Opp-å-proppa!
Boxningsreportage från OS i München 1972
    Samuel Mbugua från Kenya och Girmaye Gabre från Etiopien står i var sin ringhörna och småhoppar av nervositet medan dom stirrar varann i ögonvitorna.
    I den olympiska boxningshallen känns miljön nästan hemtam. Man minns den från otaliga amerikanska boxningsfilmer. Där Finns den sorlande, blodtörstande publikmassan i dunklet utanför det skarpa strål- kastarskenet över ringen. Där finns pressläktaren med gamla herrar i vita kepsar som smattrar på maskin, engelska och amerikanska reportrar. Dom är ofta 60—70 år gamla, har bussiga blodtryck och ser ut som vissna rädisor i nyllet.
    Nedanför ringhörnorna i håller pekingeserfolket till, sekonderna. Dom var aktiva för 15—20 år sen och har näsan intryckt i ansiktet. Deras uppgift i dag är att hetsa unga förmågor till att skaffa sej likadana pekingeseransikten.  Det tycks ta ett par olympiader att bli en riktig pekinges. Somliga hinner med att uppleva ära å berömmelse, pengar, skattesmällar och konkurser under tiden. Andra åker på en sittopp redan i början av karriären medan dom ännu boxas för 50 kronor matchen. Men båda sorterna, dom pekingeser som kom upp i smöret och dom som inte gjorde det, möts förr eller senare i någon ringhörna med hink och svabb och handduk i nypan.
    Dom är alltid lika glada över återseendet, trots att dom för 15 år sen vållade varandra psykiska men för livet.
    — Hnenare på dej, säjer den ene. Det var en hnävla hnyting du gav mej -54 på hnommaren!
    — Hnenare själv, säjer den andre. Det var en hneknisk hnockout, vill jag mhinnas.
    Samuel Mbugua, Kenya och Girmaye Gabre går i lättvikt. Domaren i vita brallor och vit skjorta och svart fluga kallar dom till mitten av ringen. Summersignalen, som numera ersatt den gamla gonggongen, blåser till batalj.
    Det måste vara en tisdag. Peter Wilson från Daily Mirror dricker Campari och soda. Han anses av många
vara världens ledande boxningsskribent, en av dom prominenta rädisorna. En boxningskrönika av Peter Wilson är som en komprimerad årsberättelse från Enskede slakthus. Ingen kan bolla med charkuteritermerna i en sådan poetisk flykt som Peter Wilson. Det måste vara tisdag, för Wilson dricker Campari. Det brukar vara konjak på måndagarna.
    Samuel Mbugua jagar etiopiern varv efter varv runt ringen. Han slår och slår, träffar och träffar. Etiopern springer baklänges och slår och träffar han också. Det ser ut som ett litet smalspårigt tåg som pustar runt däruppe i ringen. Som i NK:s fönster under julskyltningen. I andra ronden, när dom slagit varann mitt i nosen 50-60 gånger vardera, undrar man hur i allsin dar dom överlever.
    I  en stannar tåget och loket slår släpvagnen i magen och ansiktet med en smäll i sekunden.
Och släpvagnen från Etiopien svarar lika taktfast med samma snytingar tillbaka. Donk-donk-donk, säjer det. Varje slag är nog för att platta till en Volkswagen, men ingen av herrarna vill lägga sej. Till slut börjar publiken hurra med i slagtakten:
    — Ååäåh hej... ååååh hej . .. ååååh hej ... Läktarna har jätteroligt.
    Summern tutar. Matchen är slut. Samuel Mbugua från Kenya förklaras som vinnare med alla domarrösterna.
    En dag är det svenskt i ringen. Det måste vara en onsdag för Daily Mirror dricker whisky. "Jätten" Lundby ska fightas. Han heter så för att han är 19 år och väger 55 kilo. Han ingår i den svenska olympia- truppens tre man starka boxningslag (Patrullen Björnen, handgripliga sektionen).
    Vek och smal som en sticka står han i ringhörnan med nummerlappar fram och bak, han är så smal att nummerlapparna nästan går omlott kring livet. Att han får hålla på med det här för mamma...
    "Jätten" har fått en irländare emot sej och redan i första rondens första minut står det klart vad det är för en typ, ett skällande råskinn som sluggat sej fram till München. Ansiktet röjer att han brukar gardera sej med kran. "Jätten" är fantastisk, med fin stilboxning, en effektiv jabb och ett snabbt fotarbete håller han råskinnet ifrån sej och klipper dessemellan till med både vänster och höger.
    Det blir applåder på det. De två första ronderna är "Jättens". Men i tredje ronden förleds han att falla in i irländarens råa stil och i den dansen är han för vek. Det visslas i lokalen när irländaren vinner matchen med hela 4-1. "Jätten" är lite trumpen i ringhörnan.
    — Inget å göra åt, suckar han. Hasse Thomsen, tungviktaren i patrullen Björnens handgripliga sektion, säjer att "Jätten" tappade masken i tredje ronden: En sån som han ska hoppa som en hare och hålla råskinnen ifrån sej och den stilen måste han hålla konsekvent.
    Sen börjar Silva, Nya Zeeland, ett tre ronders råkurr mot Montiaga, Indonesien. Det är rätt många boxare här från Indonesien. Dom ser ut som Ardy Strüwer allihopa och är rätt duktiga. Montiaga har inga svårigheter, klar seger.
    Därpå är det dags för cirkus. Spanjoren Alfredo Fernandez, vacker som en rakvattensmannekäng, möter en turk som dragit sej fram i denna sport med huvudet före, en man som lever i förändringarnas tid och förmodligen måste byta fotografi i passet varje vecka.
    Jodå. aningarna besannas, turken tar emot 20 proppar mitt på kran för att få in en enda på spanjoren. Han slåss som ett vilddjur, turken. Karl XII måste ha haft det jobbigt i Bender. I andra ronden får turken sej en torvel så att han sätter sej på tandskyddet. Sen börjar nummerlapparna ramla av och mot slutet av ronden är byxorna på väg ner. Publiken susar förväntansfullt. Det är klockan som i detta ögonblick räddar boxningssporten från att bli oanständig. Femandez vinner.
    En annan dag, som måste vara torsdag eftersom Daily Mirror dricker vodka, ser jag Hope, en färgad boxare som tävlar för England, möta en annan färgad, som boxas för Bahamas. Jag trodde inte det var brukligt inom amatörboxningen att två människor tillåts misshandla varandra så utan att domaren avbryter. När slutsignalen går knatar Bahamasboxaren omkring ensam och skuggboxas i ringen. Han har inte märkt att det är slut och att kompisen har gått. Domaren springer ifatt honom och talar om, att matchen är över. Så småningom låter Bahamas sej övertygas och stannar. 
    Ett bekant ansikte dyker upp bland pekingeserfolket,  Laszlo Papp i träningsoverall och hippie år. Han sekunderar en av den här OS-turneringens bästa boxare, Kajdi från Ungern.
    Den tyske TV-kommentatorn hetsar upp sej: 
    — Trots lång boxningskarriär är Kajdi en snygg representant för boxningssporten, säjer han, en boxningens estet.
    Kajdi ser ut som en hamnbuse, men man har väl inte så stora pretentioner i den här branschen. Kajdi slår sej emellertid stiligt och elegant fram till en klar poängseger över en holländare som dels heter Vrii, dels låter så när han får smällar i magen.
    Sen kommer Dick Tiger som egentligen heter Murunga och är från Kenya. Han matchas mot en kille vid namn Stawski från Polen. Publiksuset ökar. Dick Tiger är poppis och har förväntningar på sej. Det blir en ganska rå historia, båda får skador i ansiktet. Dick Tiger vinner på mindre näsblod.
    Ryssarna är däremot inte populära i den här boxningsturneringen, inte sen förra veckan då en amerikan vid namn Reginald Jones slog ut ryssen Tregubov så grundligt att ryssen var helt borta och måste använda repen som ledstång för att hitta tillbaks till ringhörnan.
    TV-reportrarna skrek i mikrofonerna till tittarna:
    — Håll ögonen på Reginald Jones, han kommer att gå långt och bli proffsstjärna... I samma ögonblick höjde domaren ryssens kratta i vädret till tecken på seger!
    Jag har personligen aldrig hört ett sånt öronbedövande larm. Publiken kastade bananer, äpplen och gamla tidningar in i ringen. Det var en av modern boxningshistorias mest skandalösa bortdömningar och alla trodde förstås att det satt en rad öststatsdomare kring ringen. Nej, bara en, och han var jugoslav.
    Grive från TV som sett varenda match i turneringen här i München tog tid på visslingarna. Dom varade i 42 minuter och ryssen Tregubov fick smyga bakvägar hem till olympiska byn.
    Så den här dan, vilken måste vara en fredag eftersom Daily Mirror arbetar på rom och Coca cola, får norrmannen Sven Erik Paulsen varma applåder när han stiger in i ringen för att möta ryssen Genadiy Dibrokhotov i lättvikt. Det är norrmän vid ringside. En norsk gammelpike viftar med två norska flaggor på käppar och skriker "Heja Norge" tills hon är lika blå som en boxningsreporter i ansiktet.
    Redan i första rondens första minut ger Paulsen ryssen en pärla mitt i nordkalotten så att blon sprutar.
Matchen bryts. Läkare tillkallas. Ryssens ögonbryn synas. Men hålet är för stort, det kan ingen doktor hjälpa. Paulsen vinner på teknisk knockout. Gammelpiken viftar med käpparna som utgör en livsfara för de omkringsittande.
    Sen blir det weltervikt. Det är ungraren Kajdi i dag också. Han får en stor mongol emot sej, men har inga problem. Det är tyst i hallen när Kajdi boxas, han är nämligen en av dom få riktiga boxarna i turneringen och tom den här boxningspubliken tycker om att se lite boxningskultur som omväxling nån gång, Kajdi är inte Europamästare för inte. Han får mongolen på knä med en klockren knockout i andra ronden. Luften är full av applåder, medan mongolen går som en slalomåkare mot utgången.
    Och så är det Dick Tiger från Kenya igen. Den här gången ställs han mot en lång kraftig räkel från Iran. Redan i första ronden framgår att iraniern inte är någon färdig boxare. En rond går an, men sen lyser skräcken ur iranens ögon. Han springer baklänges genom två ronder, Dick Tiger försöker springa ifatt för att utdela råsopar. En del träffar. Domaren tycker att iranen har sprungit färdigt och bryter matchen.
    Varje dag man kommer till ringen sitter vår tungviktare Hasse Thomsen från Kungälv på tredje bänk och tittar, han och "Jätten", som blev utslagen i förra veckan och nu sitter här och fotograferar med sin lilla Instamatic. Hasse skakar på huvudet åt den retirerande iraniren och säjer:
    — Att såna där släpps opp? Rädda killar har inte i det här garnet att göra. Jag förstår inte vad dom är rädda för? Det kan ju inte hända nåt annat än att man får en snyting så man somnar,
    — När ska du opp själv?
    — På söndag kväll. Sista matchen. När det är lagom att gå och lägga sej. 
    Thomsen är i alla fall inte rädd. Han är en orubblig klippa från Bohuslän. Han hoppas att få ett råskinn emot sej. För defensivboxas, det kan han. Han har svårare med stilboxare. Han ser sej nyfiket omkring i lokalen för han skulle gärna vilja titta på den där killen från Kamerun som han lottats emot. 
    Söndagskvällen kommer, Thomsen som har suttit här i hallen hela veckan och sett sina kolleger mer eller mindre bäras ut med fötterna före förråder inte med en min om han är skraj eller inte. Daily Mirror går på Dry Martini.
    Klockan är 21.47. Kanadensaren Morgan Carrol och en nigerian frontalkrockar i tungvikt. Ingen är någon stilboxare. Det är dunka och slå i tre ronder och till slut är båda muskelbergen så trötta att dom hänger om halsen på varann. Det hela är en fråga om vem som somnar först Kanadensaren vinner poängen på att han förmår hålla ögonen öppna.
    Klockan är 22.05. Patrullen Björnens handgriplig sektion går i ringen. Thomsen mot kamerunen Jear Bassomben. Kamerunen verkar lättare och snabbare Thomsen hinner inte vika undan sina 89 kilo alla gånger. Ronden är avvaktande från bägge håll. 
    Klockan är 22.09. Andra ronden har knappt börjat förrän vår man från Bohuslän halkar på ändan för en dagsedel som det ligger mycket i. Men sen börjar svensken boxas. Andra ronden blir tom hans. Kamerunen varnas för oren boxning och får dessemellan mycket Bohuslän mellan ögona. Tredje ronden blir mer och mer Thomsens. När klockan surrar för full tid har han fått två smällar men en klar poängseger.
    — Han slarvade lite men vann klart, säjer lille "Jätten" som står i ringhörnan med sin Instamatic.
    Thomsen själv badar i svett.
    — Halkade du i andra ronden?
    — Nejdå, det var smällar som kändes båda två. Säjer Thomsen och tillägger:
    — Nu ska jag opp och prata i radio! 
    Thomsens nästa match går mot Carroll, Kanada, en av höpåsarna i matchen före.
    På väg hem i Münchens kvällsmörker hör jag sång från olympiska byn. Kan det vara patrullen Björnen som firar segern med "Skilemadinke skilemadinke do"?