MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! Del 1
            
nr 26 1972           
reportage: Gits Olsson, Anders Engman
•   Då var det 1939. Lubbe Nordström skildrade Sveriges Guldkust i Folket i Bild. I 7 knop åkte han motorbåt från Umeå till Stockholm och berättade om människorna o industri och fiske, kustfolket som slet ihop de pengar som övriga Sverige levde loppan för.
•   Lubbe var en urbota norrlänning, en lokalpatriot i skinnväst och fladdrande plusfours som turistade i sin egen hembygd, en ångermanländsk Farouk som drack grogg på akterdäck och greps av poetisk yra när han siktade massafabrikernas rökar vid horisonten.
•   I dag. 33 år efteråt, gjorde Gits Olsson samma resa. Den blev ett kylslaget äventyr... Irrande färder i tjockan... Härliga möten med festliga norrlänningar... Deppiga rundvandringar i fabriker där hjulen stannat... Dynamiska upplevelser i industrier som ännu kör för högtryck ... Hisnande skönhetssensationer under strömmingsfiske i soluppgången över Botten havet... Sjösjuka vid Västra Banken... Haveri på Ångermanälven och dieselolja i morronkaffet. Här kommer första rapporten.

•   Vi puttrade i motorbåt från Stockholm till Umeå tur och retur på 18 dygn. Vad skulle det vara bra för?
•   Ja, att vi kom iväg på resan berodde mest på min oförmåga att hålla käften på mej i TV. I ett program frågade Sven Anér och Bengt Feldreich mej inför rullande kamera, om det var nåt särskilt reportage jag skulle vilja göra.
    — Ja, högg jag till, 1939 for Lubbe Nordström i motorbåt längs Norrlands industrikust och gjorde en reportageserie i gamla Folket i Bild, som han kallade för “Sveriges Guldkust”. Det skulle vara skojigt att få göra om den resan i hans kölvatten drygt 30 år senare och jämföra då och nu.
•   Någon gång i våras sa redaktionsledningen:
    — Ska vi inte låta den jäveln få sin vilja fram?
    Det var så det kom sej.
•   Lubbe startade den 14 maj från Skeppsbron. Vi startade den 17 maj från Stora Värtan.
•   Lubbe for med storljugaren Calle Möllers förlängda Petterssonbåt “Nuka Hiva”, en torpedliknande skorv med salong midskepps och 7 knop i marschfart.
•   Vi hyrde en Albin 25 i plast med ruff i för och akter och 8 knops marschfart.
•   Lubbe och Calle skaffade förstärkning i form av en bogserbåtsskeppare från Öregrund som hette Jansson. Han skulle styra båten och laga käket.
•   Fotografen Anders Engman och jag strök Jansson. Tanken att inbilla förlaget att vi hade en Jansson med oss och sedan dela på hans traktamenten, bordlades på ett tidigt stadium.
•   Engmans sjövana inskränkte sej till en resa med Djurgården II mellan Allmänna gränd och Skeppsbron. Han var dock inte orolig för annat än sjösjukan, som han trodde sej ha vissa anlag för. Om han skulle skrika på Ulrik redan på Askrikefjärden, skulle jag inte bli förvånad.
•   Lubbe gav följande programförklaring för sin resa:
    “Där jag satt på akterdäck och såg den mot vårhimlen sedan några år allt högre stigande konturen av vita funkishus, som börjat ge Stockholm en internationell storstadsprofil, och mot raderna av unga kvinnor i silkesstrumpor och de mest kuriösa hattar, så röda om läpparna som efter dopp i hallonsylt, tänkte jag:
    — Vad tro ni med era moderna läppstift, att vi egentligen ska göra under den här färden? Tro ni, att Calle Möller ska sjunga och jag skratta?
    Vet ni, vilka som betala era funkishem, era sopnedkast, era badrum, era silkesstrumpor, era läppstift?
    Sill och potatis och biff och kotlett och paltbröd och fläsk, allt det timliga och vardagliga, det få ni av Sverige. Men guldet, som ni ha i era portmonnäer i form av ören och kronor och sedlar, och silkesstrumporna och pudret och sminket, allt det som guldkantar ert liv och ger det dess lyxdröm, dess kulturskimmer, dess överklasshöjning, det få ni av Norrlands kust, där storparten av landets 1 000 sågverk gnisslar och 100 massafabriker bolmar, där skog och malm och vattenkraft mala guld åt er.
    Och vi ska fara dit i denna vita båt och se, hur de människor egentligen ha det ställt, som ni aldrig ägna en tanke men utan vilkas arbete Sverige skulle i evighet förbli ett illaluktande, inpyrt, lusigt Lort-Sverige, Stockholm en sophög, omsvärmad av millioner flugor och ni själva bleka proletärer i lump. Farväl och på återseende.”
•   Så talar en storsvensk på väg mot Norrland i skinnväst och golfbrallor med skorven ordentligt tankad med konjak och vatten.
•   Redan i ingressen skymtar det att Lubbe var en urbota lokalpatriot, en ångermanlänning med sulfatrök i näsborrarna och strömmingsfjäll på hjärnan, stolt över sitt norrländska kustland som gav Sverige dess rikedomar och samtidigt förbannad att så lite av dessa rikedomar kom norrlänningarna själva till del.
•   Året innan hade han slagit larm i en uppmärksammad radioserie om Lort-Sverige. Han var en av våra första miljöreportrar. Men när han nalkades sin barndoms norrländska kust, visade det sej att miljöreportern hade blivit kvar hemma i Stockholm. Den Lubbe som satt i fällstolen på “Nuka Hivas” akterdäck var en sentimental ångermanlänning som greps av poetisk yra när han såg massafabrikernas stinkande rökar stiga upp ovan Bottenhavets horisont.
•   Styrman Engman klarade Askrikefjärden. Han klarade sej ända till Öregrund. Han klarade sej ända till Engelska grundet. Men där riggade han i ordning en pappkartong, för sjön började gå hög och det var bäst att ha någonting att fånga upp frukosten i när den ville upp. Men när frukosten kom, hade styrman närmare till toaletten över vilken han låg framstupa och bölade i 2 timmar och 10 minuter. Kapten Olsson som satt till rors, brottades med egna problem. Det finns tillfällen i en mans liv då lusten av att slå en drill känns som en tvingande nödvändighet. Att släppa rodret och förlora kompasskursen i den hårda sidsjön mitt ute på havet, var inte till att tänka på.
    Att hoppas på någon avlösning från styrmans sida var fåfängt. Alltså slog kapten en drill i Engmans kartong och hyvade den över bord.
•   När Gävlebukten krossats och Agö fyr dök upp för över, piggnade styrman till och frågade efter prickig korv och Pommac. Mitt i en tugga erinrade han sej något och sa:
    — Min kartong!
    — Den har kapten pinkat i.
    — I min flygfraktkartong!!!
    Styrman tog sej åt huvudet, han grät stilla. Han sa:
    — Denna min flygfraktkartong har följt mej över hela världen. Den har varit med i Kongo, på OS i Mexico, på ishockey-VM i Prag. i Bangladesh, i Dubai... och så pinkar du i den och kastar den i havet!
•   I 18 dygn upplevde vi Sveriges guldkust. Det var drivis i norr, det var sjögång som stängde in oss i hamn i flera dygn, det var en tjocka som var ogenomtränglig som gröt och tvingade oss till dygnslång kompassgång i vatten som ännu inte hunnit vårutprickas efter islossningen.
•   Redan när vi vände uppe i Umeå skärgård och anträdde resan söder ut sa vi oss:
    — Vi har inte på hela resan träffat en enda ovettig människa. Alla människor som vi kommit i kontakt med på denna kust, har varit glada, förtröstansfulla, hjälpsamma och i många fall starkt utpräglade personligheter. Industrichefer har ställt opp med tjugo minuters varsel och visat oss sina anläggningar, fiskare har tagit oss med på hisnande skönhetsupplevelser ute på havet i soluppgången. Vi frågar oss: Är det bara de fina norrlänningarna som bor kvar, medan pappskallarna emigrerat till Skärholmen och Tensta? Eller är alla människor från Guldkusten på det här viset?
•   Vi frågade oss annat också. Vi följde Lubbe Nordströms bok på vår seglats, men ibland blev vi inte riktigt kloka på den. När han kom från Bredskär utanför Umeå och skulle till Norrbyskär, tog han fel på öarna Vapplan och Snöan! Det är som att ta fel på 1 maj och vaktparaden. Och längre söder ut beskriver han en förarglig grundstötning nordväst om Prästgrundet.
    Det finns inga grynnor NV Prästgrundet. Det hände ibland, att vi frågade oss:
    — Vad var det för märke på konjaken?
•   Det var förresten från Prästgrundet vi tog direkt kurs över Gävlebukten mot Öregrund. När vi hade legat i Prästgrundets hamn (omöjlig att komma in i enligt Lubbe) i över ett dygn och väntat på att tjockan skulle lätta, gav vi oss i väg en fredagskväll vid halvåttatiden. Det hade lättat så pass att vi siktade Hällgrunds fyrkasun. Men i höjd med den tjocknade det. Vi gick kompassgång i tjockan hela natten, stängde av motorn och lyssnade när vi hörde mistsignaler. Höll vi på att bli överkörda av något fartyg? Nej, bölet kom var 15:e sekund. Det var Västra Banken. Halv sex på morgonen lade vi oss stilla och lyssnade igen. Ett fruktansvärt starkt bölande hördes alldeles inpå oss i tjockan. Fartyg? Vi stod med tassarna på reglagen beredda att styra dikt styrbord i full fräs. Men bölet kom var 20:e sek. Det var Engelska grundet. Vi hade missat det med bara 300 meter efter 1O timmars kompassgång över havet. Då kände vi oss malliga. Men vi såg inte fyren. 20 meter hög, förrän vi var 125 meter ifrån den. Och kåkarna i Öregrund urskiljde vi inte förrän vi var så nära att vi kunde klappa hamnpiren.
•   Vi hurra för den resan när vi kom till Öregrund. Det var, tycker vi, en resa att hurra för — 18 dygn bland folket på Sveriges Guldkust som vi ska berätta om i en artikelserie, 18 dygn fulla av roliga, sorgliga, skakande och inspirerande intryck. Det var en härlig resa. Men styrman Engman tittade vemodigt i vattnet. Förmodligen sökte han sin kartong.
    Det står mitt namn på, så jag kommer att torska inför Valfrid Paulsson och det är ditt fel! sa han.
Nästa vecka: Mitt i havet hittade vi en spökstad!