Vi ses på statt i Mariestad!
         
nr 50 1973        
 ■■■ Folk har inte längre råd att gå på stadshotell. De svindlande priserna på sprit och mat håller på att ödelägga stadshotellen i landet. De som sköts med omsorg och entusiasm, har väl utsikt att överleva. Men de flesta, som går på gammal rutin, kan inte ha långt kvar. Titta på bilden av Stadshotellet i Mariestad en kväll mitt i veckan. Skulle DU satsa pengar på en sån affärsrörelse?
    Hade jag pengar och behov av att placera dem, så vet jag en rörelse jag inte skulle satsa på — stadshotellet i Mariestad.
  Det är inte så ofta man är i den stan numera sen dom drog E 6:an förbi. Men förr i världen måste man alltid runda stadshotellet i Mariestad när man bilade från Stockholm till Göteborg. Jag minns att man brukade dra på mun varje gång, för över ingången till tredjeklasskrogen på den storstilade hotellbyggnadens gavel hängde en textad plåtskylt på vilken det helt kärvt stod “Folkrestaurang”.
  Den här kvällen när man står i snöyran på torget och betraktar hotellets storvulna och granna fasad bromsar en lokalsnitsare upp framför en och säjer:
    — E're inte Jolo?
    — Nej!
    — Visst fan e're Jolo!
    — Nej!
    — Som skriver i SE?
    — Ja, det där med SE stämmer.
    — Kunde jag inte ge mej fan på det. Vart ska du?
    — In på stadshotellet.
    — Fy fan, det skulle aldrig falla mej in. 12:55 för en sexa Skåne! Tänk för tio år sen, då kom man inte in en lördagskväll om man inte hade beställt bord eller hade tumme med hovmästarn. Det var 300 pers i lokalen och spikat så att väggarna bågna. I lördags var det visst nio stycken där. 12:55 för en Skåne. Då går man ju hellre till systemet och köper en egen kvarting, häller upp en sup åt sej och ställer sej framför spegeln därhemma och bockar och säjer: “Goafton källarmästarn, här var trevligt i kväll. Skål.” 12:55 för en Skåne, sånt är det ingen som går på. Stick in på krogen du, men du kommer att bli jävligt ensam.
    Sa lokalsnitsarn och halkade in på Domus för att köpa Aftonbladet.
  Klockan 18.00 öppnar matsalen, 18.30 gör vi entré. Inte en människa syns till. En häpen servitris tittar ut genom dörren till köket. Hon nästan hoppar till när vi ryter ett “Godafton”. Man måste ryta lite, för lokalen dränks av tysk bandspelarmusik. Vi får var sin drink och frågar:
    — Har ni några nötter, eller pop corn eller nåt?
    — Nej, suckar flickebarnet och rotar i hyllorna på insidan av en övergiven bardisk, här finns bara några gamla chips eller vad det heter.
    Det kommer fram en skål med såna där gråvita uppblåsta chips som påminner om misslyckade maränger. Drinken kostar inte 12:55, den kostar 12:30. Fast lokalsnitsarn hade kanske räknat in tips i priset.
  19.00 beställer vi mat. 20 kronor och 25 öre för den sämsta entrecote vi spisat på länge, serverad med de pressade ärtmjölsbriketter som livsmedelsindustrin envisas kalla för pommes frites.
  19.30 kommer det folk! Tio man på en gång! Det rör sej av snacket att döma om ett gäng företagare på vift. Men han som går i täten talar mera som en kommunalpolitiker. Han säjer till killen som går i hans kölvatten: “Vad är det som hindrar att du fungerar i denna fråga utifrån den position du redan innehar? Jag skulle uppleva det som naturligt”... Ack du milde så svenska folket har börjat prata!
  Denna grupp av tio män, ett mygel-Sverige i miniatyr, är inga långsittare. Dom kastar i sej maten och avtågar redan efter någon timme för att skingras i garderoben och gå ut och mygla var och en på sitt håll.
    Men dessförinnan upprepas krog-Sveriges vanligaste sketch — den som bygger på den förvirring som alltid uppstår när ett sällskap herrar på svensk restaurang ska betala var och en för sej. Det gör de flesta nuförtiden, men servitriser och servitörer tycks inte ha observerat detta utan kommer kroniskt dragande med sina klumpnotor.
  Svenska herrars sätt att be om notan är också ett litet fascinerande kapitel. Fråga mej inte varför, men Svensson på krog grips av en obändig lust att vara rolig när han ska betala. Ingen säjer längre “Notan fröken” eller “Fröken, får vi betala Man säjer istället:
    — Fröken, får vi göra oss oskyldiga. . . haha!
eller
    — Fröken, får vi ett kostnadsförslag!
eller
    — Jaha, så var det räkenskapens tid!
eller
    — Nu är det tajm för fakturan! Herrar som varit utomlands skojar till det med “Pröjsen, bitte!” Och dom som varit ännu längre bort skriker “Bill, please!”
  20.15 kommer en trött hovmästare som stannar på fyra bords avstånd och nickar. Han säjer, att det är en tidsfråga när hotellverksamhet i den här stilen självdör i brist på gäster. Kanske vore det en lösning, suckar han, om krögarna fick sälja sprit till självkostnadspris så att folk fick råd att gå ut.
    — Det är ju i alla fall ingen förtjänst på spriten, menar han.
    — Vad får ni betala för en hela whisky på systemet då?
    — Åttio kronor, tror jag.
    — Vad kostar en sexa whisky i baren?
    — Det slutar väl på en femton kronor med tips.
    — Det går ju minst tolv sexor på en hela, det blir 180 kronor... hundra kronor i vinst på en hela whisky, det är väl ganska bra?
    — Mja, jag kan inte gå i god för dom här siffrorna, säjer den trötte och troppar av.
  20.22: Fyra personer, två herrar med två danska flickor, kommer in. Servitris nr 2 uppenbarar sej. Sitter det flera och trycker i köket?
  20.51: Nej, men en manlig servitör tittar in genom dörren för att se om det är nåt. Det är det inte. Han retirerar igen.
  20.56: Två nya gäster, två herrar i polisonger, sjunker ner bakom en pelare och inleder samtal i viskande ton. Det här börjar bli pin kontinentalt.
  21.15:Två herrar till!
  22.10: De danska flickorna sjunger “lille Ole med paraplyet” för sina kavaljerer.
  22.14: Dansk flicka skriker “Ouuuu” så att rutorna skallrar. Det var väl nån av kavaljererna som nöp'na.
  22.43: Herrarna med de danska damerna får in plåthink med champagne och fyra glas. Hela sällskapet förflyttar sej upp på rummet.
  22.45: Vi tillfrågas om vi önskar något mer innan hotellet stänger.
  23.48: Sista gästen i lokalen förutom vi själva går hem. Vi frågar om vi kan få ett samtal med källarmästaren, men inte ens han är här. 
  Tio minuter i midnatt är nöjeslivet slut i Mariestad. Vi får veta, att vi har kommit på fel kväll. Vi skulle ha varit här när dom har diskotek. Det brukar vara Sik-kings från Trollhättan som spelar. Dom ska vara bra.
    Stadshotellet i Mariestad har drivits av Sara sedan början av 30-talet. Jag tror inte att någon privat källarmästare skulle kunna rädda det. Hur skulle det kunna lyckas för honom, när det inte har gått för Sara på 40 år?