MED 8 KNOP I LUBBES KÖLVATTEN! (Slutet)
 SE-reportage: Gits Olsson, Anders Engman
nr 34 1972
•  
På Prästgrundet utanför Söderhamn gjorde vi vårt sista strandhugg på resan utmed Sveriges Guldkust. I 28 timmar stod vi vid fyren och spanade ut i tjockan som aldrig ville lätta. Lubbe kom aldrig hit på sin resa, dom ha de inbillat honom att hamninloppet var för grunt för Nuka Hiva. Men Ingrid Bergman kom hit och spelade in ‘Bränningar’, en film om het passion i havsbandet.
•   Vi kallar Prästgrundet utanför Söderhamn för Dimmornas ö.
    Bara för att det råkade vara en kompakt tjocka runt ön just det dygnet vi var där, så behöver vi väl inte kalla ön för Dimmornas ö? Folk som seglat förbi i soliga sommardagar kallar den säkert för Solens ö eller Hettans holme.
    Jovisst, men det är alltid tillfälligheter som avgör vad öar ska heta. Här i farvattnen på gränsen mellan Enhammarsfjärden och Gävlebukten, finns det en sten som heter Skånske Gustav. Den heter så, därför att en skånsk fiskardräng, som hette Gustav, fick båten vattenfylld någon gång för femtioelva år sen och räddade sej upp på grundet tills undsättning kom. Det finns ingen Skånske Gustav kvar på stenen i dag, men den kommer att heta Skånske Gustav ända till jordens undergång.
•   Ofta under denna resa i Lubbe Nordströms kölvatten utmed Sveriges Guldkust har vi frågat oss: Vem döpte alla öar? Dom heter Tuppskär och Stumpen, Aftonvardsskär och Skitbådan. När fick dom sina namn? Och hur gick det till? Var det möjligen så förr i världen, att fiskargubbarna samlades i bystugan nån dag och sa:
    — Gubbar, i dag är det taskigt väder, i dag går vi inte ut och fiskar. Vi sätter oss ner och döper lite öar så länge...
    Det må ha gått till hur som helst. För oss är Prästgrundet för all framtid Dimmornas ö.
•   Vi hade kurs på Hällgrund och Västra Banken för att gå mot Engelska grundet och Öregrund. Men tjockan tätnade redan när vi lämnade hamnen på Kråkskär. Herman Starck, siste man på skäret, stod där i sin sjöbod och vinkade till avsked och plötsligt var han borta och runt omkring båten vältrade tjockan som en jättelik ringmur av fetvadd.
    Vi hade i vår förhyrda Albin en bra kompass men ingen deviationstabell på den. Den stämde fint i nord- sydlig riktning, men i ost- väst var det lite si och så. Skulle vi chansa på att hitta Hällgrunds fyrkasun, denna betongpinne i havet, porten till Gävlebukten, denna tjocka? Nej, sa vi oss, det vore dumdristigt. Trots radarreflektor på masten skulle vi löpa alltför stor risk att bli manglade av något av alla dessa lastfartyg som blint litande på sin radar forcerar tjockan med full fart fram. Vi la om kursen till rakt sydlig, för där borde vi hitta Prästgrundet.
    Visserligen stod det i Lubbes reseberättelse att inloppet till Prästgrundets fiskehamn genom landhöjningens försorg blivit ofarbart. Nuka Hiva vågade sej aldrig dit. Vi var alltså inställda på att bara ankra upp i lä av ön och avvakta lugnare väder och klar sikt.
•   Men har man sitt på fanken, just som Prästgrundets silhuett dyker upp strax babord om stäven lösgör sej en fisketrålare ur dimman, hon kommer tvärs vår kurs och har uppenbarligen gått ut från Söderhamn. När vi rundar Präst-
grundets sydvästudde och puttrar in i lä, går trålaren upp jämsides. En gubbe kliver ut på skarndäck genom en dörr i styrhytten och vinkar åt oss att följa honom. Sen styr trålaren rakt öster ut utmed öns södra strand. Vi trycker växelreglaget i botten och hänger med. Men plötsligt girar trålaren tvärt babord och kör rakt in i berget och försvinner! Styrman Engman och jag glor på varann. Vart i herrans namn tog skorven vägen? Det såg ut som om han körde rakt in i bergväggen. Men inte en smäll hörde vi. För sakta fart avancerade vi framåt mot haveriplatsen. Och har man sett på fanken en gång till, en port öppnar sej i stranden, en sprängd kanal spikrakt in i gråberget! Vi girade 90 grader och styrde in i diket. Dieselmotorns avgassmällar ekade mot de skrovliga väggarna och så fångade våra dimvåta ögon en fantastisk bild, ett marint Shangri Lah, en spegelblank hamn inte stort större än plaskdammen på Karlaplan, kantad av idylliska sjöbodar och högst upp på en rullstensås blinkade en vit fyr fåfängt ut i tjockan.
•   Vi sa oss, att det här har vi upplevt förr. Det är inte första gången vi är här. Men det var först när vi morsat på trålarens kapten, strömmingsfiskaren Stig Andersson, och bjudit honom på en kaffekask i ruffen, som vi kom på, när vi upplevde den här fantastiska cirkelrunda hamnpölen sist. Det var när vi läste Jules Vernes “En världsomsegling under havet” och kapten Nemo styrde in sin Nautilus i sin hemliga hamn, den vattenfyllda kratern till en slocknad vulkanö, en krater med kanal ut i havet tio meter under havsytan.
•   Kapten Nemo Andersson är en av de återstående fiskarna i Prästgrundet. Den andre är Bertil Wåglund. Dom trålar båda två och tar upp sina modiga 200 ton strömming om året. Båda är i femtiårsåldern. När dom inte längre orkar, är fisket dött i Prästgrundet, som en gång hade 19 fiskande båtlag. Såvida inte Kjell, Bertil Wåglunds 20-åriga grabb, fortsätter i pappans kölvatten
    — Vet inte, säjer Kjell, farsan fortsätter så länge han orkar. Men jag tror han skulle lägga av och byta till något annat, om det bara fanns nåt. Men har man hållit på med fiske i femtio år, så är det svårt att sadla om.
    — Jag hjälper ju farsan nu när lumpen är över, och ibland tycker man att fiskaryrket är fritt och härligt, men så kommer sådana där nätter med 30 sekundmeters storm... som nu sist, när sjöarna slog över båten så att strömmingen höll på att spolas ur lastrummet. Med en repända om midjan fick jag krypa fram på däck med hammare och spik och nita fast lastrumsluckorna på plats.. . ja, såna nätter undrar man, om det verkligen är ett yrke att satsa på.
•   Stickan Andersson, som trålar ihop med Wåglunds, (dom har i varje fall radiokontakt mellan båtarna om nätterna när de ligger och trålar på bankarna), tycker nog att fisket ställer mindre krav i dag. Han är från Västervik och fiskade där innan han hamnade här uppe i norra delen av Gävlebukten. Han säjer:
    — Tänk pappa som fiskade i ur och skur hela sitt liv men aldrig fick råd att köpa sej ett ordentligt oljeställ. Han fick ischias vid 40 år, var gubbe vid 45. Han skulle ha varit med nu, nu när vi har trål. Vi går där fram och tillbaka på nätterna med en trålsäck 20 famnar vid och 15 famnar djup, och vid halv tvåtiden på natten kan vi ha våra 5 ton i lastrummet. Det var mer än vad farsgubben fick upp på en hel säsong.
•   Förutom Bertil Wåglund och Stig Andersson som trålar, är det bara sommargäster i sjöbodarna och stugorna kring denna vackra lilla sagohamn. Det är Tvätt- Gösta från Söderhamn, det är Svenssons från Nynäshamn och det är Einar Wannberg från Gustafsberg på Värmdö. Men Einar är ingen riktig sommargäst, bara halv. Visserligen jobbar han numera på porslinsfabriken utanför Stockholm, men han är född här på trakten och han har fiskat i Prästgrundet sen barnsben.
    — Bäst var det under kriget, säjer han. Då sålde man var enda fena man fick opp. Jag minns en gång i början på 40-talet, när 40 kilo simpor var det enda som satt på näten en morron. Krögaren på Faxekällaren i Söderhamn ringde ut och sa: “Har ni ingen fisk att sälja där ute? Jag har ju bara kråk och rävkonserver från Livsmedelskommissionen att erbjuda gästerna.
    — Nej, sa jag, vi har bara simpor.
    — Vad kostar dom?
    — Vänta får vi se, sa Einar som just stod i begrepp att hyva ut simporna till måsarna, den senaste noteringen var visst nån krona kilot.
    — Jag tar dom, sa krögaren.
•   Men flickorna i restaurangköket gallskrek när jag kom med simporna. Vad i herrans namn är det för odjur?
    — Simpor är en delikatess, sa krögaren som just kom ner i köket.
    Han gav mej 40 spänn och sa till personalen:
    — Flickor, dra dom här genom kvarnen och lägg skiten i krustaderna som går fram och tillbaka som bångmåltider. Det är i alla fall ingen som kommer att röra dom...
    Det var fisket på 40-talet det, säjer Einar.
    I dag är lönsamheten borta. Utom för dom som haft vett att investera i trål.
•   I 28 timmar ligger vi vid Edvin Wågs brygga i Prästgrundets hamn. En gång i timmen är vi uppe vid fyren och glor söder ut i kikaren. Vi vill ju gärna se Hällgrunds fyrkasun och helst också Storjungfrun innan i ger oss ut på öppet hav över Gävlebukten.
•   Medan vi väntar berättar Einar om Prästgrundet på gamla dar. Sin största ära upplevde holmen 1934, när SF var här och spelade in “Bränningar”. Ingrid Bergman spelade fiskardottern som hade kuttrasju med prästen, Sten Lindgren, vilket hennes far, den kärve fiskaren (Carl Ström) inte gillade. Den väldige Weyler Hildebrand var med på ett hörn. Ivar Johansson regisserade och ställde till med stormgräl på klipporna med fotografen Julius Jaenson. Ivar blev så förbannad på Jaenson att han låste in sej i Edwin Wågs bryggstuga och tjurade i en halv inspelnings dag.
•   Sju på kvällen kommer Einar knatande och bankar på vårat rufftak.
    — Hon lättar!
    Vi rusar upp till fyren som kröner högsta punkten på denna rullstensö. Dimmornas ö. Och sannerligen, Hällgrunds betongfyr. som vi hört råma med sirenerna genom tjockan i 28 timmar, står där fullt synlig vid horisonten i sydost. Och i söder anar vi t o m Storjungfruns mäktiga silhuett.
•   Med fullt varv på dieseln forsar vi ut genom det sprängda diket som förbinder detta marina Shangri Lah med havet omkring. Hon är halv åtta på kvällen. Klockan 20 passerar vi Hällgrund, klockan 20.55 passerar vi nordspetsen av Storjungfrun.
    Då säjer det smock och dimman lägger sej åter. Vi tänder lanternorna men det är nästan löjligt. Tjockan är så svår att vi knappt kan urskilja vår egen topplanterna. Men dieseln dunkar vidare. Den säjer inte längre putt-putt-putt. Den säjer hem-hem-hem.
•   Och den natten på Gävlebukten i dimman när motorn bara går och går och vi står med alla sinnen spända för att söka uppfatta sirenerna från eventuellt mötande fartyg, tänker vi på veckorna utmed Sveriges Guldkust. 
•   Lubbe Nordström gjorde sin resa för att berätta för svenska folket om denna kust som försörjer övriga Sverige och betalar dess lyx utan att själv få särskilt mycket med av överflödet. Lubbe hade ett stort hjärta som klappade för Norrland innanför klockkedjan. Han predikade något som han kallade totalism. Det skulle inte vara Sverige och Norrland. Det gick inte längre an att betrakta Norrland som en främmande koloni som man utsög. Det liknade ankskit, tyckte denne stornorrlänning, att norrlänningen slet livet ur sej medan sörlänningen levde loppan för pengarna som slitet gav. Sågverksdöden var ett faktum, men ur den skulle det nya Norrland växa fram. Man skulle där släppa krafter lösa som skulle förvandla Norrland till en jämlik del av Sverige. Man skulle inte längre tala om Sverige och Norrland, man skulle tala om Sverige. Det hade Norrland rätt till. Det var i alla fall Norrland som betalade.
•   Vi står där i den nattliga dimman och funderar på hur det blev. Visst blev Norrland jämlikt, men inte genom sin explosiva industriella kraft utan genom AMS-bidrag och lokaliseringspengar och långtgående centrala åtgärder från Stockholm.
•   Egentligen är det väl ganska fånigt att åka motorbåt utmed Norrlandskusten för att berätta om Sveriges Guldkust. Det är väl att ta till liksom, ungefär som att skicka Sten Bergman på en utforskningsexpedition till Sundbyberg.
    Men på Lubbes tid var det inte så fånigt. Det var långt mellan Stockholm och Norrland på den tiden. Man nådde Norrland per järnväg eller vitmålad Sveabolagsbåt. Bil kunde man ju också åka, om man hade gott om tid, en säck stötdämpare i reserv och ett hundraliters bensinfat på taket.
    Det fanns inget linjeflyg, det fanns ingen E 4.
    Och nyhetskommunikationen mellan den stora vida världen och Norrland ombesörjdes av små norrländska lokaltidningar som fick nyheterna inropade på telediphonerulle från TT i Stockholm. Det var en trång och besvärlig kanal för information till en hel landsända. Det hände att inroparna i Stockholm och redaktörerna i Norrlandsstäderna missförstod varann. Krångliga utländska städer och egendomligt stavade personer i världspolitiken måste bokstaveras på långt ifrån störningsfria telefonledningar. Det hände att Örnsköldsviks Allehanda förvånade sin läsekrets med nyheten om att en kille vid namn Petter Ivar Urban Sixten utsetts till påve i Rom.
•   Det är inte bara regeringens näringspolitik och de snabba transportmedlen som närmat Norrland till övriga Sverige. De snabba nyhetsmedia har spelat en stor roll. I minsta avlägsna skogskoja i Västerbotten, där man förr kanske bara hade Skelleftebladet att lita till som information om världspolitiken, där står det nu en TV och sprakar av information, ett enastående fönster mot världen som ger den fordom så isolerade och alienerade norrlänningen precis samma snabba information som kommer dem till del, som bor i Stockholm. London eller Washington.
    Visst har Norrland blivit annorlunda, visst har en kriminellt försummad landsända fått upprättelse för mycket av gammal diskriminering. Och visst finns det fortfarande mycket att uträtta innan Norrland får den roll som Lubbe käm- pade för att det skulle få.
•   Vem betalar läppstiftet, lille vän? frågade Lubbe när han satt på Nuka Hivas däck 1939. Jo. det var Norrland, det var guldkustens industri som stod för fiolerna. Och den som betalar ska ha nåt igen, menade Lubbe.
•   Ännu har vi väl mycket att betala igen. Men samtidigt får man kanske komma ihåg, att bilden av den rika kusten, som betalar rubbet söder över, inte gäller i dag som den kanske gjorde 1939. Då fanns det inget Volvo med enastående ex- portsiffror, då fanns det inget Saab, inget SAS, och det var inte samma snurr på SKF och Asea heller. Sanningen i dag är att det inte finns något Norrlandsföretag med på listan över de tio största exportörerna. Det finns inget Norr- landsföretag med på listan över landets tio största arbetsgivare. Och på listan över de största svenska företagen vad det gäller omsättningen. hittar man inget Norrlandsföretag förrän på 25:te plats — Svenska Cellulosa AB — om man inte räknar Statsföretag, förstås, där har vi ju Norrbottens Järnverk som väl får säjas ligga på guldkusten.
•   Man står där i tjockan ute på Gävlebukten och säjer:
Hej Norrlandskust, guldkust eller vad man ska kalla dej. Det var i alla fall trevligt att råkas, även om kostymen blivit lite nött och blank i ändan sen Lubbe sjöng ditt lov.
•   Hej Evert Berglund, du den siste i spökstaden på Norrbyskär, där sågarna tystnat.
•   Hej Frille Nordkvist, du evigt unge surströmmingskung i Ulvöhamn. Det är klart att Hanellarna i Övik lägger in mera Surt på burk än du, men surströmmingskungar kommer dom aldrig att bli. Det finns bara en.
•   Hej Ola, du som envist håller fast vid skötfisket på ditt Trysunda, vi håller tummarna för dej.
•   Hej Gustav Axling som står i din flishög och tror att MoDo ska bli störst i världen och styra dess massapolitik.
•   Hej Thore Hägglöf som måste sälja dej till Asea för att få slantar till Hägglund och Söners projekt i framtiden.
•   Hej Urban Sundberg, VD på MoDo som övertygade oss om, att samråd om hur man ska satsa på skogen i Sverige är bästa vägen och vår enda chans, om vi skall kunna sticka upp i den internationella konkurrensen.
•   Hej Herman, du siste på Kråkskär, hej Bertil och Stig, ni dom sista på Prästgrundet, hej Norrlandskust, en gång Sveriges Guldkust som betalade våra notor, i dag en kust som har fullt sjå med att klara sej själv och hålla sin stolta näsa ovan vattnet.
    Det var roligt att ses.