Vi ses på statt i Härnösand!
         
nr 1 1974        
■■■ Alla kommunalpampar som tänker bygga om sina stadshotell bör åka till Härnösand och titta hur man bär sej åt. Det trivsamma hotellet i Härnösand är inte bara varmt, trivsamt och funktionellt, det sprakar dessutom av färger, en orgie i olja!
   Fråga mej inte om logiken, sa flickan Detta låter som ett gammal dags ordstäv, men det var vad hon sa, den förtjusande portiern på Härnösands stadshotell. Vi kom till stan med norrgående buss från Midlanda och stampade snön av oss i vestibulen så det dånade i kåken. Vi kände oss som om vi vore författade av Tolstoy och just i vargskinnspäls och hästsläde tillryggalagt några kusliga tundror med ylande bestar i hälarna.
    Vad vi själva verket presterat var att streta de 300 meterna genom snöstormen från busstation till hotellet.
    — Ska ni ha »Lev lat och lyxig»? sa flickan.
    — Vad är det?
    — Jo, för 63 kronor får ni rum, middag och frukost i morron bitti. En drive från Sara.
    — Vad kostar rummet utan middag och frukost?
    — 62 kronor.
    — Så man får middag och frukost för en krona då?
    — Visst, sa flickan, fråga mej inte om Logiken, men så är det.
    — Det åter fint, sa vi. Hur dags år det frukost?
    — Åtta.
    — Men vi ska med bussen till flyget sju i morron bitti.
    — Då blir det ingen frukost, sa flickan.
    — Inte?
    — Nej, ska ni iväg så dags i svinottan så vinkar vi inte ens av er.
    Dom pratar så där Ångermanland. Inga krusiduller utan rakt på sak.
   Att vi valde Härnösand den här veckan är närmast Bengt Lindströms förtjänst. Denne ångermanländske målare, som sedan 25 år bor i Paris och säljer sina dynamiska oljedukar för tiotusen kronor styck till en köpstark kontinental publik, fick uppdraget att dekorera krogen i hemstaden, när man byggde om.
    Han kom, han målade, han fick 250.000 och han gjorde succé. Detta ombyggda stadshotell formligen sprakar av färg. Matsalsväggarna är en enda orgie i bländande olja. Resande gäster blir så hänförda att maten kallnar. Lokala bedömare är mera kallsinniga.
    — Står'u å beundrar? sa en lokal groggfarbror vars kran syntes ha gått sina modiga 7.000 ginåtonic.
    — Ja, är det inte stiligt?
    — Jag tycker de ser ut som en jävla charkuteributik, sa mannen och vände glaset upp och ner i ansiktet.
■   En soignerad företagare i tapetbranschen hade en mera nyanserad syn på konstverken, ehuru han hellre skulle ha sett att ångermanlänningen Lindström hade målat några vackra motiv från Ångermanland, Nordingrå t.ex. den vackraste trakten i Sverige.
■   En tredje person upplyste oss om att Lindströms väggmålningar föreställde sex, sviten är en enda lång sexfantasi.
    — Du sitter just nu under en fingerpulla på tolv kvadratmeter, sa han.
    Dom pratar så där i Ångermanland.
    Jag har en känsla av att det finns vissa klyftor mellan svenska folket och den svenska konsten.
■   I slutet av 60:talet insåg man att det gamla stadshotellet inte funkade längre där det låg på Skeppsbron och speglade sin spruckna fasad i Norra sundet. Jag minns en vinterkväll 1966. Det kala rummet upplystes av en elektrisk glödlampa som hängde ner från taket i en tvinnad kabeltåt. Rummet var kallt som en potatiskällare. Februari ven in genom de otäta fönstren, som någon förgäves försökt täta med klister remsor. Man snavade ideligen på en flik av korkmattan, som pekade upp ur golvet. Och när man la sej i den gamla järnsängen, pep och gnällde den som ett solo ur Aniara.
   Nere i den lika kalla matsalen, där det var femtioelva meter till tak, satt en neger vid pianot och sjöng att han längtade hem till San Francisco. Vi förstod honom så väl.
  Visst behövde hotellet byggas om. Det var ju en gång i alla fall en kulturhärd i Härnösand, denna stad som kallas för Norrlands Aten. Här värmde sej Lubbe Nordström med en toddy efter att ha stått på Vårdkasberget och hälsat våren som kom med de friska vindarna från Bottenhavet. Här utspelade sej en del av handlingen i de deckare som HK. Rönblom började skriva på 50:talet. Här svepte 20-talets journalistgeneration sina punschglas, Oscar Rydqvist, Tango Östbye på Härnösands-Posten och Hadar Hessel på Västernorrlands Allehanda. (Hadar skriver ofta om den tiden i DN, fast då heter han Gustafsson med muntascherna). Och ibland hände det väl också att Pelle Molin tittade in på resa från Näsåker.
  Visst behövde denna kulturhärd byggas om, kommunala byggherrar drog in med tumstock och ritbestick och det resande Sverige höll tummarna, för det vet man ju hur det brukar gå, när kommunalgubbar bygger om sina hotell.
  Härnösand slapp det somliga fruktade, det blev ingen glasbunker, det blev ett hotell som arkitektoniskt anslöt sej till det gamla hotellet.
    Och så ringde man på Lindström i Paris. Härnösand fick en attraktion i stället för en bunker.
  Hela Sverige kom för att titta på Lindströms väggar. Inte bara titta heller. De Lindströmtavlor som fanns på hotellrummen började försvinna.
    — Vi fick borra fast dom i väggen, säjer Ebbe Carlsson, som varit hovmästare på stället sen det nya hotellet öppnades.
■   Han är ung, han är anställd vid Sarabolaget som driver krogen.
    Överallt i Sverige ligger tomma hotell som dystra monument över Saras oförmåga att sköta stadshotell. Känns det inspirerande att vara ung i yrket och söka karriären inom Sara? Ja, om man verkar i Härnösand.
    Stadshotellet i Härnösand står aldrig tomt. De har egentligen bara ett problem: Man byggde för litet. Man får inte plats med alla.
  Och just nu är det dags för årets mardröm — nyårsbalen. Folk börjar tinga platser till sylvestersupén redan mitt i sommaren. Som hovmästare lovar man och lovar. Och när hösten börjar lacka mot jul, upptäcker man, att man har lovat för mycket. Man sitter där med hundratals beställningar och vet inte vad man ska göra av alla människor.
    Att vara hovmästare i Härnösand är, får vi veta, som att vara teaterdirektör och uppföra Hamlet i en telefonkiosk.