Sveriges tråkigaste städer! 
  nr 3  1967
    Läget just nu är att Eksjö leder med god marginal före Sollefteå, Som trea anmäler sej Vetlanda. Jag talar om listan över Sveriges tråkigaste städer!
    Året 1967 var knappt fött förrän Mummel satte igång läsekretsen på uppgiften att kora landets tio trågigaste städer. Sen dess har vi inte gjort annat än sprättat brev från ivriga läsare. På den stora Sverigekartan i redaktionsrummet har vi satt upp en lista över landets alla städer och prickar dit poängen vartefter vi sprättar breven.
    Det roligaste i det här sammanhanget är de kära läsarnas sätt att kommentera sina listor. Arthur Öhman i Solna, som är kringresande representant och vet det mesta om rikets städer, anser t ex att de småländska småstäderna intar en självklar topplats på tråkighetslistan. Han säjer: 
    — I Vetlanda består nöjeslivet i att gå i någon av frikyrkorna, i Alvesta kan man titta på tåget medan det i Eksjö inte finns någonting alls att göra. Öhman fortsätter:
    Gränna — Äta polkagris
    Simrishamn — Titta på båt
    Mölndal — Åka till Liseberg
    Ulricehamn — Bo på Statt
    Lindesberg — Äta på Statt
    Hultsfred — Läsa en bok
    Åmål — Hälsa på faster
    Alvesta och Hultsfred är väl inte städer så vitt jag vet, men dom kan ju vara tråkiga ändå.
    Rune och Stig vill i ett längre handbrev från Ångermanland lägga ett gott ord för Sollefteå. Jag tillät mej citera en anonym chefredaktör som påstod att Sollefteå är rikets i särklass tristaste håla. Rune o Stig säger:
    — Träd fram, du anonyme krypskytt! Sollefteå är faktiskt en riktigt bra stad. Och rolig. Här finns:
    Bandspelare — med popmusik på varenda krog (både på Gyllene Orren och på Appelberg där red. Olsson minsann frukosterat).
    Ingrid Thulins gamla storgata, där barn hon lekt och åttiotvå andra gator.
    Multråberget, under vilket August Strindberg farfars farfar (lär det vara) hade riktigt lattjo.
    Henning Lundström, överpostiljon, rolighetsminister.
    Tage (nTage) Marcusson, konditorn här i stan, som startat ett konditori i San Francisco (med roliga, svenska bakelser).
    En DK-ordförande, s k kommunalråd, Erik Kalle, som ingen sett skratta sen valet.
    Minnet av Pelle Molin, »Kams Pelle», som hade hemskt trevligt så länge han levde (i Sollefteå).
    En lustig skidlift i nya slalombacken, som, liften funktionerar ibland.
    Två regementen med skojiga soldater.
    Hundskola med skojiga hundar.
    Ett kraftverk som utarrenderats till Skåne för att undvika större skattehöjningar, det är ju inte bara klipskt, det är roligt.
    Norrlands på krogen, mindre drygt än Skåne, men man blir skojigare.
    P. S.! Sparka Broman i ändan: Men kalla honom först: F-E-G-l-S!
    Det sista gällde Sven Broman, Sollefteåpojke och chefredaktör för Året Runt, förstår jag. Men det är inte alls den chefredaktören som etablerat sej som anonym krypskytt med Sollefteå på kornet. Han må fritas från allt ansvar i detta ärende.
    För övrigt är mina personliga intryck av Sollefteå inte direkt negativa. Första gången var jag där för att inviga Hjälta kraftverk. Sydkraft bjöd på en stilig middag på gamla stadshotellet och jag minns att Västernorrlands Allehandas utsände ramlade av stolen med ett brak.
    Andra gången jag besökte stan var för att på lasarettet laga en byrådirektör som brutit benet av sej i Hammarstrandsbacken. Medan doktorn gipsade, besåg jag staden. Man hade sagt mej att Sollefteå inte var någon stad utan ett skidspår mellan två regementen. Jag måste medge att det var ett trevligt spår med elbelysning hela vägen och korvkontroller här och där.
    Tredje gången gick jag direkt från tåget till Appelberg. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer.
    Jag tänkte att vi skulle ha en liten bild från Sollefteå i anslutning till de här bokstäverna. Men den enda bild från stan som fanns i vårt stora bildarkiv är ett vykort, sålt i Dahlbergs bokhandel, Sollefteå. Det föreställer tre gubbar som står på en pinne mitt i älven, ett timmerflottarmonument av Fredrik Frisendahl. Man ringde Pressens Bild, som har tillgång till DN: s och Expressens stöddiga bildarkiv.
    — Ett ögonblick så ska jag se vad vi har, sa flickan. Efter ett par minuter anmälde hon, att det stora tidningshuset i Marieberg hade en enda bild från Sollefteå.
    — Det är visst några gubbar som står på en pinne i plurret, sa flickan.
Reportagebild, som ägs av Aftonbladet, sa: 
    — Bilder från Sollefteå? Det finns inga!
    Jag får Se hur det går i Mummels tävling »Tråkiga Sverige». F. n. ligger Sollefteå tvåa på listan men Vetlanda tar in på försprånget för varje posthög som kommer. Tävlingen går vidare. Det gäller att pricka in Sveriges tio tråkigaste städer. 
    Det som satte igång den här tävlingen var New York Times påstående att svenskarna är världens tråkigaste och tristaste folk. Ett sådant påstående måste ju föranleda en utredning. När vi har listan klar på de tio tråkigaste städerna ska vi åka dit och titta om man kan lita på New York Times.
    Men just som det regnar så tittar solen fram. Deppar man efter snytingen i New York Times så får man tröst i den ledande amerikanska motortidningen Road & Track. Det är i den tidningen som USA,s mest tongivande motorskribent, John Bond rumsterar. Det är han som vart femte år korar världens sju bästa bilar. Nu har det hänt igen och så här ser listan ut:
1) Rolls Roys
2) Mercedes-Benz
3) Cadillac
4) Porsche
5) BMW
6) Rover
7) Volvo
    Hurra! Man tar på sej ren skjorta, vattenkammar håret, intar enskild ställning och slår numret till Volvo i Göteborg för att gratulera, för dom har väl sett vad som står i Road & Track?
    —Om vi har! säjer man på företagets PR-avdelning. Det här är ungefär lika märkvärdigt som att få ett Nobelpris!
    Tilläggas kan att det för världens bilföretag brukar innebära miljoner i ökad försäljning att finnas på Road & Tracks lista. Gå ut och ta sej en konjak. Engellau, det kan det vara värt!