Spökmusen på Norrlandståget!
  nr 46 1966     
    
En spökmus härjar på Nordpilen mellan Stockholm och Narvik! Nyheten gick genom pressen för ett par veckor sen. SJ säjer att spökmusen bara är en vals. Norska stadsbanornas personal som tjänstgör på Nordpilen mellan Vassijaure och Narvik, bedyrar att dom möter musen på tåget var eviga dag. Är den mystiska musen sån som bara visar sej för norrmän? SE har träffat spökmusen, som heter Barabbas och har en mycket naturlig förklaring till att ingen lyckats fånga honom.
    Ända sedan i somras har en spökmus grasserat på Nordpilen, tåget som trafikerar sträckan Stockholm — Narvik och åter. SJ har gjort sitt bästa för att tysta ned saken. Men i Norska statsbanornas personaltidning »Kontaktledningen» avslöjade man vad som inträffat. En liten vit mus med röda ögon har sprungit omkring i sovvagnarna och skrämt slag på resande damer. Men så fort någon av vagnspersonalen försökt infånga musen, har den varit som bortblåst. »Kontaktledningen» påstår, förmodligen icke utan grund, att musen har rekord i långtidsåkning på tåg. Tur och retur är resan 316 mil och musen hade i pressläggningsögonblicket tillryggalagt 6.636 mil. Gratis!
    SE: s utsända spaningsteam äntrade Nordpilen på jakt efter spökmusen. Personalen i restaurangvagnen sa: Spökmusen? Vi har aldrig sett den. Det är en »ploj» av den norska järnvägspersonalen. Nattkonduktören sa: Råttor? På det här tåget? Nej, det tror jag inte. Det där har norrbaggarna bara hittat på!
    Den första natten avlöpte utan intermezzon. Vi hade hoppats att spökmusen skulle slå till i höjd med Ånge eller så, men han förhöll sej passiv i sina ställningar.
    I Vassijaure vid Riksgränsen kom de norska konduktörerna på. En av dom sa: Spökmusen? Ja, den ser vi titt tätt. Men det är svårt att övertyga den svenska järnvägspersonalen om dess existens. Dom säjer att dom ämnar tvivla på musen ända tills någon fullt nykter person går ed på att han mött musen.
    Efter 24 timmars resa nådde spaningsteamet Narvik utan att ha sett så mycket som svanstippen av råttan. I det novembermörka Narvik rasade nöjeslivet på Grand Royal. Förutom SE: s spaningsteam bestod krogpubliken av två norrmän som viskande anförtrodde varann hur mycket dom fått ut per kilo för kveiten.
    Vi beställde två Lottens akvavit, svepte dem i ett drag och insåg genast varför norrmännen ser vita möss med röda ögon på Nordpilen.
    Det var på utgående från Abisko på hemvägen som vi mötte spökmusen. Han satt ,på en fönsterkarm och betraktade det förbiglidande fjällandskapet utanför. Vi smög oss på musen bakifrån och stjälpte en pappmugg över honom. Sen bar vi in honom i kupén, sköt igen dörren, drog ner gardinerna och intervjuade musen.
Han satt tyst som en mus och sa inte ett pip. Men sen vi hade representationslunchat med honom och låtit honom slå runt på några solrosfrön, tinade han upp och kom i piptagen.
    — Jag är inte ensam, berättade han. Vi är ett helt gäng rådisar som åker omkring på tågen. Det är klart att konduktörerna kastar av oss, men så som vi förökar oss, så har dom ingen chans i långa loppet.
    Spökmusen sa att han hette Barabbas, och han var faktiskt ganska lik Ulf Palme när han skrattade. Barabbas berättade:
    — Det är inte bara Nordpilen vi diggar. Jag känner en rådis som åker med Skåningen. Han gick på Göteborgaren förr i världen. Det ska alltid vara expresståg, för han är en ganska jäktad rådis. Vi kallar honom för Brådis.
    Barabbas har en mycket plausibel förklaring till varför SJ-personalen har så svårt att upptäcka mössen:
    — Vi slår till på nätterna. Då kvartar folk med en massa öppnade kexpaket och gamla Loranga vid sidan om sej.
    — Säkra gömställen?
    — Vill mena det, säjer Barabbas. Vi sitter på rullgardinerna. När folk drar opp rullgardinerna på morron, så följer vi med och rullar in oss som kåldolmar. Ännu är det ingen konduktör som kommit på idén att kika i rullgardinerna.
    — Och ändå satt Barabbas här i fönstret och spanade ut?
    — Ja, jag försökte kolla hur en kompis har'et. Han hoppade av tåget här i september och flyttade ihop med en fjällämmel, för han var trött på det här kringflackandet. Sen dess har ingen sett honom.
    Barabbas samtyckte till att dela kupé med oss under natten. Och när morgonen grydde och Nordpilen rullade över Uppsalaslätten, då släppte vi Barabbas lös i korridoren. Vi hade givetvis hoppats att kvinnliga passagerare skulle hoppa opp och ställa sej på väskor och lådor och säten. I andanom såg vi den sköna rubriken, en travestering av Taube: »Se, hur hela Uppland står på lådor!» En herre tittade på råttan och flinade.
En resande i korta varor rynkade pannan och sa:
    — Nä, men titta ... 
En dam sa:
    — Nämen OOOOOOOOOh, vad söt han är! 
En annan dam sa:
    — Va jättegulligt.
En ung man som kommit på i Uppsala pekade söderut och sa:
    — Hörru, kafévagnen är åt det här hållet!
    Ingen blev rädd, ingen stod på lådor. En förbipasserande konduktör upptäckte musen, tittade bort och låtsades inte se den. Ett nytt påhitt av dessa förbaskade norrbaggar.
    P. S. Som den intelligente läsaren säkert förstått, så hade vi köpt Barabbas för 4 kronor i en zoologisk butik och smusslat med den i en plasthink ända från Stockholm. 
Barabbas är nu införlivad med järnvägs-MUSéet!