Morgondagens middag på krogen, Pytt i papp! 
  nr 44 1976            
    Nu inleder Sarabolaget i Stockholm sin stora offensiv för att rädda de svenska stadshotellen!
    Sara ägde förr en förfärlig radda med stadshotell i landsorten. Undan för undan har man sålt dem, men de 35 - 40 hotell man har kvar, ska man rädda åt framtiden.
•   Bengt Falck heter projektledaren. Han skötte hotell i Gambia innan han knöts till Sara och är van vid förvirrade marknadssituationer.
    Han börjar i Karlskrona. Det ärevördiga stadshotellet i örlogshuvudstaden var på stark nedgång. De stora sjöofficersbalernas tid är förbi och för vanligt folk i stan är det för dyrt att gå på krog. Vad gör man då åt detta stadshotell? Jo, man bygger om och piffar upp och satsar på något som kallas "Tuggisar".
    En "Tuggis" är en papplåda i vilken man serverar gästen en liten varmrätt för 8 - 12 kronor. Pappasken kan vikas ut och tjäna som en åttkantig papptallrik. Sara spar disk och dukning och kan satsa vinsten på att höja kvalitén på det käk som ligger i papplådan.
    Kanske har Sara där funnit lösningen som i en liten ask. Kanske ska Pytt i pappen rädda stadshotellen åt Sverige. 
•   Det har varit mörka år för stadshotellen. Det ena efter det andra har dött. En del bara tvärdog när vi fick fri sprit i landet och folk upptäckte att det var enormt mycket billigare dricka sprit i hemmen. Andra hotell dog först efter en tapper men bitter dödskamp med brickluncher och trivselbingoaftnar.
•   Vi sörjde dem med deras palmer i krukor, deras mittbenade tjockisar till hovmästare, deras stråkmusikanter som satt i frack och spelte Tossellis Serenata och deras guldgalonerade portierer som satt pincenezen på näsan och skrev våra namn med krita på den svarta tavlan. För farande Svenner som å yrkets vägnar bilade runt detta kalla mörka nordanland låg stadshotellen där och lyste som varma fyrbåk när vi kom fram. Visst minns vi med nostalgiska suckar den gamle nattportieren på Statt i Nora, han som i vintergryningen stod på hotelltrappan med hängslena släpande efter sej och höll opp dörren för handelsresandena som kom traskande från morgontåget, han som sa:
    — Go morron direktörn, välkommen till Nora direktörn, såg direktörn om det var några andra provryttare med tåget?
•   Och visst minns vi gamla tiders rockvaktmästare, myndiga personer som med nådig min tog hand om vår gamla filthatt när vi klarat granskningen och befunnits vara insläppbara. Visst minns vi historien om den nyrike affärsmannen som nyss etablerat sej i stan och betraktade sej som accepterad först när rockvaktmästaren tog hans hatt utan att lämna nummerbricka.
    — Aha, sa direktörn, nu är man äntligen en kändis. Nu har dom lärt sej att hålla reda på ens hatt utan kontramärke. Men han tyckte att hatten trängde en smula på huvudet, och mycket riktigt, det låg en papperslapp innanför svettremmen. Där stod: "Liten svettig gubbe med dålig andedräkt".
•   Vi minns kanske stadshotellen för att vår ungdom klunkar där. Det var där vi raggade de första brudarna på lördagsdansen. Vår moral var låg och formen för en lördag var "Två vita och en brun. La Paloma och notan". Det var på hotellen vi hade våra bröllopsmiddagar med släkten i svart och hellångt och hovmästarn som läste opp alla de dumma telegrammen. Det var på hotellen vi firade våra 50-årsdagar och blev fotograferade mot något rökigt
draperi omgivna av alla pösiga blomsterkorgar. Stadshotellen spelade en icke oväsentlig roll i våra liv ...
•   Vi som reste i Sverige lärde oss ganska snart vilka hotell som hade värme och charm och vilka som inte hade det. Det fanns och finns hotell där man bara behövde sticka in nosen för att veta, att i kväll kommer rödvinet att vara surt, entrecoten bränd och salladen murken. Och man såg fram mot sitt oundvikliga öde: att sitta i en halvtom matsal och ledas i sällskap med en stråkkvartett.
•   Sen finns och fanns det andra hotell som stämde en glad till sinnes med en förödande charm, Appelberg i Sollefteå t ex. makarna Perssons stadshotell i Vetlanda, Gösta Jönssons Continental du Sud i Ystad, och gamla Statt i Ljungby som tyvärr brann och ersattes med en hiskligt opersonlig stenhög som kallas för Terrazza. Eller Björnrike i Torsby, Statt i Karlstad, makarna Anderssons Statt i Kristinehamn ... för att inte tala om Storan i Jönköping, maken till deras hemrimmade lax finns inte i hela riket. Det är samma kallskänka som rimmat laxen i femtioelva år ...
•   Sen kom hotellens 50-tal. De gamla stråkkvartetterna rensades ut och det blev inne med negrer. På Statt i Luleå minns jag en kväll i februari när det var 35 grader kallt ute och den stora glasväggen mot hamnen var ett enda hav av frostblommor. Mitt på golvet i denna isiga miljö satt en fet neger vid ett minipiano och sjöng "As time goes by". Det var det konstigaste Casablanca man upplevt.
•   På gamla Statt i Härnösand, som inte byggdes om förrän häromåret, satt en annan neger och firade i kylan. Han grät när han sjöng "Do you know how it means to miss New Orleans" och vi förstod honom.
•   Många av de gamla hotellen var förfärande lika varann. Innan man hunnit vakna ordentligt på morgonen måste man ringa efter en ostmacka för att ta reda på var man befann sej. Hur lika hotellen än var, skiljde dom sej nämligen i sitt sätt att bygga en ostmacka. Någon gång på 30-talet var det nån kallskänka som hittade på att lägga skivade oliver på ostmackan. Alla hotell i Sverige började apa efter. Men det är placeringen av oliverna som skiftar, i Skellefteå får man oliverna hela, dom sitter på små pinnar och sticker upp som glada svampar ur osten. Är man yrvaken händer det att man tar oliven i vänster öga. Får man den i höger öga är man i Örnsköldsvik. I Östersund skivar dom oliverna och lägger skivorna i två parallella rader i mackans längdriktning. Ligger skivorna tvärs är man sannolikt i Nässjö.
•   I Falun rullar man ostskivorna till tre små cylindrar som placeras diagonalt över smörgåsen. När man biter i en sådan macka går luften ur alla cylindrarna med ett väsande läte som är lite kusligt.
•   I Karlstad började dom på 60-talet lägga ett segt salladsblad mellan ost och brödskiva, sådana mackor borde serveras med gaffel och plåtsax.
•   Det var handelsresandena som höll de gamla stadshotellen vid liv. Marknadsföringen på 40- och 50-tal gick så till att företagen skickade resande representanter som sålde produkterna direkt till detaljisterna. Handelsresanden hyrde ett uppackningsrum, packade upp hela sitt företags sortiment på borden och bjöd sen stans alla butiksinnehavare på luncher och middagar.
    Handelsresandena var mycket feta personer som avled av propp vid 48 års ålder, sörjda och saknade av detaljister riket över.
•   I dag har den moderna marknadsföringen sökt sej nya vägar. Resandekåren är liten och saknar betydelse för hotelldriften. Eller som en garvad hotellman sa till mej häromdan:
    — En och annan uppackning förekommer, men inga representationsluncher. Det får räcka med en liten sjuttis på rummet. 
    Och på krogen i Kiruna mötte jag en desillusionerad man som presenterade sej som den siste handelsresanden. Han sa:
    — Förr åkte man hit, bjöd inköpschefen på LKAB på grogg för 4 kronor och sålde 500 lådor spik. I dag kostar det 500 att bjuda på grogg och man får inte sälja mer än fyra lådor spik...
    Ack ja.
•   Men de stadshotell som finns kvar ska Sara alltså rädda med början i Karlskrona, Där sitter Bengt Falk med sin pappask och tror på framtiden. Han säger:
    — Det gamla tråkiga stadshotellslivet med stråkkvartetter och slipstvång måste ersättas med något. Det ska vara roligt för folk att gå ut. Hur roligt det än blir, finns det sedan ekonomiska spärrar. Folk har inte råd med dagens saftiga krogpriser. Det måste därför bli billigt också! 
    Tuggisen i pappask för tio kronor har folk råd med. Vi tror på den.
    — Eftersom vi slipper dukning och disk och kan förhandstillaga rätterna på eftermiddagarna, när belastningen inte är så stor i köket, tjänar vi pengar som vi kan lägga på att höja kvalitén på den vara vi serverar i tuggisen. Rätter som lämpar sej för att serveras i billig pappask är gravlax, pyttipanna, räksallad, biff å la Rydberg, löjrom, revbensspjäll och friterad bläckfisk.
•   Varför ska det vara så svårt att hålla liv i de gamla stadshotellen? Bengt Falk plockar fram siffror som får tala sitt iskalla språk: 1954 såldes 12,4 % av all sprit som överhuvud taget såldes i landet på krog. 1962 såldes bara 6.7 % av spriten på krogarna. I dag säljs endast 3,7 % av den totala spritkonsumtionen av restaurangerna. Vi super mer än någonsin, men vi gör det hemma. Och därför är det svårt att hålla stadshotellen igång.
•   Sara har en årsomsättning på 600 miljoner. Sara går ihop, det är man tvungen till numera när man lyder under Statsföretag. Förr, när man lydde under Finansdepartementet, var det inte så kinkigt med vinst. Då kunde man driva förlusthotell för deras vackra anors skull, i dag icke.
    Och ännu bistrare tider stundar. Det är ingen hemlighet att många hotell har levt på sina enarmade banditer. Dom förbjuds fr. o m nästa år. Det betyder 22 miljoner kronor i inkomstminskning för Sara. För 22 miljoner skulle man kunna stötta många landsortshotell.