Vi ses på statt i Arvika!
                        
nr 9  1974        
■■■ Dansaftnarna på svenska stadshotell är sej lika överallt. Där finns Trafikanten. Där sitter Voyeuren. Där raggar “Pastorerna”. Och där finner damfrissorna lyckan i en smäktande tango i vinterkvällen. Veckans stadshotell ligger i Arvika, ett härligt gammalt träslott där Värmland dansat sen 1849.
   Stadshotellet i Arvika ligger mitt i stan i hörnet av Kyrkogatan och Torggatan, ett härligt gammalt träslott där gästerna och försäkringsbolaget håller tummarna varje gång hovmästarn ska flambera en njure.
   Rotary Mondays står det på en skylt utanför dörren utifall det skulle vara några köpmän i Arvika som inte behärskar svenska “Bräckligt” står det på en skylt i vestibulen med en stor korv på. Det är inte Arvikas fel, utan Saras, man kör en riksdrive med bräckt falukorv på onsdagar. Kanske står det “Saligt” då man kör med sallad, när det gäller Sara kan man aldrig veta
   På detta hotell har värmländska patroner glammat sen 1849 när en handlande E Rosin, född i Vimmerby, fick stadskällarrättigheterna på arrende.
    Och i afton är det dans.
   Nöjeslivet i Arvika består enligt lokaltidningen denna afton av Bingo hos Länkarna med gratis kaffe i pausen, dans på lättöls diskoteket El Gustavo samt bio. Svea ger “Flykten västerut” och Saga kör “Pornografiträsket Obs! Sista dagen”. Palladium lockar med “filmårets stora överraskning, Scarecrow, Fågelskrämman”.
    Det får bli Stadshotellet
    — Det blir ingen fart förrän halv tio, säjer hovmästarn som sett värmlänningarna dansa förr.
    Sven Olovs orkester ska spela. Det har dom 600 kronor för.
   Efter en förträfflig Tournedå börjar showen. Sven-Olov kommer in med dragspelet och ställer det på en piedestal. Han är en mogen man, som spelat dragspel så pass länge, att han insett hur fånigt det är att ha det i en rem kring halsen. Efter honom kommer orkestermedlemmarna, helt unga män som ser beslutsamma och spelhungriga ut.
   20.53 är vi ett 50-tal personer i lokalen. Vid ett långbord bakom mej stimmar fyra gossar som uppenbarligen idkat förvärmning. Vid ett bord mitt på golvet sitter en äldre herre med samma bistra svårmod i blicken som Erich von Stroheim. Kring ett bord på långväggen grupperar sej en damfrisering från Åmotfors som är i stan på studieresa. I övrigt är det en ordinär danspublik för att vara på ett mindre stadshotell. 8 herrar av 24 bär slips, 4 vit polotröja som får dem att se ut som pastorer på villovägar. Resten av herrarna är käckt öppna i halsen. 16 av de 24 har kavaj, vilket är en standardförbättring. På islandströjornas tid, för tre år sen, såg alla stadshotell ut som norska fjällpang.
  21.00 på slaget dämpas ljuset och Sven-Olovs ork sparkar i gång. Första paret rusar upp till tonerna av “Lilla vän”.
   21.15 har en av de förvärmda kamraterna kring bordet bakom redan utkristalliserat sej som kvällens Trafikant. På varje krogdans finns det Trafikanter, dvs. killar som inte bara dansar utan rentav går i trafik. Musik, dam, tidpunkt, inget spelar någon roll. Dom bara trafikerar vidare.
  21.20 Sven Olovs orkester lirar vidare. Man kör låtar som var inne för åtta schlagerfestivaler sen, men det tycks publiken uppskatta.
  21.25 “Jag vill ha en liten våning där jag kan glömma allt” spelar orkestern och Trafikanten är redan uppe med sin femte tjej. Det är en ny dam varje gång. Trafikanten är därför dömd att gå ensam hem i natt. Han splittrar sej och försummar koncentrera uppvaktningen på någon viss dam. Det gör alla Trafikanter.
   21.26 avger Trafikanten en busvissling med adress till kompisarna vid bordet. En kompis reser sej och övertar Trafikantens dam. Trafikanten själv slår sej ner och tömmer en halv mellanbärsa direkt ur flaskan. Sven Olovs ork spelar “En dans på rosor”.
  21.30 Nu är det, som hov mästaren tidigare med rutinens tyngd redan betonat, full rulle! En mager man kommer skrillande över parketten i riktning mot von Stroheim och skriker: “Nä, men Oskar, e du här. De va som helvete.”
    Ännu ett antal herrar gör entré. När dom hänger av sej pälsmössorna i tamburn, sitter öronlapparna kvar på herrarna. Vid närmare påseende visar det sej vara polisongerna.
  21.43 “Så gick det till när farfar var ung.” von Stroheim slår takten med gaffeln mot tallriken. Han slår hårt och ihärdigt. Men stampet från det dansande Värmland överröstar klirret.
  22.13 kommer dansen igång igen efter en paus. Mitt i “Aj aj aj vad det bultar och det bankar” tittar en dam ur kökspersonalen spejande över matsalen. Hon har kanske fått in von Stroheims krokiga gaffel och vill kolla om Uri Geller är i stan.
  22.20 von Stroheim är tydligen bara här för att titta, en av dessa gamla Voyeurer som nästan hör till möblemanget på stadshotellens dansaftnar. I brist på gaffel stampar han nu takten med ena fossingen.
   22.30 Trafikanten är påtagligt lurvig, har svårt att träffa rätt med cigarretten i skägget under pauserna, skriker på grogg medan han kör ner skjortan i brallorna. Konversation börjar uppstå på dansgolvet. Vidöppna gap mötas för utbyte av virus och synpunkter.
   22.45 Stämningen förtätas, de dansande går alltmer i clinch, det påminner om de sista ronderna i Madison Square Garden — ju längre tillställningen lider, desto mer hänger kombattanterna på varandra.
   22.47 von Stroheim står opp och sjunger med i refrängerna, slår takten med cigarren.
   22.49 En blond ung man bakom mej ramlar av stolen, reser sej blixtsnabbt, bockar mot servitrisen och säjer: Får jag betala!
   22.51 Romantiken har definitivt gripit Värmland. Man dansar cheek to cheek med hela kroppen när Sven Olovs ork lirar “Spar sista dansen åt mig”.
   22.56 Nu jäklar! Gamle von Stroheim bjuder upp medelålders dam i “Fina Stina”! Han ger sej hän med beslutsam fattning, bägge humrarna runt ryggen på madammen. Snackar febrilt på det ställe i peruken där damer brukar ha ett öra.
   22.59 von Stroheim följer damen till hennes bord och si, hela publiken håller andan han tar med sej damen och två av hennes kompisar! Snacka om rutin. Sitta här och bara se på i två timmar medan andra anstränger sej, och sen ragga upp tre (3) damer inom loppet av fyra minuter! En sann strateg. Tog det vackert bara, satt som Sandels i Pardala by och käkade bara lugnt vidare tills det blev dags.
   23.05 Trafikantens ögon smalnar, det är inte alldeles säkert att han längre ser vem han dansar med. Här stryker allt med. Bäst man passar sej. Jag minns en Trafikant på Stan i Trollhättan som blev så i tagen att han ryckte med sej hovmästarn opp i en samba.
   23.18 Skäggig man i vit polotröja, en av Pastorerna, har besvär. Han rundar mittpelaren i lokalen på fjärde varvet letande efter toaletten med ett öga vidöppet och ett ihopknipet. 
   23.19 Mannen upptäcker dörren och försvinner ut med plastiken hos en som ramlar av tunnelbanan i farten.
   23.21 Vad nu? von Stroheim tillbaka med alla tre damerna? Det blev alltså bara en liten tuting på rummet. Ja, vi tänkte väl också...
   23.28 ropar Sven Olov att det ska bli vals å de.
   23.35 förstår vi att man byggde solida grejor 1849. Sven Olov river av “Viggen” och hela kåken knakar.
   23.40 Tango. Hela damfriseringen från Åmotfors går åt i “Jag vet ett litet hotell”. Orkestern kan dock vid det här laget spela vad som helst, publiken är i det stadiet att dom skulle dansa tango till Ja, vi elsker.
   23.56 Damernas dans. Tio gubbar blir över, men von Stroheim går åt. Nu är det smala ögon, mångtydiga leenden och stripiga tjusarlockar. De flesta av herrarna har kopplat greppet om rumporna på damerna. Sven Olov spelar “Kyss mej ömt och kom mej mycket nära” och gör sen en finurlig övertoning till “Jag är kär,  jag är kär” 
    — Jag är käär, skriker vokalisten.
    — JAG ÄR KÄÄÄÄR, svarar publiken och blundar. Alla deltar utom Trafikanten som snubblar omkring och flinar åt sej själv.
• 00.09 Nu börjar kavaljererna bli runda under fötterna lite till mans. Och varför skulle det vara annorlunda häri Värmland än på andra platser? Det är väl bara det, att hade kavaljererna på Eke by sett ut så här, skulle det väl aldrig ha blivit nån Gösta Berlings
saga.
   00.13 “Lycka till med nästa kille” sjunger orkestern och idel skäggiga herrar behärskar dansgolvet. Det måste ha blivit påfyllning med skägg under kvällen. Plötsligt ser var och varannan gäst ut som en kulturarbetare från Skärholmen.
   00.32 “Det finns inget mera som vi två kan säja varann drömmen kan aldrig bli sann”... sjunger Sven Olovs och två flickor säjer till mej: 
    — Du ä från Se va?
    Den kan ju inte förnekas. Ena flickan säjer:
    — Du förstår, att vi har det så gött i vår lilla stad. Arvika är töppen. Skriver du nåt elakt om oss, ska vi slå däj på käften.
   00.50 “Hallå du gamle indian” dånar ut i den värmländska natten. Arvikas jet set fortsätter att ha töppen, med undantag av Trafikanten som varit inlåst på toa ända sen “Dinah”.
   01.00 “Om en stund ska vi skilda vägar vandra”... Sentimental slutlåt och publiken strömmar ut i vestibulen. Gamle Stroheim är på bettet, stöter på tre damer i följd men får nobben av alla tre. En fjärde kunde vara barnbarn till honom. Barnbarnet skrattar rått:
    — Bli mä däj? Är’u int klok du?
   01.06 von Stroheim försvinner suckande uppför trappan till sitt rum. Hovmästarn släcker ner och säjer, att det ju var en ganska lugn kväll. Och visst var det så.
    Lugnt och roligt så länge den varade.
   En ung man kommer ut från herrummet. Han är påfallande blek men ögonen glöder som två grillade tomater. Han kastar en förstulen blick in mot den mörka matsalen och konstaterar att här blir det ingen mer tango. Han tar sin rock utan ett ord och släpar den efter sej som en tomsäck när han lämnar Arvika stadshotell.
    Trafikanten.