SVERIGES TRÅGIGASTE STÄDER! VETLANDA?
                                           


  
   nr 14 1967          
■■■ En massa läsare har alltså framhållit att Vetlanda är en tråkig stad, så tråkig att de gett staden andraplatsen på listan över rikets tråkigaste städer.
Vet ni vad det här är? 
    Etkurf je sso iv lävkil 
    tsil nagra hco dlåv dem 
    tssivröf gis ratsur nah 
    derv hco ednatoh den 
    regits etsruf sterkröm 
    aggyb ajliv iv ppoh tråv 
    gros hco dön lla i monoh 
    åp aggyrt nepav tråv rä 
    nah grob gidläv ne sso 
    rä dug råv 

    Nej, det här är ingenting som jag plankat från någon av de talrika runstenarna i det hedenhösa Njudung. Det är »Vår gud är oss en väldig borg . . .» fast baklänges. I Vetlanda bor det en 85-årig gumma som är jättefin på att sjunga psalmerna baklänges. Hon rakar ner applåder varhelst hon framträder. När hon kommer till det där »likväl vi oss ej frukte», dvs etkurf je sso iv lävkil, då vill applåderna aldrig sluta.
  Vad ska man dra för slutsats ur detta? Ska man:
a)  sluta sej till att Vetlanda, där gamla damer på 85 år sitter och sjunger baklänges i stugorna, är en ovanligt livad stad vars befolkning tar nya grepp på det mesta?
    Eller ska man:
b) tolka saken så, att Vetlanda är så fruktansvärt deprimerande att efter några år i stan sitter man och sjunger igenom psalmboken baklänges bara för att ha något att göra? När man lessnat på psalmboken kan man spä på med Vetlanda-Posten till egen tonsättning.
    Nå, nu tror jag inte att detta bak och fram-dille gäller hela befolkningen i stan. När vi t ex bad om en köl dem ffib på Stadshotellet så begrep inte servitrisen alls att vi menade biff med lök.
  Det bor 10 000 människor i Vetlanda vilket gör att stan slår Sävsjö med hela 20 sidor i telefonkatalogen. Det fina läget vid Emåns dalgång som skär genom småländska höglandet har gjort Vetlanda till en industristad med naggande god aktivitet. Här möts tre länsvägar, här passerar minsann tågen mellan Kalmar och Nässjö. Utvecklingen har skett snabbt. När jag första gången besökte Vetlanda i mitten av 40- talet låg torget alldeles öde. Plötsligt brummade det in en buss på torget. En dam klev ur. Hon rusade in i närmaste fastighet och bussen gick. Sen var det lika öde igen.
    Den här gången såg jag åtta bussar. Ett par från Sävsjö och en som var ännu längre ifrån.
  Det är träförädlingen som dominerar industrin. Här gör dom monteringsfärdiga kåkar i varenda buske, Borohus, Toringe hus, Milbohus, Fribohus och allt vad fabrikerna heter. Och i matsalen på Stadshotellet pågår representationen. Stora starka smålänningar kramar sina ramlösaglas med ena handen och häller med den andra en massa grogg i halsen på uppköpare från norra Sverige.
    Krögaren Nils Gösta Persson, som kom hit från Riche i Stockholm för 22 år sen, spänner ögona i oss och säjer:
    — Jasså, ni är här nu?
    — Ja.
    — Att skriva i SE att Vetlanda är en tråkig stad, det är väl ett förbannat sätt! Låt vara att ni tycker det, men varför skriva det?
  Krögarhustrun Marianne Grimlund-Persson dyker upp och spänner ögona i oss samt säjer:
    — Jaså, ni är här nu? Får jag då lov att tala om att Vetlanda inte är den insnöade håla som herrarna tycks tro uppe i Stockholm. Vårt hypermoderna mejeri har just besök av en intresserad studiedelegation från Indien. Landets ledande pianofabrik ligger här. 1 400 meter upp på Kebnekaise bor Stockholms Universitets glaciärforskare i hus från Vetlanda. De oljeborrande amerikanska och franska gruvbolagen som letar olja i Sahara har personalen förlagd i Vetlandahus. 2/3 av den svenska exporten till Libyen består av trähus härifrån.
    I amerikanska militärförläggningar på Grönland, i gruvsamhällena på Spetsbergen, i Sidney, i Australien, överallt bos det i småländska trähus. Bara i Haifa i Israel har dom 2 300 hus härifrån. Representationsrummen i FN-skrapan i New York har möblerats av en möbelfirma i Vetlanda. Kontiki-Bengt Danielsson har fått sin köksinredning på Tahiti härifrån.
    Tror ni, sa källarmästarinnan, att vi är bakom flötet. Vasa?
    — Nej, sa vi, men det var förfärligt vad källarmästarinnan kan mycket utantill?
    — Ingenting mot mamma, hon kan Vår gud är oss en väldig borg baklänges.
    — Jaså, var det hon!
  Visst är Vetlanda en strävsam stad, både när det gäller att bygga hus och lära utantill, strävsam och påhittig. Den småländska fattigdomen är borta, driven på flykten av segt arbete och en aldrig sinande uppslagsrikedom. Eller som Alf Henriksson formulerade det i ett litet poem:
    »Fabrikörerna sitta i Gnosjö, 
      i Sävsjö och Tenhult de bo
      och om nödår och arbetsbrist komma 
      så slå de sej icke till ro
      Då vandra de ut i sin vedbod 
      och ställer sej fram för sitt städ
      och uppfinner plötsligt en nyhet 
      att uppfriska marknaden med.»

  Är Vetlanda så strävsam att den är tråkig? En ung man på Vitalagatan sa:
    — Här är botten.
    — Varför bor du kvar då? Varför inte flytta till Eksjö?
    — Nä, så tråkigt ska vi inte ha.
  En medelålders dam sa:
    — Här är bättre nu. Förr i världen var vi mera isolerade, Vetlandaborna var Vetlandabor från födseln och grävde ner sej i sin egen lilla värld. Nässjö och Vimmerby och Växjö låg långt bortom horisonten. Och när dom talade om Stockholm så lät det som om dom talade om Hongkong. Men bara på dom senaste tio åren har allt blivit annorlunda. Folk har flyttat in från alla håll och brutit isoleringen med friska impulser: TV har slagit upp ett fönster mot världen även för de mest notoriska Vetlandaborna. Och så sällskapsresorna dom har betytt mycket. Vetlandaborna har med Vingresors hjälp upptäckt att det finns en värld även söder om Stockaryd.
  Med en gubbe som stod och sökte lä för vårblåsten bakom lotterikiosken på torget menade, att nog fanns det mycket av småstad kvar:
    — Fortfarande står taxeringsgubbarna och passar på bensinmackarna om söndagarna för att kontrollera i vilken utsträckning folk använder firmabilarna för privatkörning. Folk får tanka Gulf ena söndan och Shell den andra för att inte väcka allt för mycket uppseende.
  Långt innan Vetlanda fick stadsrättigheter 1920 låg här en urgammal stad som hette Vitala. Om den var stad eller ej är inte historiskt belagt, men däremot vet man att Vetlanda har hetat Vetlanda sen 1400-talet. Gustav Vasa skrev 1526 ut en lista som angav hur mycket olika smålandssamhällen skulle betala i skatt. Där heter det:
    »Aff stederne skulle levereras: Calmarna 10 däcker (halvtjog) oxhudar, Vimmerby 1, Jönköping 10, Vesterviik 2, Wexiöö 2, Ekesiö 1, Hueteland 1.
    Han stavade ju som en kratta också, Gustav Vasa. Vetlandaborna överser dock med att han kallade dem för huetelandbor, det avgörande för dem var att Gustav Vasa inrangerade Hueteland bland »staederna redan 1526! Somliga vill ta det som ett bevis för att Vetlanda varit stad i allla tider. Men historieforskarna är hittills bara förbryllade.
  Nu är det moderna Vetlanda en förbryllande stad på många sätt. Det hjälper inte hur många träkåkar man skickar till Sahara eller hur man möblerar hos U Thant, i svenska folkets medvetande förblir den ändå staden där Åsa-Nisse hör hemma. Varje år är det urpremiär för Åsa-Nisse filmerna i denna stad. Varje år ställer stadens honoratiores upp på premiärmiddan, och varje år är det stans borgmästare Sten Warming som håller talet till Åsa Nisse. Sist gick talet ut i TV och det har inte Vetlandaborna glömt än i dag. Inte vi andra tittare heller.
   Förslaget att resa en staty över Åsa-Nisse har flera gånger varit uppe till behandling. Hittills har Vetlanda dock tackat nej.
    Man kanske tycker att det räcker med att Eulalia fått en staty. Hon står framför Stadshotellet och klappar en ko. Kon är ganska liten, men Eulalia desto kraftigare. Mellan Eulalias fötter spatserar en höna. Folkhumorn i Vetlanda kallar konstverket för om växlande Gullan med pullan, Pigan med kvigan och Bönan med hönan.
    Vad man än kallar konstverket så begriper man det inte. Det är nämligen så att konstnären IL FL Lindberg placerat Gullan med pullan och kvigan på en bricka, och denna bricka vilar i sin tur ovanpå en liten folksamling som bär upp brickan med sina hjässor. Vad Menar han med det?
  Att tanten med kossan skulle vara Eulalia och småfolket den svenska biopubliken är en teori som ingen vill ta riktigt på allvar.
  Att småfolket skulle vara ett gäng afrikanska bärare som varit ute och raggat opp en brud åt Livingstone, tycker mången låter som en tanke.
  Urbota stadsbarn med politisk hemortsrätt i kommunistpartiet vill i konstverket se det arma småfolket förtrampat av de stenrika bönderna i centerpartiet, här förkroppsligade av en kossa, en höna och en tjock bondmora med för litet hattnummer,
    Det är väl ingen tvekan om att majoriteten av Vetlandas äldre befolkning önskat sej en annan staty, helst någon historisk gubbe ridande på en plåtmärr. Men de yngre Vetlandaborna tar det mera på rätt sätt, som t ex en finnig yngling vilken yttrade:
    — Vetlandaborna ska vara tacksamma för den där statyn, för nu har dom äntligen någonting att prata om i stan!