Vårt avkortade land
 

Manus är donerat av
Gits efterlevande. (för Linjeflyg 25 år, 1982)       

■■■  Vårt
avlånga land blev vårt avkortade land och det är flygets förtjänst.
   Man ska vara lika rasande gammal som jag och ha
varit med på den tiden då piloten kom in i kabinen med skinnrock, luva och immiga glasögon och frågade om det var några avstigande i Skellefteå för att riktigt äga perspektiv på händelseutvecklingen. Det är ju nästan en fråga om revolution.
   Man brukar tillskriva televisionen äran av att människorna i detta avlånga land kom närmare varandra. Kommunikationsexplosionen är TV:s stora insats, heter det. Vi som var med undrar vad TV skulle ha tagit sig till utan Norrlandsflyget.
   Erik Forsgren och Per-Åke Blidegård hette grabbarna som närmade Norrland till övriga riket. TV var något som nådde upp till Vännäs men inte längre. Forsgren och Blidegård gjorde 200 inslag i Aktuellt och Söndagsbilagan och allt vad det hette utan att själva kunna se ett enda av dem. Men punktlig som kungligheter levererade de varje vecka ett tiotal festliga norrlandsreportage till studion i Stockholm:
   Hur klarade dom av detta?
   Jo, man anlitade flyget.
   Gamla grånade flygvärdinnor kan ännu berätta hur de stod längst bak i planen på väg ner till Stockholm och framkallade norrlandfilmer. Forsgren och Blidegård hade som vanligt kommit flåsande med en halvframkallad film i en framkallningsdosa av plast!
   — Snurra på knappen var tredje minut så länge resan varar, hann dom hojta innan planet lyfte så att snön rök.
   Blidegård berättade en gång när det var ytterst nära missfall. Man missade flyget i Sundsvall och det hade
redan börjat bli panik på TV i Stockholm. En lantbrukare i Västerbotten· upptäckte en vårdag att han hade en oljekälla på tomten. Hur mycket han än pumpade så kom det bara olja ur gårdens brunn.
   — Vi ska ha en bild på en pumpande bonnläpp, prov på oljan i en flaska som laboratoriet på folkhälsan lovat snabbanalysera och så en intervju med bybor. Aktuelltchefen Åke Söderqvists beställning var koncis men bestämd.
   Forsgren och Blidegård använde Assar när de skulle flyga lokalt. Assar hade en Piper Club stående i Skellefteå. Assar hittade i hela Västerbotten och behövde inte ta fram kartan förrän en bit in i Norrbotten. Snöade det för jävligt brukade han lågsniffa med Pipern och läsa vad det stod på järnvägsstationerna.
   Men den här vårdagen, när en lantbrukare hade fått olja i brunnen sin, var det vackert vårväder. Enda problemet var att tjälen börjat gå ut marken . Ner kom man alltid med Assar men upp var värre. Nå, lantbrukarn var filmad, oljeprov taget men Assars plan vägrade släppa leran med hjulen.
   — Vi får bestämt lämna Forsgren på backen, sa Assar.
   Med endast två man ombord lyfte kärran motvilligt och singlade iväg över grantopparna. Men ack, de många startförsöken hade varit tidsödande.
   Nu missade man flyget i Sundsvall med fyra minuter.
   — Du får flyga till Stockholm själv, du Assar, sa Blidegård.
   — Har för fan aldrig varit i Stockholm, sa Assar. Inga kartor och ingen radio.
   — Jag hittar, jag har varit där jag, sa Blidegård. Följ kusten.
   Det var ju ingen konst att hitta Stockholm, men Assar ville landa på Mälarhöjdens Idrottsplats och det sa jag att han skulle ge fan i för Bromma låg tre broar längre bort. Och visst hittade vi Bromma och valde ut en lagom, fin landningsbana åt oss. Men just som vi var på väg ner råkade jag vända om och vart lite blek. Jag petade Assar i ryggen och sa:
   — Du får dra på, Assar, det ligger en Caravelle bakom och vill om. Men då var vi nästan nere och Assar styrde fort som blixten in på gräsmattan och f-r-r-r-o-o-m dånade Caravellen förbi så hattarna höll på att blåsa av oss, man använde filthatt på norrlandsreportagen då förtiden.
   Men han var inte dum, den där Söderqvist på Aktuellt, sa Blidegård. Han hade beställt tre bilar till grind K, en som tog mig och filmen till TV, en som tog oljeprovet till laboratoriet och så en som körde iväg med Assar så att inte Luftfartsverket fick tag i han.
   Sändningen var räddad.
   Men det var ju lördag och sista planet hade redan gått hem. Och där stod jag i leriga gummistövlar. Vad gör man?
   — Du får väl gå på Berns och jazza som alla andra bonnläppar, föreslog den hjärtlöse Söderqvist.
   — I gummistövlar?
   — Det står ett par dojor kvar ute i korridoren efter KAS Sjöblom som har flyttat till Göteborg. Ta dom.
   Blidegård:
   — Jag har 41 i skor, KAS hade 47. Jag är förmodligen den ende norrlänning som jazzat på Berns en lördag med Svenska Dagbladet i den ena dojan och Dagens Nyheter i den andra!
   Ack ja, det är dock bara 24 år sedan . . .
   Flyget gav norrlandslänen en ny tid. Det kom världsberömdheter seglande över myrarna som man aldrig drömt om att få träffa. Jag minns vilka ögon man gjorde på de nordliga breddgraderna när Louis Armstrong klev ur DC 3:an på Midlanda och stod i loafers i snödrivorna med trumpeten i sitt blåfrusna nylle och blåste "Oh Baby It,s Cold Outside " i den norrländska vinterns tystnad.
   Sen blev han körd in till Sundsvall av en bankdirektör som hade en svart Mercedes och körde som han nyss hade stulit den. Det bar iväg över Indalsälvens frusna delta och i baksätet satt en vettskrämd Louis Armstrong och citerade en icke helt okänd flygare vid namn Charles Lindberg som nyligen hade uttalat sig i amerikansk press och sagt: Flyget blir aldrig riktigt säkert förrän vi kan eliminera dessa riskfyllda landsvägstransporter till och från flygplatserna.
   Amstrong lugnade dock ner sig något när vi fick fast landsväg under hjulen strax norr om Stavreviken . Riktigt lugn blev han inte förrän man slog i honom en fyra whisky på Knaust!