Nu har ryssarna hunnit i fatt!
 
nr 17  1978
■■■ Jag går omkring i Moskva igen och gör stora ögon. Jag har inte varit här sedan 1964 och det har hänt saker i stan. Ryssarna är ifatt.
    Vad är det för märkvärdigt med det då? Jo, första gången jag hade den äran var 1955. Vi åkte omkring i Sovjet i tre veckor, besökte Stalingrad, Rostov, Leningrad och Moskva förstås. Det var tio år efter det andra världskriget och Sovjet var ett urblåst u-land. Det kalla kriget pågick, hela världen gick i ständig rysskräck. Inte minst amerikanerna med stollen McCarthy i spetsen. Men Tanja Schalito, den tålmodiga tolken, som ledde vår resa i tre veckor, sa under kvällarna på hotellrummen när vi drack vår aftonvodka:
    — Jag förstår inte varför ni i väst är så rädda för Sovjetunionen. Vi är ju ett av kriget utarmat land. Vi ligger 25 år efter västvärlden i utvecklingen, standard och allting. Vår bästa arbetskraft dog i kriget och det kommer att ta oss 25 år att komma ifatt er. Men då blir vi kanske en fara för den övriga världen. Då kan kapitalisterna börja bita på naglarna.
    Man var här 1964, den där ödesdigra veckan när dom sparkade Krusse. På nio år hade Sovjet, tyckte man, faktiskt hunnit en bit på väg. Ett fattigt folk i paltor gick redan i välskräddade kostymer. Krusse själv hade gått i spetsen genom att komma hem från utlandsresorna i snitsiga kostymer. De flaxande hundralitersbrallorna var ett minne blott.
  På bostadsbyggandets område hade man 1964 slutat med att bygga dessa krokankrönta kaserner som man excellerade i därför att man trodde att den sovjetryska arbetarfamiljen prompt ville bo i samma gipsstuckatur som tsarerna omgav sig med. På 60-talet började man bygga vettigt och rakt, ungefär som vi svenskar byggde i Skärholmen och Tensta.
    Butikerna bjöd på ett betydligt rikare sortiment 1964 än 1955 även om vetemjölet var ransonerat. Man släppte till ett halvkilo extra per person minns jag, för att lugna känslorna efter Krusses avsättning.
    Och nu traskar man runt i stan fjorton år senare och ser att sovjeterna har fått det ännu en bit bättre. Hur mycket bättre?
    Jo, jag har kollat läget. Medelinkomsten i Sovjet ligger i dag på 200 rubel i månaden. 1 rubel 6:60. Av den betalar folket här mellan 0-14 procent i skatt beroende på inkomsten. Vare sig man delar lägenhet med någon annan eller åtnjuter förmånen av en egen, ska hyran aldrig överstiga 10 procent av familjeinkomsten. På daghemmet betalar man 12 rubel i månaden per barn som där får tre mål mat om dagen. Sjukvård och tandvård är helt gratis.
    Nöjen då? Bio kostar 30-50 kopek, teater kostar 2 rubel. De dyraste teaterbiljetterna i Moskva gäller den världsberömda Bolsjojteatern som tar 3,50 för de dyraste platserna. Knappt 25 spänn.
    Och så maten, vad kostar den? Det är ju ändå den som är det viktigaste. Jo, mjölken kostar 22-30 kopek per liter. En limpa vitt bröd kostar 13 kopek men då väger den också 11/2 kilo. Potatisen står i 14 kopek kilot, socker i 90 kopek och oxkotletternas pris varierar från 1,6 till 3 rubel per kilo.
  Kläder och skor? Tja, som mycket annat beror det på vad man har för smak. Det finns ryska skor på marknaden för 8-10 rubel paret. Men ryssarna har börjat bli lite bortskämda och vill ha importerade prylar. Och då får dom betala 35-40 rubel för ett par dojor. I vintras var det långa köer i Moskva för utländska vinterstövlar som kostade uppemot 300 rubel paret.
    Resorna måste väl vara en dyr post i en stad som Moskva med sina väldiga avstånd? 0 ja, på buss kostar det 3 kopek, 20 öre, oavsett hur långt man åker. På tunnelbanan tar man 35 öre.
    Fattar ni?
   Dessa ryssar som vi flinade åt för trettio år sedan har helt enkelt fått det bra. . . Tom bättre än vi materiellt sett. Vi får väl trösta oss med att vi har yttrandefrihet och rörelsefrihet och sånt.
    Moskva är inte till att känna igen. Där förr butikerna såg ut som traktorverkstäder, där flimrar nu neonreklamerna på fasaden. Det dröjer väl inte länge förrän Leonid Brezjnev flirtar mot oss på helsidesbilder i Pravda och Isveztija som fotomannekäng för det där joxet som ryssarna använder som rakvatten, spolarvätska och raketbränsle.
    Just nu är jag i Kina och alla kineser jag träffar är livrädda för Sovjet. En miljon ryska soldater står grupperade längs gränsen mellan yttre och inre Mongoliet och rysskräcken sprider sig. Man talar om Sovjet i Kina precis som man talade om Sovjet i USA år 1955. En gul kines i Shanghaidistriktet, a yellow good fellow, som Blandaren sa, anförtrodde mej härom aftonen att kriget inte bara var lika oundvikligt som Hua Kuo Feng och Teng Tsiao Ping säjer utan “det kan komma vilken minut som helst”. Mannen sa:
    — Så länge Sovjet var nerslaget i skorna av andra världskriget, hyste vi ingen rädsla. Men nu. . . nu är Sovjet på fötter. Nu kan det hända saker.
    Tanja Schalito, jag frågade efter dej i Moskva, men ingen visste besked. Kanske var du den olycksaliga som Gilbert Becaud skrev om i sin eländiga schlager om nätterna i Moskva? Kanske är du därmed skandaliserad och utrensad. Vad vet en stackars resenär? Men tänk om du efter 23 år skulle få rätt ändå?
    Dina ryssar är ju ifatt.