Då det inte fanns någon bild i lådan...
       nr 5  1974                                
■■ När TV:n slocknade kl. 21.45 slog det en plötsligt att det fanns en tid när det inte existerade någon TV alls!
    Vad gjorde man då?
    Man lyssnade på radio. Tänka sej, man satt hela familjen kring en låda utan bild i och bara lyssnade!
    Vad var det man lyssnade på? Finns programmen kvar? Tänk om man skulle köpa sej en Röster i Radio och titta efter.
  20 frågor var roligt, vill jag minnas. Per-Martin Hamberg frågade, Kjell Stensson, Astrid Lindgren och Stig Järrel svarade. Fast de två senare fick sällan en syl i vädret för Stensson klarade allt.
    Ordet är: sa spökrösten  — “Tage Erlanders näsa”.
    — Mineral- eller djurriket? frågade Stensson.
    — Djurriket, sa Hamberg.
    — Mänsklig anknytning? undrade Stensson.
    — Ja, sa Hamberg, två frågor.
    — Då är det näsan på Tage Erlander, sa Stensson.
    Det var ett roligt program.
■   Dagens revy var också skojig. “Här kommer dagens revy med nyheten när den är ny” sjöng Gösta Bernhard, Sickan Carlsson och Stig Järrel.
    Stig Järrel var med i alla program.
    När dom ringde Douglas Håge och frågade om han ville gestalta “Lille Fridolf” i en ny serie, som Rune Moberg skrivit, sa Håge:
    — Va nu då, är Stig Järrel sjuk?
■   Lilla varietén var ett roligt program. Där spelade Åke Söderblom, Eva Dahlbeck och Stig Järrel sketcher som var skrivna av Lars Gunnar Perne.
    Enslingen var också rolig. Enslingen Johannes spelades av Stig Järrel.
    Man gav bra radiopjäser också, en del riktigt roliga, särskilt dom där Stig Järrel var med.
■   Man minns “Siste man på Skansen”. Egon Kjerrman ledde allsång och frågesport och sjöng hellre än bra.
■   Man minns Natttuppen med tre t med Pekka Langer och Kvar i sängen med Eric Sandström.
■   Och så gav man radiokabaréer. Alla radiokabaréer skrevs av Tuppen Eliasson. Ibland tyckte radioledningen detta var lite enformigt. så man anordnade en pristävling. 1 500 kronor till den som skrev den roligaste radiokabarén! Tuppen Eliasson vann varenda tävling.
    Jag minns en kabaré där handlingen var förlagd till en domstol. Den anklagade påstods ha stulit en häst. Men han sa, att den ifrågavarande hästen hade han ägt sen den var ett litet föl. Han blev frikänd. Nästa offer var anklagat för att ha stulit en skrinda. Han sa, att den här skrindan hade han hatt sen den var liten skottkärra.
    Sånt var roligt. 1943.
■   Per Lindfors åkte riket runt med önskebilen. Folk på gatan fick önska skivor. Jag minns att en bensinmacksföreståndare vid infarten till  Eskilstuna önskade höra Tjatjotja hoho. Det var Chattanooga Cho cho han menade. Och folk som ville höra Harlekins miljoner, sa Hallikens miljoner. Direktsändningarna var lite äventyrliga i början.
    En timme om dan var det grammofonmusik. För det mesta spelade man Södermanlands regementes paradmarsch och Ulla Billqvist. Grammofontimmen var nästan det enda program. där man inte fick höra Stig Järrel.
    Ibland var det utsändning från någon nyårsrevy, Södran eller Folkets hus. På 30-talet hände det att några nazister råkade i gurgel och sköt ner varann med revolver. Då sa man på Södran:
    — Enskede slakteri ska stänga igen.
    — Varför det?
    — Nassarna har börjat avliv a sej själva.
    Det var roligt, 1933.
■   Revyutsändningarna gick till så, att man sände en hel akt från början till slut. Ibland hörde man bara musik och ett välsignat tramp av fötter. Då visste man att baletten var inne. Det kunde hända, att någon hallåman ryckte in och berättade hur det man hörde säg ut. Flickorna var enligt denne man alltid “välskapta och söta små flickebarn”. När man blev så gammal att man fick gå på lokal, gick man dit och fann, att det var mest halvfläskiga gamla tanter som struttade omkring.
    TT -nyheterna lästes av Uno Stenholm som aldrig gjorde sej skyldig till en felsägning. Han följde manuskriptet till sista kommatecknet. Sa han fel, så berodde det på att det stod fel i manus. Kollegerna jävlades med honom en julafton genom att smyga in ett litet skrivfel i papperna.
    — Och så ber TT att få önska alla lyssnare en riktigt god jil, sa Stenholm. Förlåt, en god jul. ska det väl vara...
    Sånt var roligt, 1951.
■   Utrikesnyheterna förmedlades alltid av en man som hette Kurt Andersson. Honom lyssnade vi på varenda dag 1945. Det var när fredsförhandlingarna pågick i Palais de Chaillot i Paris. Vi lyssnade därför att Andersson aldrig kunde säja Palais de Chaillot. Det blev Chalais de Paillot hur han än försökte.
    Sånt var roligt, 1945.
    På 50-talet när det nästan började bli dags för televisionen, fick vi Karusellen. Det var ett program som släppte fram folk ur de djupa leden till mikrofonen. Skogstammejävlar från ödemarken fick t.o.m. sjunga. En som hette Snoddas och var skogshuggare och bandyspelare från Bollnäs blev riksidol. Sen drömde hela Sverige om att få vara med i Karusellen, den som upplevt något märkligt fick det, folk som blivit skjutna genom huvudet utan att dö, folk som ränt nerför forsar i kanot och farbröder som åkt Vasaloppet baklänges. Historia från tiden: Expressenreportern Lasse Widding och fotografen Bertil Stilling var ute på reportageresa med Expressens flygplan. Widding var upprörd över att planet saknade fallskärmar och levde jävelen med piloten om detta. 2 000 meter över Västerås, sa fotografen Stilling:
    — Du Lasse, hoppa utan fallskärm, sa får du sjunga i Karusellen på lördag!
    Sånt var roligt. 1951.

    Har ni hört den här?
    Stockholms flickor är ett kapitel för sej, påstod den turistande amerikanen. Han stoppade en tjej mitt på gatan för han behövde fråga om vägen till Centralen. Han sa:
    — Do you speak English?
    — Yes,a little.
    — How much?
    — Twenty dollars.