Rynkorgel, bushängslen, bromandolin...
  nr 47  1976      
■■ Dragspel är inget instrument, det är en folkrörelse. Nu har rörelsen dessutom fått en egen bibel, "Stora dragspelsboken", författad av Andrew Walter och glädjespridaren Stig Nahlbom på Expressen,  landets vitsigaste herre just nu. Och den boken har jag läst från pärm till pärm.
    Det är inte så dumt att ligga vaken en natt medan staden sover och läsa om dragspel. Dragspelstrallar från länge sen surrar i huvudet medan man bläddrar, handfasta handklaver från skärgårdsbryggor och inställsamma musetteviskningar från beredskapsårens dansaftnar i insnöade Folkets hus på den norrländska bystan . . . de gamla dragspelen från förr lirar i ens inre öra så att man knappt hör vad man läser.
    Antingen gillar man eller avskyr man dragspel, några mellanlägen gives tydligen inte. Svenska folket, som tog handklaveren till sitt hjärta, kallar dem inte för dragspel, ty kärt barn har många namn. Man får veta att de säjer feslänta, syndaskrynkel, magorgel, bromandolin, bushängslen, änketröst, fattigorgel, jo-jo-låda, piglock, rynkbräde, skåp, drängkammarorgel, korvlåda, nudistlöv, valutareserv, skinnjuck och rynkorgel.
    Hatarna är många med Sten Broman i spetsen, han som sa att "den svenska dragspelsmusiken är den enfaldigaste uppfinning som gjorts under hela världshistorien". Broman sa också: "Det jävligaste som finns är en ful kvinna som spelar dragspel och joddlar därtill." Men Broman var inte först på plan. Redan 1907 gapade Hugo Alfvén: "Om Du träffar på ett dragspel på Din väg, trampa sönder det och kasta det i svinstian, ty där hör det hemma!" Arga röster, men folkrörelsen gick inte att stoppa. Och rörelsens pionjärer möter vi igen i Stora dragspelsboken, uppåtkammade allvarsmän i blanka smokingar med klockkedja och damasker.
    Vi möter Ragge Sundquist som lärde sej spelteknik av Pietro Frosini i Amerika och sen turnerade på cykel runt Sverige tillsammans med brorsan Oscar. Dom trampade tio mil om dagen och lirade på kvällen och det var en stor dag när man fick ihop slantar till den första turnémotorcykeln, en remdriven Wanderer för 750 kr. Ragge och Oscar kunde därmed utsträcka sina turnéer till Västerbotten och Norrbotten. Men man hade hunnit bli trio, så tredje man fick tolka bakefter på cykel.
    Vi möter förstås Calle Jularbo som gjorde 6 OO0 grammofoninspelningar utan att kunna noter, hans "Livet i finnskogarna" har sålts över 3 miljoner exemplar. Vi möter Nisse Lind med Hot trion, Kalle Grönstedt med "Månsken över Ångermanälven" (Ångermanälven -dragspelets Mississippi. säjer Nahlbom), vi möter Hasse Tellemar som spelat dragspel i varenda svensk håla utom Hjo och Borgholm. Bengt Polo Johansson som hävdar att "dragspelet är ett spel som till himla bär", och Conny Sahm som försörjer sej på att spela på möbelmässor och anpassar repertoaren därefter. "Jag spelar vals om bord", säjer han.
    Här finns också Karl-Erik Sandberg, "de snuviga franska dragspelens härförare i Norden". Burken Björklund som debuterade hos Topsy på Nalen och försäkrar att det var så spikat i Harlem att speglarna immade igen, och så förstås Erik Frank, han som gjorde "Noveity Accordeon", låten som är en banbrytargärning inom dragspelsjazzen. Han skrev låten efter en återställare en bakfull morron 1940 och fick 75 kronor i ett för allt. Men sen
har förstås Noveity Accordeon spelat in tiotusentals kronor åt Frank via Stim. Erik Frank är en av de gamla folkparkskungarna som spelar vidare. Inga bakfulla morgnar numera, han har inte druckit en lättöl sen 1966.
    Lill Arne, Olle Johnny, Ivan Thelmé, Gnesta, Pepparn och grabbarna Lindqvist med Wiggen, Wärmell och Sone Banger, Hans-Erik Nääs och Olle Johnny — alla färgstarka pojkar som spelat och spelar klaver för folket är med, tom amatörerna, Bengt Norling, Gustaf VI Adolf och Monica Zetterlund. Hur Norling spelar har vi hört i TV, gamle kungen spelade inte offentligt, inte ens i Frukostklubben och om Monica, som lärde sej spela i Andrew Walters korrespondenskurs, sa Walter när han hörde henne: "Dom har slarvat med brevbärningen."
    Blir man inte trött i örona efter ett helt liv som dragspelare, får man inte ont i huvudet? Jodå, försäkrar kung Nalle av Bälgien, dvs Stig Nahlbom. Men då botar man sej bara med det nya huvudvärksmedlet för musikanter — Treo med Bumba.
    Han ska då alltid vitsa tillét.