SVERIGES TRÅGIGASTE STÄDER? EKSJÖ!
                                           


  
   nr 15 1967                 
■■■ Sveriges tråkigaste stad heter Eksjö, småländsk garnisonsstad med 10 000 invånare.
    Så här ser resultatet av läsekretsens omröstning ut:
    1. Eksjö 401 röster
    2. Vetlanda 352
    3. Sollefteå 337
    4. Sävsjö 288
    5. Boden 224
    6. Nässjö 187
    7. Filipstad 139
    8. Skövde 106
    9. Åmål 101
   10. Trollhättan 96
   11. Eslöv 93
   12. Bollnäs 91
   13. Askersund 81
   14. Hässleholm 81
   15. Söderhamn 76
  Tolv städer fick inga röster alls och gäller alltså för att vara trevliga städer: Arvika, Halmstad, Härnösand, Höganäs, Karlstad, Kungälv, Lysekil, Strömstad, Varberg, Vaxholm, Vänersborg, Västervik.
  Stockholm då? Jo, ett 6O-tal röstade på landets huvudstad som tråkigaste platsen i Sverige. Rösterna kom uteslutande från landsbygden.
  När vi kollade tråkigbeten i Eksjö damp vi ner i stan lite oförhappandes. Tack vare det klarade vi oss undan Operation Argus.
    Arne Argus, bandypampen, är direktör för Smålands-Tidningen i Ek sjö och lokalpamp i största allmänhet. Han skrev ett brev till SE och bjöd vår småstadspatrull på två dagars fri vistelse i Eksjö. Han hade lagt upp ett ståtligt program för vårt besök i stan. Infanteriregementets musikkår skulle möta på Stora torget. I öppen cabriolet skulle vi föras i triumf till mässen på I 12 där diverse officerare skulle ställa upp på en helafton. Efter att ha stöttats upp med en grabbnäve magnecyl skulle vi sedan hamna i händerna på stans hembygdsvårdare som skulle se till att vi endast konfronterades med de goda sidorna av Eksjö.
    Vår uppvaktning skulle också förhindra att vi någon gång under vår vistelse i stan kom i kontakt med några lösmynta Eksjöbor som skulle kunna tänkas yttra sej ofördelaktigs om staden.
    Planen var mycket noga förberedd men allting rasade samman för direktör Argus när vi helt plötsligt traskade omkring på Eksjös gator flera dagar tidigare än han hade tänkt sig.
  Trots att vi sålunda kollade stan i full frihet utan större inblandning, kunde vi inte finna att Eksjö gör skäl för beteckningen landets tråkigaste stad. Den har traditioner sen medeltiden, var fullt utvecklad handels- och tingplats på Erik av Pommerns tid, brändes av danskarna 1368 och brann ned av sej själv 1856, då hela den södra stadsdelen lades i aska. Den norra som klarade sej har Eksjöborna sedan några år tillbaka hållit på att konservera. Det har förstås kostat ansenliga pengar att renovera de gamla timmerfasaderna, men så har kvarteren kring Norra Storgatan och Arendt Byggmästargatan blivit en underbar liten idyll att visa upp för landet i övrigt. Södra stadsdelen som strök med i branden återuppfördes under 60- och 70-talen och det märks — den ser precis lika tråkig ut som Tranås.
  Eksjö hade varit en stor stad idag om inte våra förfäder hade dummat sej. I stället för att dra södra stambanan genom stan, drog man den 15 km väster om Eksjö och anlade en station som man kallade Nässjö. Stationssamhället växte upp och blev stad, men hur det än är, så tycks det aldrig bli annat än stationssamhälle av Nässjö.
    Att Eksjö ändå överlevde hänger väl ihop med att tre regementen förlades hit. 1925 hade stan 6 500 invånare. Så kom regementsindragningarna: Smålands husarer, där greve Gilbert Hamilton (han med tobaken) var överste, fick packa ihop 1927. Staden stagnerade i utvecklingen För att göra ett nytt ryck på 40-talet. Och nu är man uppe i ungefär 10 000 invånare.
  Vi kollade gatulivet från Jörnstedts hörna, För där kan man stå med tak över huvudet, och vårregnet silade ner. I södra Storgatans fotgängarvimmel flöt de kulörta paraplyerna omkring som jättestora maneter. Ut genom porten till Smålands Bank kom en gubbe i läderkeps. Han klappade sej belåtet på bakfickan, grenslade cykeln och trampade hem för att sy in ännu ett par Aeroplan Stam fria i madrassen. Två vithåriga damer i präktiga galoscher stannade i hörnet framför mej och konverserade:
    — Goddag, söta Kristin!
    — Nej men Agnes, så roligt. God dag!
    Tanterna pratade som om de vore författade av Hjalmar Bergman.
  Det är gott om såna tanter i den här stan. Bläddrar man i telefonkatalogen finner man att tillgången på pensionerade officersänkor är betryggande. Majorskorna och överstinnorna trängs på sidorna. Man får intrycket av en tämligen bastant småborgerlighet.
    Jag har egentligen ingenting emot småborgerlighet, bara den håller sej i skinnet. Så länge tant Grön, tant Brun och tant Gredelin sitter bakom tyllgardinerna och knypplar är dom ju ganska oförargliga. Det är bara när småborgerligheten gör sej bred, blandar sej i det kommunala och sätter sin prägel på en stad som det kan bli betänksamt.
  Eksjös största kvinnoorganisation verkar dessbättre inte ha några ambitioner att utöva politiskt inflytande. Den nöjer sej med att idka lite välgörenhet till kaffe med dopp och heter något så sött som »Eksjö fruntimmersförening».
    Fast att det kan ha sina sidor att bo i Eksjö vittnar de här raderna om, skrivna av en som gör det:
    »Stan är idealisk för pensionerade och barn under femton år, lugnt och fridfullt så in i vassen. Alla känner alla på 250 meters håll. Tanterna tar på sig hattar med flor för att under folktomma döda söndagsförmiddagar gå ut och visa sig på stan. Där jag kommer trampande på cykeln i långbyxor med min minsting bakpå, blir jag föremål för allas ogillande blickar... Jag har bott på många ställen men aldrig någonstans där folk så koncentrerat pratar illa om varann. . .»
  Det skymmer över det stenlagda torget, torghandlarna stänger luckorna i sina saluvagnar, källarmästarn på Stadshotellet tänder neonskylten. I afton dans.
    Årets modedans är en sydamerikansk variant på Små grodorna som heter La Bostella. Jag räknar till 19 par på dansgolvet, varav drygt hälften kan misstänkas vara utsocknes ifrån. Den som sett Eksjö slå ihop handflatorna över huvudena och samtidigt sparka med fötterna kan inte sanningsenligt påstå att det skulle vara tråkigt i stan. I allt hetsigare tempo går dansen vidare. Gamla trimmade handelsresande får imma på glasögona, dansklänningar i vårens ljusa kulörer missfärgas av osköna svettfläckar och hela krogen gungar så att det klirrar om prismorna i belysningen. Starkt flåsande återvänder en dam från dansgolvet till sitt bord och dimper ner på stolen. 
    — Dä va dä jävligaste ja vatt må om! säjer hon och torkar sej under armarna med servetten.
    Hon tar priset!
    Allt detta försiggår i de lokaler där fordom löjtnanterna drog fram på skyttelinje i wienervalsen medan militärorkestern pumpade hotellet fullt av Strauss.
  Det mera folkliga nöjeslivet i Eksjö lider av en svår anemi. Vill ni köpa en folkpark? Köp Eksjös! Den är till salu för 250 000 kronor, för det får man bra med tomtmark, teaterlokal, dansbana, skjutbanestånd och serveringslokaler. Just nu ligger parken öde. På dansbanan vittnar en tom ginflaska och en affisch, som säjer att Laila Westersund ska komma den 31 augusti, om förra sommarens nöjesliv. Ska det sjunga och spela om parken även i sommar så måste staden hoppa in och överta den för 250 000, Men stadens representanter vill inte betala mer än 139 000.
    Det hör till att man ska pruta när det görs affärer smålänningar emellan. 
  Smålands-Tidningen, enda tidningen i stan med 34 253 ex i upplaga, bygger ut och har skaffat sej en ny jättepress. Hur har man råd! Jo, Arne Argus gick upp till Stockholms-Tidningen och bad att få köpa deras bara sex år gamla press. Den ville ST sälja till Franco för 1 200 000 kronor. Francos bud var det bästa. Men Geijers planer på att sälja en press till ett diktaturland läckte ut och vållade en stark opinion. Det var då som Argus for upp till Stockholm och köpte hela rasket för 600 000 kronor! Pressens verkliga värde torde röra sej om 3 miljoner.
    Dom kan som sagt göra affärer, smålänningarna.
  Kulturlivet! Finns det något sådant? Ja, i första hand kretsar det kring bygdens store son, Albert Engström. Ute i Hult, någon mil från Vetlanda, har man rustat upp Alberts barndomshem, stationshuset där pappa Engström var stins. Einar Karlén, Turistnämndens ordförande, är eldsjälen bakom verksamheten. Han är fantastisk. Man stoppar i honom kaffe och kakor och ut kommer Albert Engströms liv som ett rinnande vatten.
    Om somrarna uppför man här bygdespel där Albert Engströms många smålandsfigurer förekommer, Malla på Mon, Monken, handlaren Trenck, Blinne-Johan och allt va de hette. Författare: Einar Karlén. Och mitt i Eksjö har man gjort om det gamla tingshuset till ett Albert Engström- museum som har blivit stans turistattraktion.
    — Det är först på de senaste åren som Albert Engström blivit accepterad av Eksjöborna, säjer Karlén. Småland mindes honom länge med en rysning. Det började svänga om, när Albert kom in i akademin, men riktigt salongsfähig blev han inte i Eksjö förrän på 50-talet.
  Sista dansen förklingar på Eksjö Stadshotell. Ute i vestibulen tävlar några handelsresande om vem som ska få följa en bedagad brunett hem. Den kraftigaste av representanterna utvecklar enorma kavaljersegenskaper. Han säjer:
    — Hade jag inte så många centiliter i mej så skulle jag fan följa dej hem!
    — Men dä får du inte, säjer brunetten.
    — Inte?
    — Nä, men du kan ju leva på hoppet. . .
    — Kan jag det!
    — Vässt.
    — Ja då jävlar följer jag med dej hem!
    — Jaha, sa brunetten, och så gick dom.
    Ack du skira svenska kärlek. . .