Vi ses på statt i Piteå!
         
nr 13 1974        
    Det är nya tider i Norrland. Förr stod flickorna i timmar och blåste näverlur ute på myren och ändå kom det kanske ingen friare. Idag åker flickorna bara in till Statt i Piteå och väljer sej en karl i högen. En varning i sammanhanget, den karl som försöker vissla på en flicka i Piteå, den blir det synd om!
■■■
 En afton i mitten av mars när Piteås industrier spyr rök över Bottenviken med sina väldiga tegelcigarrer slår Stadshotellet upp sina portar för middag med dans. “Gänget” från Harads spelar, det populära lokalbandet med Mona, den duktiga vokalisten. Medan rökarna drar ut över havet dansar Norrlands bleka ungdom till “Häng med på party slit dej å kom loss”.
  Detta Statt är ett tungt och härligt gammalt stenpalats mitt i stan, liknar närmast en folkhögskola från jugendtiden och ståtar som många andra Norrlandshotell med en pompös trappa med gjutjärnsräcke. Det var kanske Knaust i Sundsvall som var först med trappan, vad vet jag. Men det blev bara så, att varje större stadshotell på Sveriges guldkust skulle bräcka omvärlden med en stilig trappa. I trappan på Knaust brukade träpatronerna rida upp med häst när dom slog sej lösa. Hur det var i Piteå på den tiden det begav sej, vet man inte, men trappan har kapacitet för ett helt kavalleriregemente.
  Senare tiders Pitebor har månat sej om att bibehålla det gamla hotellets ursprungliga fasad. Över de välvda fönstren i gatuplanet läser man i stora röda jugendbokstäver “Minuthandel af spirituosa”. Här låg alltså spritbutiken förr. I dag ryms här en modern kroglokal och stället kallas stilriktigt nog för “Bolaget”.
   Man träffar så många intressanta människor en kväll som denna på en krog som Statt i Piteå. Där är sjöfolket som väntar på båtar söderifrån. Torlaf, sjöingenjör, har kommit flygandes från Malmö för att mönstra på en Gorthonbåt. Den ska komma i gryningen, lossa, lasta och avgå till Teneriffa och Vera Cruz. Det är en lustig tanke, åk till Vera Cruz, men se opp för bommarna i Piteå.
  Där är landsvägsfolket. Affe, långtradarchauffören, har kört från Örkelljunga och tycker att han är värd en sup och en bit innan han går och knyter sej. Affe är från Alnön utanför Sundsvall. Han är gift och har åtta barn. Han bara snackar om barnen därhemma. Varför är han så fixerad på sina barn, varför satsar han varje ledig timme på att umgås med barnen?
    — Kanske är det därför, säjer Affe, att man hade en så taskig barndom själv. När brorsan var 2 1/2 år och jag 1 år och 3 mån, kastade våran styvfarsa ut oss i snön. Folk som gick förbi hörde barngråt i drivan. Det var vi. En man la oss på en sparkstöttning och bredde en rock över oss. Sen gav han oss varm mjölk och körde oss hem till sej. Det blev hos honom man fick växa upp.
  Det unga och det medelålders Piteå dansar så det klirrar i etablissemangets gamla kristallkronor. Man håller i varann när man dansar i Piteå, är det nån som släpper damen och börjar veva med armarna för sej själv, så är han nerifrån landet, en sån där sörlänning. Alla andra kopplar fasta grepp om varandra, även om man kanske inte tar vokalistens fråga på riktigt allvar “Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty-four?”
   Det är tisdag och damerna dominerar, Torlaf, som varit här förr och känner Piteå ungefär lika bra som Vera Cruz, säjer, att tisdagarna i Piteå brukar vara husmödrarnas afton, den kväll då de mera mogna Piteåflickorna slår platåsulorna i taket.
    — Han pratar, säjer en blonderad representant för vad Torlaf kallar “husmödrarna”.
    — Går ni ofta hit, alltså inte bara på tisdagar?
    — Så fort man vill ha tag i en karl.
    — Och karlarna ställer upp?
    — Ja, här är det bara att ta en i högen. Du ser den där i svarta pullovern...
    — Ja.
    — Jag spinner på den, jag.
    Åh, Grupp 8, vad har du gjort med Norrbotten?
  För bara en generation sen hade flickorna en svår position här oppe. Dom fick stå ute på myren och blåsa i näverlur i timmar och ändå kom det kanske ingen karl.
    I dag går man bara in på Statt, investerar en tia i en Coca Cola med is och hämtar sej en karl. Varför hämtar man sej då en karl? Är man ute efter någon att gifta sej med?
    Den blonda betraktar mej fnysande:
    — Nä du, en som man gifter sej med, ska dä vara kvalité på. Och killar med kvalité hittar man inte på krog.
  Dom är tuffa, flickorna i Piteå. Torlaf har visslat på flickor i Teneriffa, han har visslat på flickor i Vera Cruz, men när han visslade på servitrisen i Piteå, slog åskan ner. Flickan tvärstannade mitt i en rush mot köket, vände sej om, sköt blixtar med ögonen, smög sej sedan närmare Torlaf med två panterlika steg och viska
    — Du, jag hörde väl fel va. För inte var det väl så att du VISSLADE på mej som på en hund, va?
    — Nej, sa Torlaf och rodnade.
    — Nej, jag trodde väl det, sa servitrisen och gav sjöingenjören en blick som skulle kunnat borra hela rederiet i sank.
    Dom är för härliga, flickorna på Statt i Piteå.