Vi ses på statt i Kristinehamn!
         
nr 51 1973        
■■■ De gamla källarmästarna drev oss i en hård skola, säjer Hugo och Maj Andersson som driver Statt i Kristinehamn. Fick man inte på moppe av källarmästarn själv, så fick man veta an man levde av källarmästarinnan som skrek: Mina hundar kräks, har dom ätit av personalmaten?
    I en samling värmlandshistorier läser man: “Ekshärads-Olle har varit på besök i Kristinehamn men funnit staden vara tråkig och ointressant, varför han äntrar rälsbussen för att söka sig hemåt igen. Just innan rälsbussen avgår, sticker Olle ut huvudet genom fönstret och ropar till folk på perrongen:
    — Ni krestenehamnare har'et bra ni, för vart ni än kommer i värla så har ni roligare än hemma!”
    Det framgår inte vem som redigerat denna samling av värmlandshistorier, men förmodligen är det nån illasinnad fan från Hagfors eller Filipstad.
För ska sanningen fram så är Kristinehamn en tämligen livad stad numera och ståtar med ett av landsortens mera välskötta stadshotell, där man serverar landets godaste gös, fiskad i Vänern och anrättad enligt mycket gamla traditioner. Man kan äta sjötunga Walewska också, den är inte dum den heller. Den serveras på ett fat å vars kant det tronar en fullriggare tillverkad av hummerskal med klon som bogspröt.
    Stadshotellet i Kristinehamn startades en gång i tiden av C A Wadsten. Hans minne lever ännu kvar i den lokala ramsan “det finns tre sorters barn, Guds barn, satans barn och källarmästare Wadstens barn”. Ett av barnen hette fö Carl Åke och blev hallåman i Radiotjänst.
  I dag drivs hotellet av Hugo Andersson från Bastugatan i Stockholm och hans hustru Maj från Säffle. Dom har skött stället med kärlek i 22 år, och nu äger dom det till hälften. Den andra halvan äger en av stans tätaste gubbar, Lasse Larsson, som gjort sån succé med sina Albin- och Vegabåtar.
  Det är något egendomligt med dessa gamla stadshotell som tronar mitt i sina städer ungefär som ankmammor i sina kullar, man behöver bara klämma sej innanför svängdörren för att känna om det är ett bra hotell man kommit till. Kvalitén på stället ligger liksom i luften och gamla resande har ett osvikligt väderkorn för sånt.
  Det finns hotell där man bara behöver komma in i farstun för att veta att i kväll är rödvinet surt, entrecoten bränd och salladen murken. Du kommer att sitta ensam i matsalen och ha tråkigt i kapp med en stråktrio.
  Sen finns det hotell som öser sin charm över en och kollrar bort en redan när man sticker in näsan.
    Gunnar Ericssons “Appelberg” i Sollefteå är ett sånt, makarna Perssons Statt i Vetlanda är ett sånt. Continental i Ystad är ett sånt. Statt i Öregrund var ett sånt innan det stängdes. Statt i Skellefteå var ett sånt innan det revs för att ersättas av en bunker i tegel. Statt i Ljungby var ett sånt innan det brann för att ersättas av en bunker i ytong.
  Man kan dela upp dem i varma och kalla hotell. De varma är de vänliga, trivsamma hotellen som lyckats skapa sej en egen atmosfär, ofta beroende på krögarens personlighet. De kalla är de där som drivs i slentrian, de som tappat sugen, de som hankar sej fram på bricklunchernas trista rutin. Ofta är de kommunalägda eller drivna av rikskoncerner.
  Statt i Kristinehamn år ett varmt hotell. Hade Ekshärads-Olle avlagt ett besök, hade han sannolikt blivit försonligare inställd till Krestenehamn.
  Hugo Andersson från Bastugatan 6, hur kom denne ekenskis att hamna i Värmland som källarmästare?
    Jo, det var på den tiden som landsortskrögarna var kräsna med personal och raggade land och rike runt för att handplocka medarbetare. Konsul Odén på Statt i Karlstad hade hört att den där unge Andersson var en talang som barmästare. Andersson tog tåget till Karlstad för att titta på Statt. Hade aldrig varit i Värmland förut. Som ekenskis betraktade han allt som låg norr om Haga södra för Norrland. Unge Andersson steg av tåget i Karlstad, såg ett ruffigt ställe som det stod “Stadskällaren” på och tog tåget tillbaka. Konsuln ringde dan därpå och undrade varför han inte kommit?
    — Skulle aldrig falla mej in att jobba på ett sånt ställe. Jag såg Stadskällaren från station och tappade lusten!
    — Min herre, detta är konsul Odén på Stadshotellet, inte Stadskällaren! Ta nästa tåg, jag betalar. Och så gå ett par kvarter till, så ser ni hotellet.
    Så gick det till när Hugo Andersson kom till Värmland.
  Konsuln och konsulinnan Odéns skola var hård men nyttig. Gumman Odén var magnifik när hon skred genom hotellet med sina evinnerliga hundar i koppel. Och Hugo minns som i går när hon skrek så det ekade i det väldiga köket:
    — Köksmästarn! Vad har köksmästarn gjort! Hundarna kräks. Har köksmästarn givit dem att äta av personalmaten?
  Det är måndagskväll i Kristinehamn och ändå är det gott om folk både i matsalen och hos Kalle Dahlberg i baren. Kalle Dahlberg är göteborgare, har 26 år i yrket. Började som nisse och piccolo på Billingen i Skövde, fortsatte till sjöss med Gripsholm, kom via Berns, Dramaten och Stallis till Kristinehamn 1955.
    — Man måste se sej omkring medan man lär sej den här branschen. Skulle man jobba på en fläck hela tiden, blev man insnöad.
  Hugo från Bastugatan och Kalle från Götet, tillsammans en mansålder i yrket, hur ser dom på oss?
    Vilka av oss gäster är jobbigast att tas med?
    — Han som saknar krogvana men försöker spela van är svår, säjer Kalle. Vi gamla uvar genomskådar honom på två röda sekunder men får ofta stå ut med hans självhävdelsehyss, som ofta går ut över personalen i form av överdriven snorkighet.
    — Han som ska briljera inför sina gäster genom att hunsa med servitören är också en ganska vanlig typ och lika odräglig hur länge man än har varit i yrket. Han anmärker på det mesta i serveringen, uttalar sej förklenande om servitörens person och når sin höjdpunkt när han ska provsmaka rödvinet. Med ett elakt fin säger han: “Det här var inte världens bästa rödvin, vad skulle ni säja om jag bad er byta ut det?”
    — Jag skulle givetvis byta flaska, svarar man och får ett hånflabb till svar.
  Det hovmästarkomplex som svenska folket led av fram till 1955 är borta i dag, menar Kalle. De friare formerna på restaurangerna är ett faktum.
Förr uppträdde svensken nästan komiskt hövligt på krog i förhoppning om att kunna beveka servitören om någon extra centiliter. På den tiden fick herrarna 15 cl och damerna 7,5 cl. Samhället hade spritspioner ute som kollade att ingen överservering skedde. Kristinehamn lydde under spritspionen i Örebro, en kapten Rosén, “Falköga” kallad. Det var Falköga som begärde upp notorna från en danskväll på Continental i Örebro för en granskning dagen efter. Falköga ringde källarmästaren och sa.
    — Hade ni inte dans i går?
    — Jo.
    — Det var väl inget livat?
    — Jo, för allan del, 202 personer.
    — Ja, jag ser det på notorna. Men var det ändå inte en underlig danskväll, 185 herrar och 7 damer?
  I dag har vi friare former på krog, men Kalle menar att det har sina sidor det också. Det finns ju en och annan Ekshärads-Olle som  icke friheten rätt kan bära.
    — Nekar man en sådan gäst serveringen under hänvisning till att han är berusad, då hänger smockan i luften.
    Före 1955 dröp han hem bara hovmästaren höjde ett ögonbryn. I dag händer det att hovmästaren inte får några ögonbryn kvar att höja.
    Men på det hela taget är vi ett hyggligt folk. Säjer Kalle. Säjer Hugo.