Upplevt, romantiken på havet... 
  nr 7  1971                       
■■■ Personligen är jag en hopplös romantiker. En natt i förra veckan stod jag på Gotlandsbåtens däck och såg Landsorts fyr sakta växa upp ur den mörka horisonten. Det är romantiskt det.
    Månskenet var isande vitt, stjärnhimlen gnistrade och akterut prunkade Orions stjärnbild. Det var lite dyning ute till havs sa fartyget krängde. Aktermasten putsade himlavalvet som en sävlig vindrutetorkare. Längst i norr kunde man ana blinket från fyrarna Viksten och Skrapan. Rakt förut blinkade tornet på Landsort allt närmare, samma blink som i generationer visat nattliga sjöfarande vägen in till! skyddande svensk hamn.
    Det var så romantiskt så man kände sej som en sjömansvals.
    Åka båt mellan Gotland och fastlandet så här års är en liten upplevelse. Ni kan ta båten i Södertälje vid midnatt, i gryningen är ni i Visby. Ni kommer att känna er som Chichester, det är bara havet, båten och ni själv. Möjligen kan ni få sällskap med en eller annan långtradar-
chaffis. 
   Personligen blev jag lite förbryllad vid embarkeringen. Båten heter “Ölänningen”. Är det då “Gotlänningen” som går till Öland?
    Ombord serveras smörgås och starköl av det gotländska märket Hansa, lite väl sött i min smak, ett Parador bland svenska starköl.
    En långtradarchaufför rapar så det dånar efter fyra klunkar.
   Hytterna är trivsamma så här års, eftersom man får vara för sej själv och slipper dela dem med fyra andra. Man sover gott på båtar, särskilt om det gungar lite lagom. Fast jag vaknade tre gånger av att någon snarkade i hytten bredvid. Det måste ha varit långtradar- chauffören. Varje gång han andades in, lät det som om fartyget ränt upp på Kullens fyr.
    Nu ligger det väl inte så värst många rev mellan Södertälje och Visby, att det föranleder någon oro, men i dessa tider kan man aldrig veta. Alla båtar går på grund och navigeringsförmågan tycks vara så skral, att man måste sända särskilda trafikmaningar till sjöfolk i Melodiradion (Vinga fyr ligger inte vid Meelarn. . .)
   På morgonen upptäcker man att alla kranar är högervridna. Vrider man till vänster kommer ingenting. Vrider man till höger kommer det en brun soppa. För ett svindlande ögonblick tror man att servicen är så högt uppdriven att man får kaffe i kran på sängen, men sen inser man att ingen har vridit på den där kranen sen turistsäsongen, så det har blitt rost i rören, Morgonkaffet serveras i stället i cafeterian på promenaddäck. Det var mera styrka på det i kranen.
    Vattnet är brunt, kaffet är gult. . . men stjärnorna är vackra. Man borde inte sova när natten faller på, man borde se på stjärnorna, man borde åka båt!
   Norrsken är vackert det ock så. Nordkalotten, denna firma som består av fotografen Bert Persson i Luleå och hans kompis Ebbe Wickberg, ringde och sa:
    — Du, vi ska slå ett slag för Nordkalotten på Stallis på tisdag. Det blir Sellak, siklöjan från Hornavan du vet, och så blir det renkalvsadel som varmrätt. Det har Lapp-Simon i Harads fixat. Och så kommer det en del kändisar. Ställer du upp?
    Jomenvisst, renkalvsadel kan man ju inte säja nej till. Jag höll dock på att ramla baklänges när jag fick se vilka “kändisar” som Luleåpojkarna fått att ställa opp: Tage Erlander var en, Olof Palme var en annan. Där kom Ingemund Bengtsson, jordbruksministern, där satt Sven-Göran Olhede, stekenjokkarn, där satt norska och finska diplomater, där satt Olle Nyman på SAS, Schultze på Turisttrafikförbundet, Wretman från Operakällaren och många andra. Norrbottens landshövding, den talande polisen Ragnar Lassinanti, höll ett tal på närmare en timme. Han var mycket rolig och Tage Erlander var tydligen i högform, för han föll Lassinanti i pratet hela tiden.
    — Första gången Erlander var i Norrbotten hade en bondmora i Tärendö fått i uppdrag att laga maten, det skulle bara vara norrbottniska specialiteter. Tage åt och lät sej väl smaka och sen for vi till Korpilombolo, 1,5 mil därifrån, för att natta över på hotellet. klockan tre på natten ringde det från Tärendö. Lassinanti svarade. En kommunalpamp sa:
    — Ragnar det har hänt något förfärligt.
   Lassinanti, som visste att Tärendö tidigare varit uppdelat i nazister och kommunister och att skottlossning förekommit på byastämmorna, anade krig och örlig, i all synnerhet som han fick veta att Tärendös polischef Yrjö hade ryckt ut.
    — Hur många ambulanser i behöver du?
    — Nej, sa Tärendö, det är inget upplopp. Det är värre än så!
    — Vad då?
    — Kakorna som skulle ha varit rullade i socker hade råkat bli rullade i salt!
    — Haha, skrek Erlander, det kommer jag ihåg. Det var förfärligt! . . .Men jag tänkte, att är det sådant här som mina trogna socialdemokrater i Norrland får livnära sej på, så vore det väl fan om inte partiledaren skulle få ner dom!
    Då skrattade alla kändisarna,
    Sen berättade Lassinanti om när Harry Söderman befriade Bodö vid krigets slut. Han kom till Luleå och steg in på polisstationen och rekvirerade där i rikets namn en revolver. Därefter gick han till Systembolaget och rekvirerade i rikets namn 90 liter konjak. Därpå befriades Bodö.
    Palme tackade för maten och sa, att hans viktigaste insats för näringslivet i Norrbotten ska man tacka Lisbeth för. Hon köpte en stickad lova i Kiruna dan innan hon for med Palme på statsbesök i Tyskland. En stor del av den mondäna pressen förfasade sej över att man kunde åka på statsbesök i en sån grytlapp. Men de stickade luvorna blev en stor artikel på kontinenten. Och i julas fick Palme en slips från luvstickningsfabriken. Det var innehavarens mor som skickade slipsen. Innehavaren själv hade inte tid. Han var bortrest i förhandlingar på den internationella marknaden.
   Man borde åka till Norrbotten lite oftare. Där verkar det vara livat.