MÖTE MED KRÅNGEL-AMERIKA!

nr 50 1963                         
■■■ New York i december.
    Edwin Ahlqvist hade varit i New York 12 gånger. För mej var det första gången. Vi hade sällskap på SAS :s nya Atlantrutt mellan Köpenhamn och Montreal. Edwin verkade lite skakis när vi skulle igenom den kanadensiska tullen. Jag undrade varför.
    Det är klart att det kan ha sina nervösa stunder att vara storpromotor. Det är klart att han oroade sig för allt som måste klaffa inför Floyd-galan i Stockholm under trettonhelgen.
Det var likadant i den amerikanska tullen. Ahlqvist verkade viktigt darrhänt. Jag sa:
    — Men snälla Edwin. Det här är väl ingenting att vara nervös för. Du som har rest den här vägen så många gånger...
    Edwin svarade inte, men när vi väl satt i taxin från Idlewild in till Manhattan sa han:
    — Gudskelov, det lyckades!
   Ni undrar förstås vad det var som hade lyckats för Edwin. Jo, Edwin Ahlqvist hade flugit över Atlanten med tre hekto svensk leverpastej i innerfickan och tullen hade inte märkt något.
    Ni kanske tycker att killar om flyger till Amerika med leverpastej i fickan är lite underliga. Inte alls, dom är bara snälla, För den svenske  hovmästaren Tage Ekelund på restaurang Stockholm, älskar leverpastej. Sen flera år tillbaka serverar han svenskt smörgåsbord mitt i New York. Det är ett fantastiskt smörgåsbord ned räkor så stora att man kan hångla med dom. Det finns allt på detta bord, allt utom svensk leverpastej.
   Det värsta med detta land är att det är så förtvivlat amerikaniserat. Och det mest amerikanska jag kan tänka mej är Thanksgiving Day. Jag råkade hamna mitt i firandet av denna dag. På hotellets frukostbricka låg på morgonen någonting som liknade en skivad fotbollsblåsa. Negern som bar in brickan och log så att han tänkte äta upp mej sa:
    — Det är eran thanksgiving-kalkon, sir!
    Taxiföraren som tog mej ut på stan sa:
    — Har ni fått er thanksgiving-kalkon än, sir?
    Barberaren som klippte håret av mej, vägrade inleda klippandet innan han fått besked om huruvida jag fått min thanksgiving-kalkon eller inte.
    Vid lunchen på en hum-and-egg bar i hörnet av 54:e gatan och sjunde avenyn gjorde jag en fräck stöt på pannbiff med ägg. Flickan bakom disken bara fnyste och langade fram en ny skivad fotbollsblåsa.
    — Ni höll på att glömma er thanksgiving-kalkon, sir sa hon.
    TV berättade hela dagen på alla kanaler att den riktiga thanksgiving-kalkonen skulle förtäras med den och den såsen 5O cent flaskan. En hisskonduktör i Empire State Building sa:
    — Ni är lycklig som råkat komma till Staterna just en sån här dag. Får jag lov att önska er en god kalkon sir?
   Desperat smög jag mej på kvällen in på en hawajiansk restaurang med idel exotiska söderhavsspecialiteter. Visserligen hade hovmästarinnan för 15 kilo sen passerat den gräns när hovmästarinnor bör höra bastkjol, men ändå var hon en ängel. Hon log och prasslade med kjolen och sa:
    — Välkommen, sir, det här är den enda platsen i hela New York där ni kan få er thanksgiving-kalkon anrättad på hawajianskt vis.
    Man hade kryddat den skivade fotbollsblåsan. När dom kryddar på Hawaii, måste dom göra det i blykammare och strålningssäkra dräkter. Tre tuggor och tungan pekar rakt ut ur gapet på en som en rödglödgad fyrtumsspik. Man är bara skraj för att någon skall komma och hänga upp rocken på den.
    — Jag hoppas att ni har haft en nice thanksgiving, sa portieren när jag kom hem till hotellet.
    — If, sa jag, vilket var ungefär allt man kan få fram med en glödgad spik i munnen.
    Thanksgiving Day är den dag då alla i Amerika har roligt, alla utom kalkonerna och jag.
   På tio dagur lär man inte känna Amerika. Men ett och annat hinner man fiska upp. Bl.a. förstår man snart, att Krångel Sverige är en bagatell mot Krångel-Amerika. (Se reportage från Jack Rubys bar i Dallas i detta nummer.) Inte nog med spritpåsarna som, måste bäras fram och tillbaka mellan barerna i Dallas. Utskänkningen av whisky är i USA föremål för en minst lika förbryllande lagstiftning som hemma i Svedala,
    På 54:e gatan kom det in en kille på en bar och skulle ta sig en tuting före middagen. Han hade fritidsskjorta och mockajacka. Bartendern tittade honom stint i ögonen och sa:
    — Här blir det ingen sprit! Ni har ingen slips!
    Ack ljuva, hemmatoner!
    Bartendern fortsatte: 
    — Men om ni går bort till flickan i garderoben, så har hon en slips hängande där för såna som ni. 
    Mannen gick till garderoben och återvände i en slips som designades i mitten av 40-talet, då det hörde till god ton att alla amerikaner från presidenten ner till den fattigaste skoputsaren skulle ha nakna grisskära flickor tryckta på slipsarna.
    — Bra, sa bartendern, hur mycket whisky vill ni ha?
    Mera krångel i New York, denna frihetens stamort på jorden, hänger det en skylt över varje bar. Denna skylt kan ha två formuleringar:
A.) Damer utan sällskap serveras inte vid baren.
B.) Damer serveras inte vid baren.
    För det mesta ser man den senare formuleringen. Herrarna hänger vid bardisken. Damerna sitter vid små bord vid motsatta väggen.
    Jag vet inte vad som skulle hända om en dam fattade sitt glas och satte sej vid bardisken. Förmodligen ringde man på polis.
   Polisen har en förfärlig makt i denna stad där man riskerar att böta 25 dollar om man slänger ett kolapapper på trottoaren i stället för i de kommunala papperskorgarna. För en tid sedan så var det tre mexikanska grabbar som blivit lite grann i hatten och drällde fram längs Broadway i höjd med 9:e gatan. Dom hade Coca-Cola i händerna och när flaskorna var tomma slängde de dom i rännstenen. En polis dök upp sa åt grabbarna att kasta flaskorna i papperskorgen, men grabbarna bara skrattade ut honom. Det var deras sista skratt här i livet. Polisen drog revolvern och sköt ner alla tre. Detta hände för tre veckor sen, Häromdan fick han medalj.
    För inte så länge sen var det en gosse som skulle skoja med polisen och körde ett hoprullat teaterprogram i ryggen på en patrullerande konstapel och sa:
    — Hands up! 
    Polisen svängde blixtsnabbt runt på klacken och pepprade skämtaren så full av bly att han sjönk till marken av rena tyngdlagen.

    Vi hörs igen från New York. Jag ska bara smälta alla intrycken först, intrycken och kalkonerna.