Byta namn? Till vadå?!
   nr 19  1967                 
■■■ Att folk som heter Olsson byter namn till Olemyr och att Nilsson vill heta Nilestig, det är ju ganska vanligt. Men veckan som gick bjöd på en fullkomlig hausse i denna verksamhet.
    Först kom Hermansson i kommunistpartiet och förkunnade att partiet funderar på att byta till något mera neutralt namn, något som bättre täcker partiets verksamhet. Pamparna i partiet ska ta sej en funderare på olika namnförslag fram till kongressen, heter det. Medan herrarna funderar, får en annan kanske lägga fram ett förslag? Varför inte »Svenska Minoritetspartiet»? Namnet är kanske inte så slagkraftigt, men Söderlund i viken som hittat på det, påpekar att det ganska bra täcker partiets verksamhet.
    Ett annat namnbyte annonserades på helsidor i veckan. Mummel klipper:
    
    Får man lov att säja grattis!
■  Det finns dock meningsfullare byten än så. Jag minns att på den landsortsredaktion där jag tjänstgjorde under 40-talets första år, hade vi en redaktionssekreterare som hette Heij. Första gången denne presenterades för salig landshövding Bergström i Örebro. så lät det så här:
    — Heij.
    — Va?
    — Heij.
    — Vanudå. . . goddag. . .eh. . .
    — Heij!
    — Heter ni hej!
    — Ja.
    — I så fall. . . Bergström! Kom opp till mej på måndag så ska jag hjälpa er att byta namn.
    Redaktör Heij infann sej hos landshövdingen och de båda herrarna bestämde sej gemensamt för namnet Hällvik. Men redaktören ville inte helt släppa sitt gamla namn, så han kallade sej för Heij-Hällvik. Och när han träffade landshövdingen nästa gång lät det så här:
    — Heij-Hällvik.
    — Hej. . . Bergström, det är väl lika bra vi slänger titlarna då!
■   Likaså har jag en viss känsla för den stackars gamle indianen som uppsökte en namnbytesbyrå i Chicago för att få sej ett nytt namn. Mannen hette nämligen »Det stora svarta lokomotivet som tjuter och visslar i natten».
    — Vad vill ni heta då? sa byrån.
    — Tut, sa indianen.
  Bristen på nya namnförslag är annars mycket stor just nu, har man sagt mej. De som ska byta i dag, har praktiskt taget bara konstigheter att välja bland. Förr kunde man ta namn efter sin födelseort som tex. Ivar Harrie från Harrie, Per Wrigstad från Vrigstad och Sven Tumba från Tumba. Men som en spekulant på nytt namn, en Olsson jag känner, sa:
    — Personligen är jag från Norrskedika och det kan ju inte fan heta.
■  En annan möjlighet som fanns förr var att ta namn efter sitt yrke. En journalistkollega jag känner tog namnet Präntare, en tecknare tog namnet Ritare och en typograf tog namnet Tryckare. Jag vet inte om regeringen i konselj alltjämt godkänner sådana namnbyten, den kanske tappade sugen när nån skönhetsexpert la in om att få kalla sej Snyggare.
    Situationen är allvarlig. Vi har flera hundra tusen Johansson och Svensson som behöver nya namn och så finns det inga! Antingen får vi som i skräckfyllda framtidsvisioner på bio börja sätta nummer på folk. Tänk vilka skärgårdsvalser i så fall »Tänk att få dansa med 65, lilla jag, lilla jag och lilla 65 . . .»    
    Eller också kan man göra något så radikalt som filmregissören René Clair:
    
    Det är lätt för honom att säja, som heter något så klämmigt som Clair. Personligen heter jag Olsson och det är inte mycket att hurra för.
Fast det finns dom säjer att det clair mej. /Åja, vitsa själva får ni se bur det går./
    Å andra sidan ska man vara tacksam för att man inte går omkring och heter Clair. I varenda postlucka, i varenda butik, vid vartenda telefonsamtal skulle man få säja:
    — Caesar - Ludvig - Adam-Ivar-Rikard.
    Det kan inte vara särskilt roligt att bokstaven sej fram genom livet. Till slut kan det gå för en själv, som det gick för påven Pius Xll i Örnsköldsvik. Ja, han var förstås aldrig i Ö-vik, men den gången han blev påve, hade Örnsköldsviks Allehanda ingen teleprinter, utan nyheterna lästes in per telefon från TT i Stockholm. Det var därför som Örnsköldsviks Allehanda kunde meddela sina läsare att till ny påve utsetts en som hette Petter Ivar Urban Sixten Xll.
■  Folk med son-namn blir ofta utsatta för drift, särskilt om dom heter Johnson och är presidenter i USA. I bokhandlarna på amerikanska västkusten är det speciellt en nyhet som går som smör just nu, en affisch med Lyndon B Johnsons bild och ett bibelcitat som bildunderskrift. Det är några rader ur Ordspråksboken 26:17: »Lik den som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv,. . .»