VYKORT FRÅN MARSTRAND 
nr 33 1976   
    En torsdag i juli åker jag till Marstrand, denna idyll som Oscar II gjorde till ett centrum för det översvämmade kalhygge som kallas Bohusläns skärgård. Oscar tillbringade trettio sorglösa somrar på denna plats ända tills han trillade av pinn 1907.
    I dag vilar ingen kunglig glans över Marstrand. Det enda rojalistiska inslaget är en kiosk som säljer Sibyllakorv.
•   Men det dräller av prominenta snobbar som inte jobbar. Här bor förre Volvochefen Gunnar Engellau i en gammal fyr, här bor nuvarande Volvochefen Grynet Gyllenhammar, här bor Broströmmarna och andra prominenser ur den göteborgska redarvärlden. I hamnen knuffas lyxkryssare från hela Nordeuropa. 
Skepparna skriker kranbalksvis åt varandra på åtta språk. Och på sofforna i Paradisparken sitter de vithåriga damerna i blåa bomullsklänningar och vita stråhattar som minns när punschen flödade, oxfilén kostade 3:60 kilot och Hjalmar Meissner låg på Svensktoppen med Naima.
    Måhända sitter dom just här därför att i musikpaviljongen lirar en mässingssextett låtarna från förr i världen. Tanterna ler och vaggar lyckligt sina stråhattar i takt till "Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder" och "Den blomsterprydda gondolen gled". På Grands veranda petar de amerikanska turisterna sina naglar med American Express-kortet och säjer att platsen är great. Små barn gallskriker för att de får vänta för länge på den grillade kycklingen. 70-talets motsvarighet till den rökta svanen på Sorglösa brunn.
    Här har tiden stått tvärstilla, här har inte mycket förändrats sen 1907. Rödtungan, en marin lövbiff som hör till specialiteterna på orten, smakar lika utsökt som fordom. Frisörn som klipper mej har aldrig anat modets svängningar och kast, jag kommer ut i gränden och ser ut i huvudet som en orakad Kojak.
    Badort blev det här i slutet av 1800-talet. Förutom svenske kungen var här ett förfärligt rännande på sådana tidens storheter som H C Andersen, Zacharias Topelius och Selma Lagerlöf. Det var just här i Marstrand som Selma skrev "Herr Arnes penningar", sedermera kinematograferad till stumfilmsepos. Men Marstrand var faktiskt inne redan hundra är tidigare, ty under åren 1775 till 1794 var stan frihamn med fullständig närings och religionsfrihet. Synden blommade och spriten flöt. De första judarna i Sverige fick tack vare religionsfriheten en fristad här. Synagogan de byggde står kvar än i dag. 
    Medan mässingssextetten i Paradisparken umpa-umpar så att bladen fladdrar i kastanjerna, letar man sej upp till Karlstens fästning, ledande attraktion på platsen, befästning sen 1600 talet, statsfängelse fram till 1842. Man vill nämligen se hur Lasse-Maja hade det. Han satt här på livstid men rymde efter 25 år genom att klä ut sej till fruntimmer. Det skulle inte ha gått i dag, för nu är de flesta sommargrosshandlare utklädda till fruntimmer med platåskor, peruker och axelväskor.
    Man visar fängelsehålorna och vi häpnar. Man begriper bara inte hur levande människor kunde uthärda 25 år i dessa fuktdrypande råkalla stenburar. I Lasse-Majas håla kvartade dom tolv gubbar i samma rum och lagade käket i en öppen spis. En lapp på väggen berättar att sju man en natt rymde ur cellen genom den femton meter höga skorstensstocken. En av dem fastnade i rökgången, men de andra såg man aldrig röken av.
    De kalla murväggarna är sönderklottrade av gårdagens fångar och dagens turister. "Lasse Maja was here" står det på ett ställe. Det måste ha skrivits av nån turist. Nog för att han var en märklig man. Lasse-Maja, före sin tid i mångt och mycket. Men inte tror jag att han hade tillgång till filtpenna. Han blev f.ö. benådad av Carl XIV Johan så småningom och slutade sina dagar som tämligen välbärgad bonnläpp i trakten av Arboga.
    Förr bodde man här i pensionat eller på hotell och badade sej i stora träbaljor, där man blev skrubbad på ryggen och knådad av madammer vilka såg ut som syrror till Ricky Bruch. I dag badar man i havet och övernattar i campingläger, som uppifrån tornet på fästningen liknar sophögar för bortkastade tetror.
    Aftonen kommer med skymning över hamnen, en venetiansk huvudgata fast med världens kristallklaraste vatten. Den sista seglaren styr in genom Albrektsunds kanal för bluppande dieselmotor. Tanterna med stråhattarna tar sej en sista promenadsväng längs kajen och stöter beslutsamt med käpparna i kullerstenen. Från diskoteket Oscar ekar det unisona raj-rajet från dagens ungdom som fröjdar i jeanskostym och gnisslande Docksiders. Men alltihopa dränks i masternas musik, en mäktig kör av storfall som pinglar mot den nya sjöfartsepokens aluminiummaster. Där är Vegornas spröda plingeling, där är Maxibåtarnas något torrare klanger. IF-båtarna stämmer in med sitt karakteristiska kastanjettklapper och genom hela detta entoniga klockspel dånar svan 47:ornas domkyrkodäng som mäktiga bastrummor. Det gäller både västra och östra skärgårdarna att tystnaden hör höst och vinter till. Sommartid härskar detta förbannade pinglande som bara blir värre för varje säsong. Det är med nätterna i Marstrand som med nätterna i Sandhamn, de är akustisk tortyr.
    Alla människor ska ju bli seglare. Många av dem kanske kan segla. Ingen av dem kan konsten att surra ett fall.