Vi ses på statt i Arboga!
         
nr 11 1974        
■■■ På Statt i Arboga är det Signe Eriksson som råder, en glad och rivig skånska som säjer hej och välkommen och kalla mej Signe.
  Man ska inte komma till Statt i Arboga och börja rya med personalen i tro att man är nåt. Det gjorde sergeant Albert 1850 i Carl Jonas Love Almqvists “Det går an” när han skulle skaffa nattlogi åt sej själv och glasmästardottern Sara Videbeck från Lidköping. Ångbåten Yngve Frey hade just stävat uppför Arbogaån och lagt till vid kajen. Sergeanten rusade till gästgivargården och domderade och röt för att inga rum fanns lediga. Almqvist:
    — Men jag kommer ifrån ångbåten och måste hava rum!
    — Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här icke flera rum för det.
  Hotellvärden i Arboga behövde inte krusa 1850, för hans hotell hade redan då 150 år på nacken och var ett traditionsmättat och aktat etablissemang som inte fäste sej vid att en sergeant höjde rösten. Tessin den yngre ritade kåken som i början av 1700-talet byggdes ovanpå en klosterruin från 1100-talet.
  Denna vinterkväll ligger gatorna tysta i Arboga, inga skjutshästar klapprar med hovarna i gatornas kullersten som på Alberts och Saras tid, inget slammer från järnskodda vagnshjul ekar mellan de medeltida väggfasaderna och ingen Yngve Frey skjuter till avgång med förliga salutkanonen vid kajen nere i ån. Men Stadskällaren blinkar med sina dörrlyktor i gränden, förföriskt som en blankögd slinka i det ökända Marseille.
  Det är 32 herrar kring borden i matsalen. Från festvåningen ovanför förnimmer man stol skrapet från ytterligare en gubbanhopning, Arboga Lionsbröder har möte. Och i detta gubbrike regerar Signe Eriksson, Signe du och nåde.
  Hon kom hit 1971, när förre källarmästaren stått på näsan och ett kommunalt kafébolag övertog rörelsen. Stan höll tummarna, för det här med en kvinnlig krögare tyckte man kanske var ett grepp i djärvaste laget. 
    När Signe som en första åtgärd stängde krogen mellan 14 och 17 på vardagarna, sa man i Arboga: “Vad var det vi sa, det här går åt pipan. Människan vet ju inte vad hon gör!” Men Signe tog fram papper på att människan visste vad hon gjorde. Hon hade fört statistik under en månad för att få siffror på vad krogen sålde under eftermiddagarna. Det visade sej att försäljningen inskränkte sej till 68 kronor. På en hel månad! Då låste Signe porten och lät personalen gå hem och ta igen sej till middan. En krog ska vara öppen när folk behöver den, inte annars.
  Signe svepte in som en frisk kuling i detta traditionsmättade hotell och personalen blev nästan förlägen när hon inledde chefskapet med att lägga bort titlarna med personalen. En och annan trotjänare protesterade. Så var det inte på de gamla källarmästarnas tid. Och fröken Karin Svantesson, som stått i spritkassan sen 1918, sa t o m att hon själv ville bestämma vem hon sa du till.
    Sen dess har hon och Signe blivit goda vänner. Och vad säjer “Svantesson i kassan” efter 56 år på Arboga stadskällare? Var det roligare förr?
    Med mätglaset i handen tittar hon i taket, ler lite drömmande och säjer, att det man saknar av den gamla stadshotellstraditionen, det är musiken, den eviga stråktrion som kom i maj månad vart enda år och spelade Tosellis Serenata och Harlekins miljoner.
    — Dom, dom kunde spela dom, säjer hon. Fast först måste man lösa ut instrumenten från pantbanken åt dem för dom var ständigt panka. Men vilka underbara människor!
  På de gamla källarmästarnas tid var det dans bara två gånger om året, på nyårsaftonen och valborgsmäss.
    Signe kör hårdare. Hon har dans två kvällar i veckan och då är det ofta spikat, trots att det inte bor mer än 12.000 människor i Arboga.
    — Till vardags får vi leva på bröllop, begravningar. Ensammas förening. Gammeldansens vänner, Skidfrämjandet, skyttekretsen, den kommunala representationen och så de två stora.
  Det är dom två stora som glammar kring kaffet och VSOP:n i lokalen i afton. Dom två stora är Centrala flygverkstäderna och Arboga maskiner. Dom kör var sitt representationsbord denna kväll. I antalet gubbar står det 16-14 till flyget.
    Svenska gubbar på krog är sej lika var krogen än ligger. De spiller aska, berättar dåliga historier och skrattar sina disponentskratt. Svenska gubbar på krog blir aldrig mer än 17 år. Och skämten är sällan yngre än 70 år. Vid Arboga Maskiners bord är det en som nyss har slutat röka och alla farbröderna viker sej av skratt, när någon påpekar att “då måste du köra med nåt annat, för summan av lasterna är ju som herrarna vet konstant”.
    Vid flygverkstädernas bord är stämningen något mera dämpad, för att inte säja tryckt. Men det är kanske middag för några revisorer från Stockholm eller så.
    Från Lions festvåning kommer muntra gubbar stövlande ner genom trappan. De dunkar varann i ryggen och prisar var andras förslag på mötet samt upp lyser varann om, att “nu spatserar man hem till ungarna och tanten”.
    — Tassaruha, säjer en.
    — Tassaruha själv, säjer en annan.
  Varför är det i sådana här småstäder bara gubbarna som går på krog? Jag tror att dom måste. Man ska vara med i svängen. Man ska synas ute. Det är status.
    Denna vinterkväll på Arboga statt erinrar man sej plötsligt historien om den tvivelaktige bilhandlaren som slog sej ner i en liten mellansvensk stad och besökte krogen mest för att knyta kontakter och synas. När han vid sjunde besöket på stadshotellet inte längre fick någon nummerlapp då han lämnade ifrån sej hatten i garderoben. tänkte han: “Aha. nu är man äntligen känd, nu börjar man bli etablerad!” Men under promenaden hem i nattens sena timmar kände han något konstigt i hatten, tog av sej densamma och fann en papperslapp instucken under svettremmen. På lappen stod det:
    “Liten svettig gubbe av bilskojartyp.”