Vi ses på statt i Lindesberg!
         
nr 48 1973        
■■■ Det är med de moderna stadshotellen som med moderna kyrkor och bofinkar, de får se ut hur fan som helst.
    I en tid, när man på håll inte kan avgöra om det är en bensinmack, kyrka, massafabrik eller hotell man nalkas, har vi vallfärdat till de gamla bussiga stadshotell som ännu finns kvar i svensk landsort, de insuttna gamla krogarna som ligger där vid sina torg och lyser i småstädernas vintermörker.
  Stadshotell, det är klang i det ordet. Det svenska stadshotellet betydde för Söderhamn och Hudik och Lindesberg detsamma som saloonerna betydde för Dallas, Carson City och Santa Fe. Fast stadshotellen var vänligare. Här har vi ätit och mått gott utan att någon sparkat upp dörren och skjutit ner oss bakifrån.
  Ordet stadshotell väcker ljuva associationer till liv hos svensken, vare sej han är bosatt i stadshotellets grannskap eller är en resande Sven. Stadshotellets veranda, där hundra stråkkvartetter spelat Tosellis “Serenata” under decennier som gått, har varit den självklara samlingspunkten, ljuset som dragit oss fattiga malar till sej.
  Varje stadshotell anstränger sej för att skapa en egen profil. I vissa stycken har man lyckats, i andra stycken, som t ex maten, har man inte lyckats alls. Det spelar strängt taget ingen roll om man befinner sej i Piteå, Eksjö eller Hässleholm, den eviga smör-ost och-sillen och svensk biffstek med lök förföljer en överallt.
    Under våra resor har vi dock kommit fram till en säker metod att skilja stadshotellen åt: Det gäller att kolla ostsmörgåsarna till morgonkaffet!
  Någon gång på 30-talet började en kallskänka någonstans att lägga oliver på osten Alla andra stadshotell i riket följde efter och i dag är en stadshotellsmacka utan oliver en otänkbarhet.
    Men det är i placeringen av oliver som hotellen skiljer sej!
  I Skellefteå får man oliver hela. Dom sitter på små pinnar och sticker upp som små glada svampar ur mackan. Är man yrvaken händer det att man får oliven i vänster öga när man ska bita.
  Får man oliven i höger öga, då är man i Örnsköldsvik.
  I Östersund skivar dom oliverna och lägger skivorna i två parallella rader i mackans längdriktning.
  Ligger olivskivorna tvärs över mackan, befinner man sej sannolikt i Nässjö.
  I Arboga har jag fått hela oliver travade i en liten pyramid på mackan. Att äta en sådan macka utan att få golvet fullt med oliver är en balansakt värd applåder.
  I Falun rullar man ostskivorna till tre små cylindrar som ligger diagonalt över smörgåsen. När man biter i en sån macka går luften ur cylindrarna med ett väsande läte som är ganska kusligt.
  I Karlstad har dom börjat lägga salladsblad mellan osten och smöret på mackorna. Eftersom salladen brukar vara ganska seg, bör dessa mackor serveras med gaffel och plåtsax.
  Vi började vår turné bland svenska stadshotell i Lindesberg, ett förtjusande stadshotell, berömt för röding och Kar de Mumma.
    Ni som bevistat Kar de Mummas revypremiärer på Blanche, Södran och Folkan, har kanske märkt att Kar de Mumma aldrig visat sej hur mycket den entusiastiska publiken än ropat på författaren. Detta har sin förklaring. Författaren har suttit på Lindesbergs stadshotell och spisat röding med P G Peterson. Av tradition firar han alltid premiären i Lindesberg och får mellan tuggorna rapporter per telefon om stämningen på teatern. Gamle AB-redaktören Peterson har varit hans enda sällskap.
  Denna vintriga kväll, när vi efter 20 blixthala landsvägsmil när stadshotellet i Lindesberg, sitter det sex personer i matsalen, två gubbar i begagnade bilbranschen som högt ojar sej över Svensk Bilprovnings kitslighet mot gamla bilar, samt stadens bankdirektör med hustru som representerar med ett par från någon annan stad,
  Hotellrummet har ett typiskt 40-talsmöblemang i ljus alm och ett trivsamt knarrande parkettgolv. Genom fönstret har man utsikt mot AB Sixten Larssons el- och maskinfirma, På väggen hänger de vanliga tavlorna, först ett medelhavsmotiv med fiskebåtar, sen ett svenskt fjäll målat av en som heter Nils Eric Olsson. Jag har en bestämd känsla av att denne Nils Eric Olsson tillbringade större delen av sitt liv målande svenska fjäll för svenska stadshotell,
  I Ånge, Bräcke, Sveg och Umeå är fjällen röda av solnedgång. Neråt landet, i Halllsberg, Örebro, Falkenberg och Falköping, är fjällen ofta blåa som här i Lindesberg. Månne Olsson då och då fick en blå period och reste söderöver?
  Badrummet är rent och snyggt och försett med brunt kakel och nystärkta handdukar som det står “Stadshotellet” eller bara “SH” på.
  Nere i matsalen har bilgubbarna dunstat, endast bankdirektörn håller fästningen. Han höjer rödvinsglaset till slipsknuten, får något ödesmättat i blicken och säjer: “Då får jag lov att hälsa välkommen till Lindesberg.”
    Gästerna gör en snabbugning, dricker och bugar igen under isande tystnad. Stadens raggarbil ute på gatan är det enda som hörs.
  Ett yngre par strömmar in. Någonstans bakom oss kommer så äntligen repliken, denna fråga som är den svenska restaurangnäringens egen, denna odödliga fråga som tusentals servitörer varje dag ställer till tusentals gäster: “Får det lov att vara en sillpotatis?” Under 25 års resande i svensk landsort har jag aldrig hört någon svara nej på denna fråga. Alltså är frågan fullkomligt onödig. Låt oss en gång för alla besvara denna evinnerliga fråga och avliva den! Här kommer svaret från alla svenska stadshotellsgäster: Ja, det FÅR lov att vara en sillpotatis!
  Dom har en liten vänlig matsal på det här stadshotellet, rundade valv, gamla fina träpaneler på väggarna, veckade tyllgardiner för fönstren inramade av orangefärgade linnegardiner. Det är bruna dukar på borden. Till möblemanget i övrigt hör gröna stoppade stolar samt en hovmästare som går omkring och frågar om det smakar bra.
    Gammaldags och gediget, det är strängt taget bara en palm i kruka och stråktrio i jackett som fattas, Och en krögare, rund som en ost.
  Vi frågar efter krögaren. Han heter Hans Mossberg. Han är rund som en ost. Man skulle tro att han varit i restaurangnäringen sen han var liten. Det är fel, han är ganska ny. För mindre än ett år sen hoppade han av boutique-svängen i Stockholm och blev krögare, först i Mogetorp söder om Lindesberg, där han öppnade värdshus, och nu i Lindesberg. Han är ekonom till yrket. Vad har en ekonom på ett stadshotell att göra?
    — Jo, säjer han, den gamla tidens krögare är borta. I dag är det ekonomiska läget för stadshotellen så kärvt, att det måste unga friska ekonomer
till för att klara jobbet affärsmässigt. De ska inte bara vara ekonomer, de ska ha en god fysik, kunna jobba två skift om dygnet samt ha en hustru
som också kan jobba tvåskift. Och sist men inte minst ska man ha en stark feeling för gamla krogtraditioner.
  När Hans Mossberg hoppade av från boutique-affärerna i Stockholm och blev krögare i Lindesberg, så skedde det i en sorts gröna vågenambition. Barnen skulle få växa upp i en mera harmonisk miljö än Stockholm, pappa skulle få något ärligare att syssla med än att pracka på ungdomar en massa fåniga modeprylar.
    — Åka till Paris och köpa hundra klänningar för hundra kronor och sälja dom i Stockholm till en aningslös publik för tiotusen kronor var ingen konst. Det var för lätt. Det var för kusligt. Det stod en upp i halsen. Att driva stadshotell i landsorten ger inga pokervinster. Men det känns hederligare.
  Det gamla stadshotellet? Har det en framtid?
    — Ja, i varje fall här i Lindesberg, menar krögaren. Här finns en tradition att bygga vidare på. Kallskänkan har arbetat här på hotellet i 30 år, det är hon som gravar den berömda rödingen. Servitrisen har varit här i 20 år, Svensson i portierlogen har varit här i 35 år. Och fortfarande kommer gamla stamgäster stultande till lunch varenda dag. Bokhandlarn, kamrern och hälsovårdsinspektörn har haft samma hörnbord i 30 år.
    Snön faller tyst över stan när sista gästen pallrar sej hem och får ett vänligt ‘gonatt’ av portieren Svensson. Man sussar skönt i 40-talsmöblemanget på hotellrummet, för dom kunde göra resårmadrasser på den tiden. Och när solen går upp över Sixten Larssons el- och maskin, konstaterar vi, att någonting avgörande håller på att hända med detta gamla stadshotell: Det är inga oliver på ostmackan!