Bakom TV:s kulisser...
nr 39 1967              
••  Bakom lyckta dörrar satt den svenska televisionens underhållningsavdelning i sammanträde. Utanför de stora perspektivfönstren föll ösregnet i tunga droppar. Dimmorna rullade ut sina våta slöjor över Ladugårdsgärde. Underhållningsproducenten lät blicken försvinna bort mot horisonten medan han tankfullt sög på sin pipa, Yngsta producenten sa:
    — Det är höst.
    Underhållningschefens ögon smalnade, han drog ett djupt bloss på pipan och sa:
    — Ja, hörrudu, det är höst.
•   De närvarande bläddrade under tystnad i sina pärmar. En kvinnlig producent ritade en gubbe på baksidan av en synopsis till en kultisafton på Högloftet. Stämningen var dyster. Hemming Sten hade levt jävelen i Expressen igen och frågat sej vad svensk TV:s underhållningsavdelning egentligen uträttar eftersom det bara bjuds på importerade serieprogram i TV- rutan vecka ut och vecka in.
    En skäggig producent sa:
    — Vi får väl göra nåt program eller så?
    — Ja, hörrudu, sa underhållningschefen och sög på sin pipa.
    — Något festligt, sa den skäggige.
    — Räcker det inte med Hylands hörna? sa underhållningschefen.
    — Fan, det var ju förra hösten!
    — Jaså du, sa underhållningschefen, så vi har slutat med Hörnan menar du?
    — Ja.
    — Ja, då får vi väl hitta p& annat, sa underhållningschefen och mönstrade ånyo den dimmiga horisonten. Är det nån som varit på krogen och sett några festliga kabaréer?
    — Ja, sa en kvinnlig producent ivrigt, Lill ska vara jättebra på Berns.
    — Yunkers?
    — Nej, Lindfors.
    — Lindfors? sa underhållningschefen och sög tankfullt på sin pipa. Var har jag hört det namnet förut? Var det inte hon som var så bra i Anna Lans?
    — Det var Viveca Lindfors.
    — Morsan hennes?
    — Nja, det vet jag inte precis.
    — Gamla morsor som sjunger på Berns, kan det vara nåt å ha? frågade underhållningschefen och tände pipan på nytt. Dom kommer att säja, att vi kör i gamla hjulspår.
    — Då kan man lika gärna köra med en gammal långfilm ju, sa en musikproducent.
    Du sa ett ord, utbrast underhållningschefen och knackade ur pipan. Vi kanske ska ge folket en långfilm så dom håller käften i ett par veckor. Min mor har tjatat i åratal på mej att vi ska visa “Kvinnorna kring Persson”, den kan vi nog få billigt.
    — Kvinnorna kring Persson?
    — Ja, det var en skåning som hette Edvard Larsson i huvudrollen.
    — Rudolf Fridihn, var det väl?
    — Han hette inte Rudolf, sa en man från filmavdelningen strängt. Han hette Fridolf... Fridolf Sundin eller nåt sånt. En rolig gubbe på 30-talet. Han var visst från Värmland.
    — Ja, hörrudu, sa underhållningschefen och sög på sin pipa, vem är inte från Värmland, Ekshärad.
    — Fridolf var från Storfors.
    — Men är det verkligen välbetänkt att ta opp Lille Fridolf igen? undrade en pärmbärare från nionde våningen.
    — Visst hörrudu, sa underhållningschefen och sög på sin pipa. Är han bara värmlänning så...
    — Rhudin, skrek en nyanställd scripta. Fridolf Rhudin hette han! Honom har jag hört som hund i melodiradion.
    — Jaså han! sa underhållningschefen och ljusnade. Ja men han är ju jätterolig! Han kommer att slå. Ring honom så lunchar vi med honom om saken redan i morgon!
    — Men han är ju dö, sa musikproducenten. Det berättade Torsten Jungstedt för mej.
    — Jaha, suckade underhållningschefen, då sprack det också! Hur många program med Taube har vi kvar?
    — 178.
    — När har Hemming Sten semester?
    — 1 juni.
    — Då får vi köra dom i juni. Ett om dan. Sen har vi bara 148 kvar. Är dom bra?
    — Jättebra. Särskilt det där när Taube avbryter sej mitt i Tatuerarvalsen och säjer: “Astri, vad är det för nummer till Sven Bertil?” Det är hans bästa nummer!
    — Har han flera telefonnummer?
    — Vem?
    — Han motorcyklisten?
    — Mmm.
    Nej, sa en sammanbiten man och slog ihop sin pärm med en smäll, vi måste tänka konstruktivt här! Det duger inte att bara köra med gamla grejor! Jag har en idé här som jag vill, att ni ska ta ställning till!
    — Jaså en idé, hörrudu? sa underhållningschefen och tittade överraskad på sin unge medarbetare.
    — En idé? sa en scripta.
    — BBC eller NBC? undrade musikproducenten.
    — Den är amerikansk, tror jag, sa den sammanbitne. Men den är jättebra. Hör bara! Man bygger opp en scen med två ljudisolerade burar va. Så sätter man en gubbe i vardera buren. Den som vet mest om tusenfotingarnas kärleksliv får tiotusen kronor!
    Det blev alldeles tyst i lokalen. Underhållningschefen sög på sin pipa och såg ut över dimmorna på Ladugårdsgärde.
    Slutligen sa han:
    — Idén är ju briljant, hörrudu, men är det inte lite likt tiotusenkronorsfrågan?
    Den sammanbitne mannen knöt nävarna så att krogarna vitnade inför denna förolämpning. Han reste sej och röt:
    — Det är väl en helvetes skillnad på tusenfotingar och grekisk mytologi i alla fall???
    Därpå gick han och slog igen dörren efter sej för att söka förflyttning till P 2. I samma ögonblick anlände ett telegrambud som överlämnade ett kuvert till underhållningschefen. Han sprättade upp det, läste telegrammet och hans ansikte klövs av ett brett leende. Lättad vände han sej till sina anställda och sa:
    — Mina vänner, sammanträdet kan ajourneras, vi behöver inte hitta på något program! Lasse Holmqvist telegraferar att han inte tar semester förrän nästa månad!