Alla var vi väl med om kriget!
       nr 11  1980        
■■ Greta Garbo var spion under andra världskriget, har det avslöjats på löpsedlarna.
    Precis som om det vore en nyhet.
    Thor Modéen spionerade för amerikanarna, Åsa-Nisse var partisan i norra Finland och Adolf Jahr, som gjorde en käck skeppare i “På kryss med Albertina” var i själva verket ute på Nordsjön och sänkte tyska ubåtar med harpun. Men inte är det någonting att göra löpsedlar om.
   Själv arbetade jag med att sätta stopp för en skum svartabörsliga på Söder som drev affärer med falska tobakskuponger.
    Hela ligan, både Larsson och Berggren, åkte fast. Det var rätt åt dom, för dom redovisade aldrig ett öre. Det var ju i alla fall jag som hade tryckt kupongerna.
■   Så fort fyra svenska gubbar slår sig ner i hörn, börjar dom snacka om vad de hade för sig under kriget. Man kan ibland få för sig, att beredskapen var det lyckligaste som hänt svenska gubbar i deras liv.
   Personligen tog jag det lite lugnt i början av kriget, för man var inte mer än femton år och man fick inte skjuta ihjäl förrän man blev åtminstone tjugu.
    Ändå höll jag på att ta livet av det käraste en skärgårdsbonde hade, när jag stod på nattpass i ett torn på en ö som nybliven luftbevakare.
    Trekantig landstormshatt fick man ut, uniform med halsjärn, tung kappa och ett mausergevär med fem skarpa skott i magasinet och ett i loppet hade man också.
   Den trekantiga hatten blåste av första dan i tornet, så under resten av min luftbevakarkarriär gjorde jag min plikt mot fosterlandet i baskermössa. Fänriken, som skulle lära oss hantera mausergevären gick också i baskermössa, ty Apan, en polare, sköt sönder kasken för honom. Fänrikar som står framför elva luftbevakare, som lär sig ladda mausergevär, får skylla sig sig själva. Pang, sa det bara så flög toviken av honom. Han sa inte ett ord utan gick bara in i förläggningen. Vi drog slutsatsen, att det var något mer än mössa han behövde byta.
    Med laddat men säkrat gevär stod man alltså där i natten och vaktade så att inga flygplan med hakkorsmärken flög in över skärgårn. Man skulle dessutom vakta själva tornet och förläggningen. Natten var midsommarljus, och utsikten var god. Det var bara själva trappan under korgen i tornet man inte såg. Man måste öppna en lucka i golvet om man ville kolla vem som kom uppför stegarna.
    Hon var 02.00 prick när det hände. Tunga steg i tornet! Avlösningen skulle ju inte komma förrän 03.00? Åkej , det var bara att osäkra bössan och följa instruktionen. Med fast röst skrek jag i natten:
    — Halt!
    Inget svar. Bara tunga dröjande steg.
    — Halt eller jag skjuter skarpt! skrek jag och det lät väldigt egendomligt för det pep i halsen.
    Inget svar, bara fortsatt klampande. Jag hängde mig ut över korgens kant, riktade pipan mot backen för att bränna av ett varningsskott.
    Då skrek öns bonde med skräck och förtvivlan nerifrån stigen som ledde från gården:
    — Håll, pojke, skjut inte ihjäl koa!
    Jag öppnade luckan i golvet. Där nere stod en ko och glodde ovanligt dumt på mig. Hon hade fastnat med ena klöven i stegen och kom inte loss.
■   Sen avancerade man i kriget och blev hemvärnsman.
    Varje lördag anföll tyskarna. Mitt i natten kom dom jäklarna och då gick det telefonlarm. En som var bokhållare och hette Jonsson ringde alltid vid fyratiden på morron och sa:
    — Nu är dom här. Samling vid prästgården fortast möjligt!
    Man kastade på sig uniform, hjälm och gasmask och trampade ner till Ulvsunda prästgård på cykeln.
    Ibland hade tyskarna besatt Bromma flygfält, ibland hade de omringat Drottningholms slott. En gång tog de Lovö reningsverk. Det var ingen måtta på vad de satans tyskarna hittade på.
    Arga var dom också, rent farliga att möta i närstrid.
   Det var grabbarna på K 1 som spelade tyskar för att vi hemvärnsgubbar skulle få lite övning. I och för sig hade de väl inget emot att vara tyskar, för det brukade alltid bli en kopp varmt kaffe och en bulle, när man blev tillfångatagen på Drottningholmsvägen.
    Att tyskarna ändå var så arga berodde på att de måste ut och kriga på en lördag. Mången tysk föreslog att man skulle anfalla Bromma flygfält på torsdagar i stället, men landets strategiska ledning viftade bort detta som omöjligt. På torsdagar var ju alla hemvärnsmän på jobbet och dessutom bedömde man det som omöjligt att ljudlöst smyga sig på Sverige med flera hundra man som just ätit ärter och fläsk.
    Krig hörde lördagar till.
    I mitten på 40-talet kom man med i det riktiga kriget som mening i Kustartilleriet. Det höll på att bli min död. Jag var nära att bli kvar där ute i havsbandet.
    Dom sa, att det var krig på allvar men att tyskarna i det här fallet var I 8 från Uppsala som skulle anfalla vår befästa holme med grodmän.
    — Olsson står på bryggan och hindrar all landsättning av kontraband! sa en löjtnant.
    Om fienden lyckades hiva iland minsta låda, skulle stridsdomarna bedöma detta som ett lyckat försök att minera ön.
    Visst kom det två lymlar med en låda. De var maskerade till civila och färdades i en civil fiskebåt. Innan jag visste ordet av hade de slängt upp lådan längst ut på piren och stuckit. Jag hann inte ens få geväret från axeln.
    Som rådig soldat hade jag bara att sparka lådan i sjön.
    En kvart senare kom en major ner från mässen och frågade om jag sett en låda med sprit som officerarna beställt?
    Den låg på sex famnars djup.
    Jag trodde majorn skulle slå ihjäl mig, men jag sprang fortare än han.
    Nog var det mycket man upplevde under kriget. Men inte gör man några löpsedlar om sånt.