiksvall. Den som kom först fram fick sälja mest och till bästa priset.
•    — Vi var åtta fiskande båtlag fram till 1953, men sen tog det slut liksom i en handvändning. Dom som fiskade insåg plötsligt, att på strömmingsfångsten kan man inte leva. Förr hade vi fraktbåt på hamnen, en grabb som tog in vår strömming till fastlandet och hade varor och post med sej tillbaka. Men det blev inte lönsamt. Och när man skulle fiska om nätterna och sen köra strömmingen själv ända in till Hudik med bensinmotor, så bar det sej inte alls. Fiskarna tog jobb på kartongfabriken i Iggesund, fick dubbelt betalt mot för fisket och så fick dom ju sova om nätterna också. Och faster Julia, som rökte böckling och la böckling i olja och exporterade böcklingpastej ända till Amerika, hon fick flytta i land hon med. Men hon lever än, 90 år och pigg som en lekströmming.
•   Herman Starck och hans släkt härstammar från den legendariska fiskarstan i Hudiksvall, där det numera inte bor några fiskare kvar. Idag har kulturkändisarna flyttat in i den gamla träidyl len.
    — Vi var fyra bröder. En blev stuvarbas i hamnen i Hudik, en blev kommendörkapten vid flottan, jag blev fiskare och en fjärde blev fiskerikonsulent för Västernorrlands län med säte i Härnösand.
    — I april flyttade familjen ut till Kråkön och sen bodde vi här och fiskade tills isen la sej, nån gång i december brukade vi vara tillbaka i stan.
    — Men skolan då?
    — Vi fick dispens, det var inte så kinkigt på den tiden. Det var viktigare att kunna stena en skötkrok än att veta nåt om Westfaliska freden. 
    — Det var inte så helt med skolgången när vi bodde hemma i stan om vintrarna heller, för då skulle surströmmingskaggarna tillverkas. Av kupad trästav och band, dvs. vide och björk som man högg i dikena och klöv till tunnband, så skulle man snickra kaggar så det räckte till det kommande fisket. Det var fjärdingar på 30 liter och tunnor på 60, riktiga små konstverk som man hittar i antikaffärerna idag.
•   Numera bryr sej inte Herman om strömmingen.
    — 74 öre för surt och saltat och kvot på färsk! fnyser han. Vad lönar det att slita om nätterna när man bara får lämna tre lådor? Dom har visserligen börjat äta surströmming i Skåne numera, så varan har kanske framtiden för sej. Men riktig fart blir det väl inte förrän surströmmingen går på export, menar Herman.
    — Dom har försökt exportera med flyg, men det gick inte. När burkarna kom upp i det låga lufttrycket så exploderade dom. Och sen luktade det fan om DC 8:orna i evighet.
    — Nej, säjer Herman, jag tror inte på strömmingen, jag går in för laxen!
•   Herman tjänar mellan 6000 och 8000 på laxen om året. Men han skulle tjäna ännu mer om det inte funnits så förbannat mycket säl i sjön.
    — Det skjuts för lite säl numera, klagar han. Sälen hålls inte efter. Han förökar sej så det är nåt förfärligt. Förr drev finnarna hit med isen om vintrarna och sköt säl kring kusten. Numera ser man aldrig en finne. Förr kom dom åtminstone in och ville ha hjälp när dom skadat sej, men nu ser man aldrig till dom. Själv skjuter jag väl nån säl då och då men det blir inte mycket. Man får 30 kronor i skottpengar på'n och så 50 kronor av fiskarförbundet. Och så tranet, det var värdefullt förr när man använde det i färgindustrin. Men nu gör dom färgen av annat. Och skinnet, det får man bara några kronor för.
•   Ingen tycker att det lönar sej att skjuta säl längre. Stig Andersson och Bertil Wåglund nerifrån Prästgrundet brukar åla omkring på hällama utanför Agö och locka på sälen tills han sticker opp trynet och sen brassar dom på, men någon bredd på säljakten blir det ju inte. Därför blir sälen ett allvarligare problem för varje år som går.
•   Sälen biter sönder storryssjorna och äter upp laxen.
    — Det är inte rimligt vad han käkar, säjer Herman. Han äter tills han spyr. Och bortskämd är han också. Finns det bara sik i ryssjan, så får den vara i fred. Men vankas det lax, så skyr sälen inga medel.
•   I fjol käkade sälen upp för 3 000 kronor lax i Hermans redskap. Det är förlust det! För att inte tala om skadorna på fiskedonen. . .
    Redskapen är fiskarens enda kapital.
    — Ni kan inte ana hur det känns att få upp en söndertrasad storryssja med hundra avbitna laxhuvuden i!
    Säjer Herman. Siste man på skäret.