Därför hatar mannen kvinnans väskor...
nr 50  1972         
••  Alla svenska män hatar de handväskor som svenska kvinnor släpar med sej från vaggan till graven.
    Därför blev det sannolikt en varm applåd för den skrivkunnige läkaren Sven Britton, som då och då låter höra av sej med roliga synpunkter i DN, när han i måndags i förra veckan slog till mot handväskorna och gav oss handväskehatare ett alldeles nytt argument.
    Kvinnan slår hellre ihjäl sej än släpper handväskan. Britton påpekar bl. a. att kirurgerna så här års, när halkan sätter in, får in en förfärlig massa fall av brutna handleder. Det egendomliga är dock, att det nästan uteslutande är kvinnor som bryter handlederna i halkan. Även männen trattar på ändan i dessa dagar, men dom tar emot sej med båda händerna och bryter inte sönder sej. Kvinnorna däremot är så ivriga att i första hand rädda handväskan, att dom bara tar emot sej med ena handen och då är det klippt.
•   Britton: “Det är alltså inte detta att kvinnan bara lever på kaffe och smörgås och därför har skör benstomme som gör att hon så lätt bryter benen. Nej, det är denna förbannade handväska som ska vara med överallt.”
    Britton gör jämförelsen med de vermouthfyllon som hänger utanför Systembutikerna. Dom ramlar dom också, men dom har ingen handväska att ta hänsyn till. dom ramlar mjukt och sakkunnigt och bryter inga ben.
    Hurra, som sagt, vi har fått ännu ett argument mot handväskorna!
•   Jag minns en dialog en ruggig decemberdag inne på ett ångvarmt varuhus i city.
•   Han, medelålders herre i parkas och spräcklig keps med öronlapparna sammanknäppta tvärs över förståndet.
•   Hon medelålders hemmafru i nylonpäls och samma filthatt som Kronblom fast pistaschgrön och med fasanfjäder i.
Han (tillgjort innerligt):
    — Nu ska vi köpa dej lilla mamma en julklapp... välj själv, älskling!
Hon (utan minsta tvekan men förväntan tänd i ögonen): 
    — En handväska?
Han (argt rytande): 
    — I helvete, käring!
    En typisk väskhatare.
    Att alla män, parkas-Svensson såväl som skrivkunniga kirurger, hatar handväskor är föralldel ingen ny iakttagelse, men det kunde kanske vara intressant att bena ut varför männen hatar kvinnornas handväskor.
    Här är ett urval av de hårt maskulina aspekter på damväskor, som man emellanåt stöter på:
•   Busshataren är den vanligaste typen. Han har inte lärt sej förstå, varför kvinnan aldrig kan plocka upp slantar ur handväskan innan hon stiger på bussen utan väntar tills hon står framför föraren. Hon borde erfarenhetsmässigt veta, att det tar sina tre—fyra minuter att hitta en enkrona bland alla kammar, puderdosor, näsdukar, nagelfilar och gamla teaterbiljetter som brukar ligga överst i väskan.
•   Busshataren instämmer varmt med konduktören på SJ som gick igenom tågsättet mellan Mjölby och Linköping och skrek: “Om damerna börjar leta i sina handväskor nu, så återkommer jag om en kvart och ber att få se biljetterna!”
•   Parkhataren förekommer inte i så många exemplar, den jag känner är orkesterledare och hatar damväskor därför att han stått till knäna i damväskor under elva år i folkparkerna.
    Alla som bevistat en dansafton på svensk bysta vet att de närvarande damernas väskor brukar ligga på podiet som en mäktig snödriva framför fötterna på orkestern.
    — Det var värst 68 när vi hade Åke Blajsarn med oss på tenorsax, säjer orkesterledarn. Blajsarn hade ovanan att stampa takten med högerdojan o stampade sönder femtioelva puderdosor på en enda säsong.
•   Bara i Älmhult krossade han fyra dosor och parkchefen höll inne gaget tills de uppretade tjejerna hade fått ekonomisk kompensation.
    Åke Blajsarn kommer aldrig att bli riktigt populär i parkerna.
    Rökhataren hatar damväskor emedan han älskar att röka. Under sena bilfärder ber han sin kvinnliga partner att hon ska bjussa på en cigarrett. Visst, säjer flickan och överräcker en pinne samt en brinnande tändsticka.
    Det är samma kusliga chock varje gång. Det smakar inte rök som cigarretten, det smakar puder, parfym, hårspray. Det smakar allt utom nikotin. Cigarretter som förvarats i damväskor är inte längre användbara som cigarretter.
    Det värsta, menar många män, är att kvinnorna aldrig har nån ordning i väskorna. Deras hem kan vara pyntade och vittna om orgier i pedanteri, men att öppna deras handväska är som att besöka en turkisk loppmarknad tjugu minuter efter att en jordbävning skakat stan.
    Sen finns det marginella väskhatare, sådana som har mindre väl grundade skäl att hata kvinnors bruk av väska. Jag hörde för en tid sen den rysliga historien om en man som under ett restaurangbesök nallade en cig ur sin dams väska medan damen avvek för naturbehov. Mannen bad närmaste servitris om en tändsticka, men servitrisen bara stammade och rodnade och skickade fram hovmästaren som inte heller gjorde någon min av att hjälpa till med nån tändsticka. Lägg band på ert skämtlynne, sa hovmästarn och rynkade på näsan.
•   Vad var det för fel? Såg mannen konstig ut? Ur damväskan fiskade han upp en fickspegel och kollade om det var nåt fel på hans utseende. Och det var det ju.
    Stora starka karlar, måna om sin värdighet, ser förkrossande löjliga ut när de sitter på offentlig plats med en OB i mungipan.