Västerbotten  — semestertoppen!

    Midnattssol över Vindelälven i Västerbotten... det är så vackert att man vill stå upp och sjunga nationalsången. Västerbotten är ett av de grannaste landskapen i Sverige, men utlänningarna har inte upptäckt det ännu. Amerikaner och japaner och tyskar är så ivriga att komma så långt upp i Skandinaven som möjligt att de bara susar igenom Västerbotten på väg mot Nordkalotten. Kvar blir Svensson, han som åker runt med en gammal bil, hustru, barn och campingtält och sätter sprätt på 19 kronor om dan, under de 16 dygn som han , enligt statistiken stannar. Han tycker att Västerbotten är semestertoppen. Därför är Västerbotten landskapet som svenskarna har fått behålla för sej själva.
    Hur länge?
    Erik Schultze som sitter i det pampiga Sverigehuset vid Kungsträdgården och är turistdirektör i detta land, talar så lyriskt om Västerbotten att man blir riktigt ängslig att utlänningarna ska ta honom på orden och beröva oss även detta "svenskreservat". Han beskriver de nyupptäckta grottorna i Tärnafjällen, han beskriver de unika delikatesserna i Dikanäs och han har hänförande saker att berätta om de nya fjällvägarna, många hundra asfalterade mil genom en ödemark som till helt nyligen var tämligen otillgänglig för turister. Men risken att han ska lyckas lusa ner hela Västerbotten med utländska turister verkar inte vara så överhängande, för när man kommer till bottenvåningen och ber att få ett knippe broschyrer om detta märkliga Västerbotten, så säjer flickan:
    — Västerbotten?
    Hon ser ut som om man just begärt information om rumspriserna i södra Tanganyika, och man bestämmer sej för att ta det lite varligt med henne. Man talar alltså om, att det finns ett stort vackert landskap nånstans norrut som kallas Västerbotten, att man tänker resa till detta landskap och gärna vill veta lite om detsamma i förväg.
    — Jo, jag vet, säjer flickan, men några kartor över Västerbotten har vi inte.
    — Broschyrer då?
    — Det har vi inte fått nåra.
    Flickan återgår till sin huvudsyssla, att förmedla broschyrer om Sverige till hallens myller av japaner och amerikaner. Det är "nice" och "comfortable" i luften. Själv går man till Centralen, tar tåget till Umeå, spänner ögonen i Västerbottens turistintendent Lars Florin och säjer:
    — Varför finns det inga broschyrer om Västerbotten i det turistcentrum i Stockholm som ska ge Väster- botten turister?
    — Visst finns det broschyrer, säjer Florin, men dom ligger väl på nåt lager nånstans i Vällingby därför att ingen ids packa upp dem.
    Turistintendenten förefaller ta ganska kallt på saken och man får förklaringen tämligen strax. Här i Västerbotten har man underkastat sin turistnäring en noggrann analys och man vet hur den turist ser ut som söker sej hit.
•    För det första är han svensk. En familjefar som har med sej hustru, två barn och en Volvo.
•    För det andra tillbringar han 16 dagar av sin industrisemester i Västerbotten. Under dessa dagar sätter varje familjemedlem sprätt på i medeltal 19 kronor.
•    För det tredje vet man att denne typiske genomsnittsturist struntar i kyrkorna, struntar i museerna och struntar i alla andra klassiska turistmål. Han bor i tält, äter på mjölkbarer i den mån han inte brassar sin mat själv över tältets gasolkök.
•    För det fjärde vet man om denne turist att den främsta sevärdheten för honom är den egna bilen. Han ställer Volvon framför varje fors, framför varje utsikt och framför varje midnattssol och låter smalfilmskameran surra.
    Medan turismen i Norrbotten skjuter in sej på den kapitalstarka strömmen av amerikaner, tyskar och japaner, och därför gärna blir något jippobetonad, går den västerbottniska turismen i lugnare turer.
    Man satsar på fisket och utsikterna och fjällvandringarna som attraktioner. Men man importerar inga tyska nakenbadare för att locka turister, man låter inte bikinibrudar visa sina kraftverk, man slår inte knut på sej själv för att vara turisterna till lags, sånt får dom pyssla med oppe i Norrbotten. Medan norrbottning- arna slår på trumman för Kungsleden, de 78 rösade milen mellan Abisko i Lappland genom Västerbotten och Jämtland till Grövelsjön i Dalarna, säjer turistpamparna i Västerbotten "int nå" om Kungsleden.
    Turistintendenten Florin rynkar på näsan när han nämner denna attraktion. Han säjer:
    — Kungsleden, nja . . . den har blivit lite av fjällvärldens Champs-Elysées.
    Och han uttalar det som jänkarna — Tjämps Ilajsis.
    Nej, de västerbottniska turistmyndigheterna vill hellre locka med den mera strapatsrika upplevelsen av vildmarken, man är inte mycket för flygburna gruppexkursioner i orörda trakter. Man lockar med klara fiskrika sjöar och vattendrag, vackra vägar från kusten till norska gränsen och vidare till norska kusten. Man lockar med fjällen i Stekenjokk och Vilhelmina som ger "nästan obegränsade möjligheter till rekreation och upptäcktsfärder, som det står i landskapets turisthandbok.
    Men man vill inte skapa någon jippoindustri av sin natur. Man har för stor vördnad för skönheten i landskapet för att vilja utsätta det för en exploatering av amerikanskt snitt.
   Om man i Västerbotten saknar norrbottningarnas stenhårt kommersiella satsning på turismen, vad ska man då säja om Ångermanland? Där satsar dom inte alls i Ångermanland med sitt Nordingrå, med sina nipor och sitt Ådalen, med sitt Ådalsliden och sina fjälltrakter kring Tåsjö, det är vackert. Det enda man kan säja om Ångermanland är att det är vackert, kolossalt vackert, förlamande vackert... så förlamande vackert att det har förlamat hela turistindustrin.
    I Sollefteå, som länge förtalats med lustigheten "Sollefteå är ingen stad, den är ett skidspår mellan två regementen", ligger turistbyrån just vid själva skidspåret, huvudgatan. Man går in och ber att få veta lite om Ångermanland. En förtjusande dam säjer:
    — Tja. Ångermanland ja . . Jo vänta, vi har ju anställt en turistvärdinna för sommaren ... Hörru du där, nu kan du fä börja jobba som turistvärdinna. Herrn här vill veta lite om Ångermanland.
    — Jaha? säger flickan och så blir det inte mer.
    — I lådan där längst ner t h finns det lite broschyrer.
    — Jaha, säjer flickan, öppnar lådan och fiskar upp en bunt broschyrer vilka hon betraktar för första gången i sitt liv.
    Broschyren över Sollefteå är roligast. Den domineras av en bild över torget i stan. Av de parkerade bilarna på bilden är ingen yngre än 1939 års modell. Bilden måste vara förfärligt gammal. Bildtexten låter oss veta att "the town lies in the centre of an extensive net of buslines covering the Ådalen Valley". På framsidan av broschyren står en björk som förgrund till Ångermanälven. Rubrik: "Sollefteå, the jewel of the Ådalen Valley". På baksidan finns ett fotografi av en lappkåta och ett citat av Pelle Molin, på engelska det också, för fint ska de va även om inte en enda engelsman eller amerikan någonsin hört talas om Pelle Molin.
    Det är över huvud taget en utbredd missuppfattning här i Ångermanland att Pelle Molin är ett stort namn. Man lockar med hans diktarboning i Näsåker som attraktion, men de flesta svenska turister frågar sej bara:
    — Vem fan är Pelle Molin?
    Vi samlar några reportrar på tidningen Nya Norrland omkring oss och frågar vad man ska uppleva i Ångermanland.
•   Jo, dom visar förstås kraftverk. Det är kul att se när dom länsar det stationära laxfisket, på lax som
lastas över i tankbil för att föras upp till lekplatserna högre upp i älven, ovanför kraftverken.
•   Jo, säjer en man som varit redaktionssekreterare på tidningen sen han var liten, vi har ju restaurangen på Hallstaberget, en underbar utsikt. Man ser ända till österåsens sanatorium, och det var ju där dom låg, alla de litterära kändisarna som hade lungsot. Josef Kjellgren, Birger Vikström,  å dem...
•   Jo, sen har vi förstas Arméns hundskola. Om man ringer dit, får man se skolan och hur dressyren går till. Mycket intressant.
•   Vackrast är Nordingrå och Ådalsliden.
    Annars då?
    — Mja, säjer en journalist, det intressantaste med Ångermanland är nog vägarna. Man behöver aldrig sväva i tvivel om huruvida man hunnit till Ångermanland eller inte. Vare sej man kommer söderifrån eller norrifrån så är det bara hålla ögonen på vägbanan. När asfalten slutar och grusvägen börjar, då är man i Ångermanland!
•   Man bilar 50 mil genom detta Ångermanland, finner att det nog är bland det vackraste man sett. Massa- fabrikerna har tystnat i Ådalen, skorstenarna har slocknat, men i egnahemsidyllerna surrar ännu humlorna och folk bor kvar, de flytt int. I stället verkar det som om de börjat läsa Allt i Hemmet lite var i stugorna, de fordom sa strängt spartanska husen har levt upp och fått färg på väggar och fönsterluckor. Det luktar lite Lena Larsson i varenda by.
    Men vad ska vi ha turistintendenter till när de inte förmår tala om för folk söderifrån hur vackert här är, hur lönande det kan vara att resa hit?
•   En representant för turistnäringen sa:
    — Ibland har man väl tvivlat på sitt existensberättigande, men då och då får man klart för sej att man behövs. Det var översvämningar här en vår, och då fick vi syn på en tysk familj som stod och kastade med spinnspöet i en översvämmad åker. Då ingrep vi och upplyste att sorkarna inte var på hugg.
    Så nog händer det att man gör lite nytta ibland.