Alla blir vi likadana?

  nr 18 1972                    
■■■ Ibland hör jag politiker och skolreformatorer om framtidens samhälle. Med den där för våra hemmavisionärer så vanliga fjärrskådar-blicken bakom smalnande ögonspringor siar de om ett kommande paradis, där alla människor är lika och där alla människor är harmoniska.
    Huga!
    Harmoniska människor är det värsta jag vet.
  Jag har väl träffat ett antal harmoniska människor i mina dar, såna där nollställda, ständigt fånleende personer, som aldrig höjer rösten utan bara ler och ler och ler och håller med om allt man säjer.
    En gång fastnade jag med en sån där rosenkindad, skitsund harmonika i en hiss. En normal kvinna skulle ha fått en släng av klaustrofobi och börjat skrika eller bulta med knytnävarna i hissväggarna. Men den här hon bara log som ett enda stort kyrkkaffe.
    — Är ni inte rädd? sa jag.
    — Nej, sa hon och log.
    — Ni har kanske suttit fast i den här hissen förut?
    — Ja, sa hon och log.
    — Och räddad blev ni?
    — Ja, efter två dygn. sa hon och log.
    En annan gång brann en sommarvilla på Värmdö ner till grunden. Jag stoppade en man i en Saab och skrek:
    — Det brinner, kör fort som fan upp till telefonkiosken vid stora vägen så vi får larma brandkårn!
    — Åkej, hoppa in, sa mannen vid ratten, en liten leende mångubbe.
    — Kör fortare, sa jag, hela huset hinner ju brinna ner om inte brandkårn kommer!
    — Vi hinner nog, sa mångubben och rullade vägen fram med 30 km hastighet.
    — Ställ dej på gasen för jösse namn, haja'ru inte att det är bråttom?
    — Visst är det bråttom, sa mångubben. Det borde väl jag veta. Det är min kåk!
    Jag har ofta tänkt på denna harmoniska gubbe. Jag kan inte bestämma mej för om han var en sån där urbota harmoniker eller om han var en högst normal person som nyligen höjt brandförsäkringen.
    Får jag välja, undviker jag att umgås med harmoniska personer. Folk ska vara lite galna för att man ska stå ut med dem. Jag föredrar folk omkring mej som har lite spader, sparkar en på smalbenen ibland och ber en ryka åt fanders. Det är temperament och hugskott och knasiga attityder som gör en människa till en personlighet. Det är väl riktigt, som någon har sagt, att vi är intressanta i kraft av våra aggressioner.
    Inte nog med att samhällsplanerarna vill göra folkhemmets människor harmoniska, alla ska vara lika harmoniska!
    Huga igen! Vad för något ska folk prata om i ett samhälle där alla människor är så harmoniska att de aldrig säjer ett ont ord om nästan? Även om det skulle falla någon in att sätta igång med lite mysigt skvaller, så skulle det inte finnas någon att skvallra om, därför att alla vore lika.
    I Kina den gamla bussiga folkrepubliken, har folk varit ovanligt lika i flera år, men nu tycks det som om den där likheten står kineserna upp i halsen. I varje fall stod det i bladen, att den kinesiska textilindustrin fått klartecken att satsa på en gladare giv inom konfektionen. Kineserna vill slippa den uniforma likheten och utveckla personlig smak i klädsel. Fast reaktionära bedömare i väst menar att det bara innebär, att vi får se 750 miljoner kineser i gredelina overaller i stället för blåa till nästa vår.
    Vissa tecken tyder på att det är lönlöst att protestera mot utvecklingen, människorna blir lika, hur originella de än försöker vara. En av de sista fästena föll under ishockey-VM i Prag, en hel nation blev plötsligt alldeles stum vid TV-apparaterna! Den hade inte hört fel. Saken var ett orubbligt faktum, Rolle Stolz hade börjat säja “hånnåm” i stället för “hooonåm”! Ännu ett offer för likriktningen!
    Nu återstår bara två andningshål i sinnevärlden, dels han som svarar i telefon på Sverigehuset i Stockholm och säjer:
    — Gotak, gotak. Sverkehoset, yat onska?
    Dels den där killen som ringer mej per telefon då och då och säjer:
    — Gotak, retaktör Ålzån, onskar retaktör Ålzån blife metlem i ten svensge Volfo-familien? . . . Nye Volfo ettfirtitå er micket pra. . .
    Jag har inte hjärta att av spisa karln med att jag redan har en Volvo. Då kanske han slutar ringa och jag skulle sakna honom, en av de udda, en av de där som inte är så förtvivlat lik alla andra. 
  Det ringer en som vill att jag ska prenumerera på Svenska Dagbladet också, men han är inte så bra. Han har lärt sej prata svenska, den smilfinken. Han var roligare på den tiden han sa “Venska Takplatet”. Det var nästan så att jag höll på att prenumerera.
    Nej det är bara att med suckar och klagan finna sej i att världen blir mera likriktad för varje timme som slår. Inom några få år går vi alla i samma overaller med samma polisonger och samma sätt att le att prata, att tycka och att leva.
    Vi äter samma mat. Vi bor i samma lägenheter. Vi läser samma böcker, gillar samma TV-program och skriver insändare med precis samma åsikter i precis samma tidning som alla andra. Inga makter tycks kunna hejda denna trend, ingen kan stå emot. Rolle var en av de sista, men trycket blev för stort. Hånnåm? Köss mej!

    Har ni hört den här?
    Romantiken tycks försvinna mer och mer.
    Från folkparkerna rapporteras att det i en mellansvensk park uppstod avancerat grovhångel i en buske. Han, upptänd av kärlekens låga, flämtade:
    — Älskling ,jag vill beskriva min kärlek till dej, men jag finner inga ord hur jag än söker!
    — Jaså'ru, väste hon, är'e  de du håller på med? Men jag har väl för sjutton ingen ordlista i trosorna heller?