Osynliga havet!

Ur boken "Tack för titten Amerika" från 1982!

    Har herrskapet sett Stilla havet? I så fall ska ni vara tacksamma. Vi har inte sett en skymt av det och ändå har vi åkt längs detsamma hela dagen. Att snurra runt med bil i USA har sina överraskningar. 
   En gång i livet får man chansen att köra den berömda kustvägen California One mellan San Francisco och Los Angeles och så är det dimma hela dan! Vägen slingrar sig väldigt kurvig och smal på de bergssidor som störtar sig ner i havet från Sierra de Salinas och Sierra Madre. Ovanför oss är det karga bergssidor, nedanför i tjockan är Stilla havet. Vi kan bara höra det. Havet är på dåligt humör i dag. Det dånar och rasar mot stränderna någonstans hundratals meter nedanför oss i tjockan.
    I höjd med Monterey är det så dimmigt att vi kör fel och finner oss omringade av amerikanska flottan. Rakt fram är inkörsporten till något hemligt. Vi backar och försöker en annan väg. Den slutar i en kaserngård full av flottister som glor. Vi vänder och prövar en tredje väg. Den tar slut i ett taggtrådsstängsel med ogästvänliga skyltar. Vi vänder, försöker hitta en fjärde väg. Ny kasern, nya bassar som glor.
    - Snart blir vi arresterade som spioner, tror Rydén.
    I så fall talar vi ryska och ser vad som händer. Fast ryska är jag dålig på. Enda repliken man kan är: "Predlagajo tåsd za mir." Det lär betyda: "Jag föreslår en skål för freden."
    Det tar 20 minuter att hitta ut till kustvägen igen utan att bli arresterad.
    Tjockan blir värre ju högre vägen klättrar över havet. De få bilister vi möter kryper i 15 miles genom hårnålskurvorna. Och så kommer det en och annan rishög sladdande på tvären med en skäggig ung man i slokhatt vid ratten Han har bråttom upp till polarna i San Francisco.
    Om man åtminstone kunde köpa sig ett vykort för att se var man kör, men till råga på allt går vägen genom den mest utpräglade glesbygd vi skådat i detta land. Nog för att det kändes som att köra på månens baksida uppe i Montana där man inte såg något annat än böljande prärier och 15 kilometers spikrak väg framför sig, men rätt som det var såg vi i alla fall en ko och i bästa fall ett vattentorn, på vilket hjul snurrade som tecken på mänskligt liv. Någonstans måste det ju sitta någon gubbe som släppt ut kon, rest tornet och petat i gång hjulet.
    Men här i dimman finns inte ens kor. Var tionde mil träffar man på en kiosk med bensinpump och ett ruckel som kallar sig motell, men klientelet på backen utanför är sådant att vi inte vågar stanna. 
Vi börjar ana varifrån Hollywood hämtar statister till sina knivmördarfilmer.
    Fem timmar norr om Los Angeles dyker det emellertid upp ett ställe som andas hygglig standard.
    - Ni får inte bli rädda om det kommer några wospers och tittar på er genom fönstret, säger flickan i receptionen De är bara nyfikna, inte farliga.
    - Nähädå, lovar vi käckt.
    Vad i herrans namn är wospers? Mohikaner. Ogalallas, Siouxer och Arapahoes har vi hört talas om, men vad är Wospers för ena indianer? Blir de för närgångna får man väl tända pipan och ropa "Predlagajo tåsd za mir" genom fönstret. 
De anfaller i skymningen.
    De är lurviga, har tjocka tvärrandiga svansar och krafsar på motellrummets altandörr med vassa klor.
Det var wash bears flickan sa, tvättbjörnar. De är väldigt söta. Tänk er en svensk räv i grått och små öron, så ungefär tar de sig ut.
    Rydén kastar ut ett av de päron vi köpt i Santa Cruz. Närmaste tvättbjörn tar päronet mellan tassarna, sätter sig på ändan i en buske och krafsar bitar ur frukten och stoppar dem i gapet precis som aporna på Skansen. Nästa tvättbjörn blir däremot så avundsjuk att han skriker. Det akustiska hålligånget lockar fler till platsen.
    Man skall aldrig kasta päron till en tvättbjörn.
    När jag skriver detta i nattens timme ylar omgivningen av tvättbjörnar som slåss om ett päron. Det blir nog inget sova av den här natten heller. Man skulle kanske våga sig ut i bara pyjamasen och predlagaja tåsd za mir?