SVERIGES TRÅGIGASTE STÄDER! BODEN?
                                           


  
   nr 11 1967                   
••• Man har varit i Boden. När man berättar det för folk så säjer dom:
    — Varför?
    Nu ska jag förklara varför jag har varit i Boden.
    I början av januari skrev New York Times att »svenska folket är det torraste, tristaste och tråkigaste folk som finns i hela världen».
    Då tänkte vi på SE att vi skulle undersöka var nånstans i det tråkiga Sverige som det är som allra tråkigast. Vi bad läsekretsen hjälpa oss rösta fram Sveriges tråkigaste städer. Anslutningen till denna riksomröstning blev enorm. Och nu när röstsammanräkningen är klar visar det sej att Boden hamnat på femte plats på listan.
    Nu har jag talat om varför jag har varit i Boden.
•   Boden är som Ystad fast tvärt om. Här bor 12 000 människor varav större delen militärer, skickliga killar som kan åla i flera timmar genom leråkrar utan att tappa bort sina mynningsbleck. Överklassen i Boden består av officerare som bjuder varann på oxfilé och Vino Tinto om kvällarna och drar beredskapshistorier för varann.
•   Boden grundlades 1918, 1919 eller 1921. Det står en sten vid Bodån mitt i stan där det framgår att Gustaf V grundlade stan 1918. Gustaf har själv skrivit på med guldbokstäver och allt, så det är sant. Men i uppslagsböckerna står det att Boden blev stad 1919. Gustaf V kanske skrev fel, vad vet jag? Till pjäsen hör att Gustaf V inte skrev sitt namn på stenen förrän den 15 juli 1921. Förmodligen gick det väl till så, att Gustaf V vinkade till bodensarna och sa:
    — Ja hej då, nu har jag grundlagt er, nu sticker jag hem till Tullgarn och broderar mej ett par kuddar.
    Väl hemkommen slog det majestätet att »jäklar, jag glömde ju att skriva». Då ringde han upp till Boden och sa:
    — Grabbar, fixa en sten så kommer jag opp å skriver på när det passar.
    När han äntligen kom och skrev 1921, så hade han glömt att det var 1919 och inte 1918 han grundlade Boden!
    Så gick det förstås till.
•   Nu heter det inte Boden utan Bodn. Det får inte höras något »e» i namnet. Det har Gunnar Wiklund sagt. Han vet, för han är från Luleå, som ligger nere vid kusten och är Bodens eget lilla Nynäshamn.
•   Det som först slår en i Boden är järnvägsstationen. Den är timrad i fornnordisk stil och krönt med så många grimaserande drakhuvuden att man i ett svindlande ögonblick inbillar sej att man har stigit av på en station för vikingatåg.
    Gamla Bodensia, träkrogen mitt emot, ligger tyst och öde. Man har förvandlat den till Art Club, vilket väcker ens nyfikenhet. Där inne sitter hundratusentals beväringars hemlängtan ännu kvar i tapeterna. Runt väggarna står en handfull unga män med hår ner på axlarna.., ett popband som ska spela till dans när aftonen kommer. Ack ja, hade man alla de pengar som svensk militär under åren lagt ned på två vita, en brun och La Paloma här, skulle man vara pin rik.
•   Det nya Bodensia reser sin mäktiga groggskrapa i glas och betong precis mitt i stan, just där skilsmässa uppstår mellan Kungs- och Drottninggatorna. Gatorna flyter i vårens snösmältning och groggskrapan speglar sej i tre översvämmade gator på en gång.
•   Det var först på 80-talet, när man drog fram malmbanan mellan Luleå och Narvik här, som Boden började utveckla sej till samhälle. Varifrån namnet kommer vet ingen riktigt. En major, som heter Strömholm, gav ut en bok om stan 1933. Han säjer att de som påstår att »boden» på gammallapska ska betyda »öppet vatten» har troligen fel. Visserligen finns det ett par träsk på ömse sidor om stan, visserligen rinner Lule älv förbi och visserligen porlar Bodån rakt under Kungsgatan, men inget av dessa vattendrag förefaller nämnvärt öppet.
    Då tror majoren mera på den tolkning som hänför sej till samhällets ringa ursprung. Här låg i gammal tid bara några usla fäbodar, därav namnet Boden. År 1559 var det en by på 45 personer.
• Men när järnvägen kom, blev det fart, först malmbanan, sen stambanan. Oscar II var här och klippte blågula snören 1894. När det lagom till första världskriget blev klart spår ända upp till Haparanda, började man befästa Boden, en ring av fort sprängdes in i bergknallarna runt stan. Och eftersom alla förbindelser mellan Ryssland och västmakterna under första världskriget gick på järnväg över Boden, kunde de svenska militärerna sitta med armarna i kors och kolla transporterna från första parkett.
•   Historien är intressant. 1865 var blodiglar en stor artikel på apoteket i Boden. Enligt urkunderna höll man ett lager på 200 iglar 50 öre styck. De var bra mot alla slags illamående, man bara lät dom suga blod ur sej så blev man pigg. I dag är blodiglarna ingen stor artikel på marknaden. Apoteket säljer i stället 40 miljoner tabletter om året och, försäkras det, folket i Boden har upphört att må illa. Det gäller väl även för blodiglarna, får man förmoda.
•   Nöjeslivet? Har man kollat det?
    Jo, det har man.
    Förutom nyssnämnda långhåriga popklubb förekommer discoteque fyra kvällar i veckan på Club Ginza på Hotell Herkules. Discoteque kallas det när arrangören inte har råd med orkester utan spelar grammofon. Det är mycket inne både i Boden och i USA. Och mycket riktigt de senaste amerikanska skivorna når Boden tack vare en hjälpsam SAS-anställd som flyger på Amerikatraden. Vidare förekommer det dans på Folkets hus tre kvällar i veckan.
•   Den viktigaste delen av nöjeslivet är dock förlagd till groggskrapan. Bodensias matsal är stor som en tundra. Vore man hovmästare här, skulle man lägga in om tjänsterullskridskor.
    I majoren Strömholms gamla bok står det att »officersfruarna lär gråta när de flytta hit — och när de flytta härifrån».
    Undra på att fruarna gråter, så som kaptenerna håller igång på krogen.
•   Dansen började och det strömmade in ett halvt tjog bensinmacksföreståndare med tango i blicken. Det var inte förrän de startade i tangon och vände sej om som man såg att det var kaptener och löjtnanter. Fältmässighet i all ära, men försvaret får nog se över officersuniformerna lite.
    Till danspubliken hörde också en stor grupp menige män, till synes bildat folk som hängde av sej lassoer och trolltrummor i garderoben och inte jojkade utan hovmästarens tillstånd. Renar må liksom hundar ej införas i matsalen, dom stod väl bundna utanför på gatan och jazzade Bossa Nova.
•   Fruntimmerstorkan föreföll svår på gränsen till det katastrofala den afton SE kollade nöjeslivet. De få flickor som var på plats uppgavs av en lokal play boy, »Mannen med den gyllene sparken», vara mest stammisar. De fick dansa varenda gång. Populäraste greppet på banan var det där när killen håller tjejens höger mot taket ungefär som boxningsdomare höjer våfflan på den som orkat stå upprätt längst i en tungviktsmatch.
•   Klockan 23.35 spelade orkestern »Are you lonesome tonight?» 98 ensamma killar nickade stumt bifall. I deras blickar kunde man läsa på ren svenska: »Det kan du ge dej fan på!».
•   Sparken har en betydande roll inom Bodens kommunikationer. Hela stan åker spark, gamla sparkar och nya sparkar. Dom gamla brukar vara bäst. Eller som en inföding sa:
    — Nye sparker roster ju så fort dä blir bliväder!
    Närstående nickade bifall. De gamla 55:orna var en fin årgång. 61:orna också. Men 66:orna är bara skräp!
    En följd av det flitiga sparkåkandet tycks det vara att man bara skyltar med starkt räfflade gummiskor i butiksfönstren. Vi observerade också mycket riktigt en gumma som försökte ta sej Drottninggatan fram i ett par blanka galoscher. Hon sparkade i flera minuter innan sparken rörde sej.
•   På Carl G Petterssons hovkonditori satt det lediga Boden och doppade näsan i prinsesstårta. Konditorier är det gott om i den här stan, men Petterssons var ju hovkonditori och man ska ju välja det bästa.
    — Är herr Pettersson inne?
    — Nej, han ä dö.
    Men den nye ägaren, herr Göte Tino, kom fram ur konditoriets innandömen.
    — Varför det heter hovkonditori? Det vet jag inte, sa han. Kungen har väl köpt sej nån tårta här nån gång. Det stod inget antecknat i papperna om’et när jag övertog rörelsen. Men jag har hört säjas, att han köpte en tårta här på nån eriksgata.
    — Vilken kung?
    — Den svenske.
    — Jo, men Oscar, Gustaf eller Gustaf Adolf?
    — Det var nog mellanpojken.
•   Att gå på ströget i en liten stad, det har sin charm. Man lär sej ett och annat. I firma Berlins hörnfönster, där dom skyltade med skidklädda tjejer smala som piprensare, fick jag veta att det inte längre heter »after ski» utan après ski, med grav accent.
•   Utanför Domus på Drottninggatan gick det knappt att komma fram för alla sparkstöttingar. Och mitt i sparkhögen gjorde man en liten upptäckt igen: Ni behöver aldrig be en tjej från Boden om hennes namn och telefonnummer! Det står på sparken! Lena Johansson 715 89 står det på en. Ylva Karlsson 718 49 står det på en annan. Vicken service!
•   På Kungsgatan hittade man en handlare med humor. Han kallade sin butik för Boden-boden.
•   Två dar i Boden . . . jag skulle gärna ha stannat längre. Även om jag till skillnad från officersfruarna inte grät vid avresan, fick jag nog intrycket av en lagom stor, lagom glammig och lagom servicebetonad svensk landsortsstad. Är de tråkiga städerna på listan inte värre än så här, så ska vi inte klaga. Här skulle man kanske rent av kunna trivas.
    Nåja, men så har jag ju inte gjort lumpen här heller. Eller som det heter i den gamla muckarvisan som en finnig yngling sjöng opp för mej som en ståtlig avskedshyllning på järnvägsstationens toalett. Han tog pilsnern från munnen, en Sailor från Skellefteåbryggeriet, och sjöng:
     »Det finns en plats på jorden där livet aldrig ler, 
       den platsen heter Boden, 
       dit vill jag icke mer....»