Allt har sin förklaring...
 
nr 47 1979
    Det finns en förklaring till allting. Ofta är det samma förklaring till rubbet.
    En ung man jag känner mötte världens toppentjej och tycke uppstod. Hon var snygg, hon var välklädd, hon var dessutom en smula förmögen. Hon hade utseendet för sig, vackra kläder på sig och pengar med sig och ändå kom allting av sig. Det blev inget parti. Men det hade sin förklaring.
    Det hade också historien om den fenomenale lejontämjaren.
•   Han uppträdde på cirkus Altenburg vid Stallmästaregården. Jag vill minnas han hette El Sirocco eller nåt sånt. Hans dressyrnummer var så fantastiskt, att redaktionschefen tyckte det var värt en bild och en intervjustump. Själv hade redaktionschefen försökt lära sin pudel i Täby att inte pinka i hans i galoscher men inte nått minsta framgång på åtta år. El Sirocco hade däremot makt över djuren, hans lejon pinkade minsann inte hur som helst. 
    Tämjaren var till lunch när fotografen och jag anlände men lät hälsa, att han skulle tämja lite vid 13-tiden. Om vi väntade en kvart skulle det bli både kort och synpunkter. Vi tog oss en titt på lejonen så länge, tre tunga bestar strök omkring i gallerburen misslynt piskande med svansarna. 
    — Gamla tandlösa tamkatter! fnyste fotografen och kände på hänglåset.
    Då gjorde tre rasande lejon ett gemensamt utfall mot grinden under ett unisont rytande som isade vårt blod. Fotografen hoppade två meter baklänges och höll på att tappa kamerorna i förskräckelsen.
    Just då kom tämjaren El Sirocco, en liten senig spanjor med broderade trikåer och tre hekto pomada i håret. Utan att bevärdiga oss en blick låste han upp och steg på hos lejonen. 
    — Nu blir’e köttfärs av spanjacken, sa fotografen förhoppningsfullt och ställde in skärpan för att inte missa nåt.
Men ickelunda.
    De nyss så morska vilddjuren ryggade baklänges med något som liknade fasa i blicken. För varje steg framåt, som tämjaren tog, vek de ett steg tillbaka. Till slut satt lejonen som frimärken på burväggen. De pep likt bannade hundvalpar.
    — Fenomenalt! ropade jag.
    — Hypnotism! fastslog fotografen.
    Nja, visst hade tämjaren lejonen helt i sin hand, men hypnos var det ändå inte fråga om. Det insåg vi när tämjaren kom ut ur buren för en intervju. Mannen hade en andedräkt vilken stod som en käpp ur gapet på honom, han stank tillräckligt för att jaga en armé av lejon på flykten. Det var inte hypnos, det var vitlök!
    Allt har som sagt sin förklaring, både brusten kärlek och kuschade lejon. 
    — Skulle ni vilja vara vänlig att vända profilen mot kameran? vädjade fotografen som var blek men grön. El Sirocco fogade sig inte bara i detta, gick också med på att jag vad intervjun beträffar återkom per telefon.
    Nu stod det i tidningen häromdan, att var och varannan svensk har börjat käka vitlök som aldrig förr.
"Svensken konsumerar ett halv kilo vitlök om året", läste man. Tack, det visste jag förut. Just den svensken står nämligen bakom mig i tunnelbanan varje morgon klockan 08.42. Det vill gärna bli, lite tomt omkring honom efter ett par hållplatser. Jag misstänker att han inte ens behöver köpa 70-kort, spärrvakterna brukar kasta sig av stolen när han passerar. Somliga morgnar stinker det på 08.42:an så att personalen kallar tåget för Onion Pacific.
    Jag minns de där månaderna för 20 år sen när dom förberedde det stora lyftet av regalskeppet Wasa ur
Strömmens dy. Vi hade just fått två radiokanaler och reportrarna från P 1 och P 2 slogs om att intervjua varje dykare som kom upp.
•   En ung man från P 2 vann en morgon när dagens första dykare steg ur sjön. Så fort man skruvat hjälmen av karln stack han in nosen och mikrofonen för att göra sitt programinslag. Det blev emellertid ingenting sagt. I stället såg vi hur radioreportern sjönk ner på knä, långsamt som en skadeskjuten älg. Dykaren ifråga åt vitlök i tjänsten. Det var naturligtvis hans ensak vad han hade för sig inne i sin dräkt. Men när hjälmen skruvades av, steg de koncentrerade ångorna så örona fladdrade på dykaren.
    Det blev inget intervjuinslag om Wasa i P 2 den dagen, men allt har som sagt sin förklaring. Den här göken på 08.42:ans tunnelbanetåg ser i och för sig ganska sympatisk ut, en rätt elegant 50-åring i lodenrock, rutig tyghatt och propra handskar. Stanken från honom är inte lika ihållande varje dag, men när den färska vitlöken går till och han kommer nytankad, då måste man hålla opp en tidning mellan oss och be till makterna att papperet måtte stå rycken ända fram till Fridhemsplan.
•   Sådana morgnar ville man gärna sammanföra honom med de unga politikerna i Stockholmspartiet, de där som kräver att vi ska åka kollektivt för att bli kvitt avgaserna i innerstan. En Volvo med choken utdragen luktar, eau de cologne i jämförelse med denna man.
    En dag för inte så längesen drog han av sig handsken, räckte fram labben och presenterade sig.
    — Vi är ju nästan som gamla bekanta, skrattade han. Åtta och fyrtitvåan varenda morron och alltid första vagnen! Jag heter Bergström.
    — Olsson, sa jag och stack fram en tveksam näve under morgontidningens förskansning.
    — Men dom kallar mej för Löken, sa Bergström. Det är svårt att begripa varför.
"Nåja, svårt och svårt. , . allt har sin förklaring" tänkte jag stilla för mig själv.
    — Det beror på att min pappa var tulpanodlare när jag var liten, sa Bergström.
    — Aha, sa jag. 
    — Ja, sa Bergström och log, allt har ju sin förklaring . . .