SVERIGES TRÅKIGASTE STÄDER! SÄVSJÖ? 
nr 12 1967     
••  Bland Sveriges tråkigaste städer placerade SE:s läsekrets lilla Sävsjö i Småland på fjärde plats. Det är Smålands yngsta och näst minsta stad, 5 500 invånare som fyller 17 sidor i telefonkatalogen. Under bokstaven U finns det bara tre namn: Ulvestål, Unbeck, Unelid. Under Ö är det lika många: Öborn, Öhrn samt en Öhrn till.
•   Klockan är 22.25 när vi rullar in på det jättelika grustorget i Sävsjö efter en fyrtiomilafärd från Stockholm. Torget ligger öde sånär som på en korvkiosk. Tystnaden är sådan att man kan höra ett korvpapper falla. Förr i världen reste man statyer över kungligheter på landsortstorgen. I dag reser man grillkiosker och kallar korven för Sibylla. Det ligger väl i tiden.
    Plötsligt skriker det av bränt gummi i ett gathörn! En liten Opel skrikbromsar framför kiosken. En ung man stiger ur och köper en kokt med bröd. Han stoppar denna småländska supé mellan tänderna, tvärsläpper kopplingspedalen och försvinner med ett sista gummiskrik åt Bringetoftahållet till.
•   I Stadshotellet, byggt 1939, lyser det bak tunga gardiner. Vi skriver in oss och gläntar på dörren till matsalen. Det är en lokal som starkt påminner om lunchrummet på en plastfabrik. Den som ritat denna matsal borde ha ett kok stryk. Det finns inte en kotte därinne. En högtalare spelar »Vid din sida» bakom ett draperi. En servitris gläntar på dörren till köket. Våra ögon möts från varsin dörrspringa. Damen ser skräckslagen ut.
    — Förlåt, när stänger ni?
    — Om två minuter.
    — Då får vi beställa kvickt.
    — Ja men...
    — En biffstek, en parisare.., öl och snaps.
    — Mja, kökspersonalen är redan ute i omklädningsrummet, jag ska höra...
•   Det är åter tyst i matsalen. Innanför köksdörren anar man vädjande servitris i närkamp med svärjande kock.
    Vi får vår parisare och vår snaps. Sen släcks ljuset, servitriserna säjer godnatt och i skenet av bordslampan njuter vi vad Sävsjö kan bjuda.
•   Det finns en gammal historia som berättar om mannen som alltid satt på ölstugan. Hans fru sa:
    — Varför ska du jämt hänga på ölstugan? Inte vill jag neka dej att dricka din öl, men kan du inte köpa hem en soffa öl och dricka det hemma?
    — Jo, det kunde ju tänkas, sa mannen. Men jag kan ju för fan inte köpa hem sorlet!
    Det är nog så sant att många människor går på lokal drivna av ett rent kontaktbehov, för gemenskapen med andra, för sorlets skull.
    Sävsjö får man vara sorl själv.
•   I arla morgonstunden traskar man ut på stan för att kolla om stan är så tråkig som omröstningens deltagare påstår.
    Det blåser lite snålt, men det rår inte Sävsjö för. Torget ser ut som i går, bortsett från att korvkiosken är stängd. På Västra Järnvägsgatan spikar en gubbe nya affischer på anslagstavlan. Det ska bli premiär på »Trassel på luskulan». Av övriga affischer framgår att det är full rulle både i Filadelfia och Allianskyrkan. I Allians talar pastor Eldemyr och i Missionskyrkan kör man med pastor Henriksson som talar över ämnet »Varför just Jesus?» Filadelfia puffar för Valter Eriksson som »sjunger och talar», och det är väl ungefär vad man väntat sej av honom. En ung man sa: »Här är det bara pastorerna som det är fart på.» På Köpmangatan, stans strög, promenerar ett par husmödrar sida vid sida med var sin papperskasse. På Centrumbaren slår man på trumman för grillat käk. Liksom på andra håll i grillbranschen kan man inte heller här stava till wienerschnitzel, men man vet att ta 5: 50 för den. Under bron vid Lundbergs plan porlar Torkån och vi stannar ett tag.
•   Jo, det är klart att på somrarna när pilarna släpar sina grenar i ån så måste det vara vackert här. Man har ju läst på innan man kom hit. Kåsören »Hacko», född i Sävsjö, har skildrat sin barndom i en hembygdsbok, och det är just ån han minns, tvätterskorna som bankade kronofogde Lindeblads långkalsonger rena vid Petter Magni klappbrygga, grosshandlare Carlsson, färgare Lomell och handlare Lindén och garvare Tengdahl och alla andra som hade bryggor utmed den å som blev småknattarnas Mississippi. Och fröknarna Rydstedt, som hade bageri! Det var i deras degtråg som knattarna paddlade utför ån mot främmande faror bortom åkröken nedanför sanatoriet.
    Det är klart att för dom som bott här i hela sitt liv, har sina fastigheter, sina barn, sina vänner och sina smultronställen i trakten, för dem är Sävsjö ett paradis på jorden.
    Men för oss där vi traskar omkring i västra stadsdelen är det bara en smått förfallen småstad, där staketen har ramlat, där putsen fallit av och där färgerna flagnar. Här sitter gamla sjuka människor bakom solkiga gardiner och väntar på veckans bullar från hemsystern, en stadsdel som resignerat och släppt taget och bara väntar på att få dö.
    Det är nog inte meningen att turisten ska uppehålla sej här.
•   Vi återvänder till högkvarteret på hotellet. Fem bord är upptagna i matsalen. Gästerna samtalar i viskande ton. Man rör försiktigt med skeden i kaffekoppen för att inte vålla något störande slammer.
•   Sävsjö blev stad 1947. Varför är det ingen som riktigt vet. Tidigare var det fråga om ett municipalsamhälle grupperat kring en station. När hembygdsföreningen fyllde år skrev landsantikvarien en uppsats i jubileumsskriften. Han sa: »Ska jag vara ärlig så var Sävsjö för mej länge bara en plats där tåget inte stannade.» Sen fortsätter landsantikvarien med att räkna upp allt det som kommit honom att älska Sävsjö, dvs. ett antal medeltidskyrkor. Jo, vi känner till kyrkorna. De är fantastiskt vackra och intressanta. Men dom ligger inte i Sävsjö utan i bygderna runt omkring.
•   Av litteraturen framgår att livet i Sävsjö var lite roligare förr. Av de smålandshistorier på bygdemål som givits ut i bokform, utspelar sej ett förvånansvärt stort antal just i Sävsjö, där original som Joan Vesst och Kal-Joan Kofot var mantalsskrivna.
    En historia berättar:
    Joan Svensson i Sävsjö hade dött i spanska sjukan. Då la Kal-Joan Kofot å Joan Vesst ihop te en krans. Innan Kalle geck te begravninga drack han ett dussin bir. Sen geck Kalle Kofot te körgårn, stej fram te grava mä kransen, slängde ner’an i grava å sa: Här ä en krans ifrån Joan å me. Den köstar arton å femti!
•   Det är ungefär som på Sävsjö stadshotell:
    — Här har ni en hackad oxfilé. Den kostar åtta å femti!