Sista biten, den viktigaste på hela resan 
 
    nr 14  1979                 
■■■ Den viktigaste biten av resan är den sista. 
    Alla som reser i världen pratar så mycket om flygbolagens standard, om tågens komfort och atlantångarnas rullning.
    De glömmer alldeles bort att det viktigaste är biten mellan flygplatsen och staden dit man ska. Gamle Charles Lindbergh upprepade ofta, att "nu är flyget så tekniskt fulländat, att enda risken är transporten från flygfälten in till stadscentra". Han hade så rätt.
    Det viktigaste på resan är taxin.
  Får en något sånär berest person ge er några tips om taxiförhållanden i olika länder?
    Sovjet är ett fascinerande taxiland. Åker man dit på en biljett man köpt hos Intourist, ingår taxibil från flygfältet in till Moskva. Vi var åtta svenskar som hade sådana biljetter. Det fanns bara fyra bilar. Stort huvudbry i ankomsthallen. Vi praktiska svenskar, som visserligen inte kände varandra, men lärt oss att samarbeta, sa:
    — Vi delar upp oss två och två och delar på de fyra bilarna!

  Sovjetarna stirrade på oss som om vi inte var kloka. Hade man en biljett som inkluderade taxi, så skulle man också ha en egen taxi! Det gick inte att ändra på med mindre än att Högsta Sovjet inkallades till extra session. Därför fick fyra av oss åtta vänta i två timmar på flygplatsen. Så lång tid tar nämligen en taxi på sig tur & retur flygplatsen—Moskva.
    Senare lärde vi oss att en ledig taxi är ett privilegium i Moskva. Vi drömde oss kvar en kväll i baren på hotell Ukraina och skulle hem till hotell Minsk på Gorkijgatan. Gatorna myllrade av taxibilar med ledigskyltarna tända. Men ingen stannade. Varför? Jo, därför att deras förare fyllt planen för dagen, dvs. de hade kört in det dagliga medelbeloppet och behövde inte anstränga sig mer.

   I Kina är taxiåkandet en attraktion. Ni tror det inte men det finns faktiskt rätt gott om lediga taxibilar i Peking. Jag vet varför, ingen står ut med att åka taxi på grund av tutandet. En kinesisk taxichaufför tar sig fram genom gröten av cyklande kineser med hjälp av signalhornet. Från Peking till Kinesiska muren, ungefär 3 svenska mil - är det 16 000 tut. Guiderna på muren berättar förmodligen intressanta saker för er, men ni hör inte ett skvatt. I era öron ringer ekona av 16 000 tut. Dessutom fördystras ert besök på denna historiska plats av det faktum att ni har 16 000 tut tillbaka till Peking. 
   Ni som under hela er uppväxt tittat på amerikanska filmer, har fått för er att i USA är det bara att vissla och räcka upp ett finger, så bromsar det in en taxi. Så enkelt är det inte. Det är lika ont om taxibilar där som här i Stockholm. Och när ni äntligen får tag i en, oftast av märket Checker, observerar ni, att chauffören på backspegeln har ett fotografi av sig själv och sin familj.
    Varning! Fråga för h-e inte om bilden föreställer hans familj! Den lille sicilianaren bakom ratten älskar att berätta allt om sin familj, han kör omvägar runt hela kvarter för att hinna berätta färdigt. Under tiden passar han på att hänga kepsen över taxametern för att ni inte ska se, att resan kostar bara 5 dollar. Han begär nämligen 12. Vid nattliga taxiresor i New York eller Chicago kan ni göra som den utvandrande smålänningen. När han skulle betala brukade han säja:
    — Har chaufförn möjligen en ficklampa? Jag råkade nämligen tappa en 50-dollarsedel på golvet i baksätet.
    I nittinio fall av hundra rivstartade taxin från platsen.

   Italien är ett raffinerat taxiland för den som vill uppleva spänning under resan. Grabbarna i långrock som kör Fiat-taxi i Milano hör till de vassaste, killarna som väntar utanför Statione Termini i Rom är inte dumma dom heller. Man ska passa på under vinskörden, det finns inget roligare än en italiensk taxiförare som med en druvklase mellan tänderna kör sin Fiat genom Milano i 130 knyck. Ni håller er i ryggstödet framför så knogarna vitnar. När ni ska passera det orimligt smala gapet mellan två parkerade lastbilar söker ni ögonsamband med chaffisen i backspegeln. Ert samförstånd är totalt, båda inser ni, att detta går inte. Men killen ställer sej på gasen och när det mirakulöst nog ändå går, skriker han "Bella, bella!" och tappar druvklasen i knäet.
    Italien är bra, så mycken spänning är det sällan man får uppleva för futtiga 700 lire.

   London är inte någon rolig taxistad längre, för de gamla taxistånkorna har ersatts av moderna bilar från 50-talet. Det var betydligt skojigare just på 50-talet, då var ännu 30-talsdroskorna i trafik. Jag minns med saknad en som tog mig till Shaftesbury Avenue en fredagskväll. Han hade tjall på tändningen, så att hälften av de explosioner, som borde ha ägt rum i cylindrarna, i stället skedde i avgasröret. Hela Soho sprang ut på gatorna och tog sig åt pistolerna för att öppna moteld. Den sista och avgörande knallen kom när vi var framme vid min adress. Bilen small som en salva av kustartilleriet, avgasröret lossnade och lade sig med ett vemodigt klirr i rännstenen. Förarn sköt kepsen i nacken, tog fimpen ur mun, garvade och skrek: 
    — Chicago!

   I Finland körs taxibilarna av folk som körde stridsvagn under vinterkriget och inte tycks ha nåtts av underrättelsen att vinterkriget är slut.
   I Saigon består taxibilarna av trehjuliga cyklar som man bör åka med om man älskar frukt och grönsaker. Saigonborna bombar en nämligen med tomater, potatisar och citroner. De tror att man är ryss. Och ryssar är inte lika populära i Saigon som uppe i Hanoi.
   I Spanien åkte jag från Madrid ut till flygplatsen i en taxi vars fönster inte hade putsats på 14 år. Det gick inte att se något av landskapet. Men bredvid växelspaken var det ett stort hål i golvet. Och där var Spanien!
    I alla de här länderna har jag försökt vissla på taxi, så som jag lärt mig på bio. I intet av länderna kom det någon taxi. I Paris kom det fram en fet blondin i 50-årsåldern som lovade stenfin amour för 75 francs, i Berlin kom det en hund som jag inte blev av med förrän han fått jägerwurst för 23 DMK.