De flyger med galoscherna på!
 
nr 18  1978         
•   Jag skriver det här i en Jumbojet 10.000 meter ovanför Iran just som det dagas över Asien. Vi startade från Hongkong kl. 23.00 i går kväll och om tjugofyra timmar ska vi vara på Arlanda.
    Det är min första resa med Jumbojet. Högar av broschyrer om Jumbojetarna har talat om för mej hur det ser ut i en Jumbojet. Där sitter hundrafemtio Clint Eastwood och ler mot åttio Liza Minelli, det vackra innefolket som spretar med lillfingrarna när de tittar på varandra genom champagneglasens bubbelfilter.
    Nu vet jag att så där är det inte på Jumbojetarna. Vårt plan som korsar Asien på tvären liknar mera en Ålandsfärja klockan fyra på morronen när hela personalfesten har svimmat i sofforna efter sjunde whiskyn.
•   Till Delhi gick det väl an för dit hade vi gott om svängrum. Men där klev halva Indien på, killar i vita turbaner, killar i röda turbaner och en i vitt som kvartade in i mitt knä.
    Konsten att sitta i stolen på en Jumbojet och sova varierar. En rynkig farbror i grön turban drog upp påkarna i soffan och gömde dem på något sätt i bålen. Sen gömde han hela bålen och sist låg turbanen där ensam i stolen som ett övergivet kålhuvud. Det krävdes tre starka flygvärdinnor för att räta ut gubben i Teheran. Vi skulle ju mellanlanda och han måste ha säkerhetsbältet på sej. Det är kanske sånt som kallas yoga.
    Sen har vi de där typerna som gör tvärtom, de som sträcker ut sej i sin fulla längd och står som sprättbågar och sover i stolen medan armarna hänger rakt ner mot durken som fenderterna på en båt. En sådan snarkade dessutom rakt upp i taket med vidöppet gap. Det hjälpte inte att puffa på honom, knäppa honom på näsan eller nypa honom i örat, han bara snarkade på som en gammal buss på tomgång. En liten holländare i fjortonde stolsraden försökte kasta en kola i gapet på honom från tre meters håll. Bingo! Mannen tvärvaknade, fånig och rufsig men inte särskilt lik Clint Eastwood.
    Vad ska man göra med en Omar Sharif då som sussar i ens knä? När jag varligt försökte lyfta undan honom, strök han mej över kinden och kallade mej för “darling”. Det var inget annat att göra än att helt resolut resa sej och gå ett ärende till toa. När jag återvände efter tio minuter hade Omar Sharif bytt plats och hånglade nu med en av dessa ministrar som det myllrar av i Vietnam.
    En annan typ av passagerare i Jumbojet är fräcka Frasse som lägger sej raklång tvärs över fyra sitt platser med huvudet mot väggen och strumpfötterna ut i mittgången. Han skrattar så gott i sömnen varje gång flygvärdinnan går förbi och kittlar honom under hålfötterna med kjolen.
•   Borrande Bertil förstår jag inte. Han vrider över kroppen ett halvt varv och borrar in kranen i ryggstödet. Käppraka Konrad sitter i enskild ställning och stirrar rakt fram. Han håller sej krampaktigt i armstöden ty han är flygrädd. Han medför ett handbagage som är misstänkt stort, kanske innehåller det en fallskärm.
    Stirrande Sture är inte heller någon Clint Eastwood, han glor ut genom fönstret timme efter timme på det ödsliga iranska ökenlandskapet. Ett indiskt barn med rosett i nacken ringer på flygvärdinnan var tionde minut och beställer en Coca-Cola. När hans mamma vaknar, kommer hon att vara skyldig flygbolaget en månadslön. Men då har barnet försvunnit till toaletten på trekvart.
    De tre kanonfulla skandinaverna som sitter längst bak och sjunger i kinesiska stråhattar, brukar man heller aldrig se i Jumbojets broschyrerna. Herrarna har varit på Kantonmässan och delade en pava gin innan dom somnade med hattarna på. Då ser dom riktigt söta ut, påminner om familjen Kantarell som i enebacken står.
•   En tjock farbror med cigarr somnar med ansiktet mot det nedfällbara bordet. När han reser sej sitter cigarren som en vissen ros i mungipan, kanske är han en avlägsen sonson till en eldig Carmen. Inte mycket Clint Eastwood hos den typen heller.
    Mellan Hongkong och Delhi vaknar man av att det är så kallt om fötterna. Dom är inte bara kalla, dom är dyblöta. Oj då, säjer flygvärdinnan, det läcker diskvatten från köket bakom väggen framför er. Jag ska lägga en filt på golvet. Och när hon lagt dit den, tillägger hon att jag ska vara glad som inte sitter längst fram i nästa av delning, “för där läcker det från toaletterna”. Det är väl det indiska barnet som har svämmat över, kan tänka.
    Det står ingenting i broschyrerna om det heller. Att Clint Eastwood kommer hem från sina resor i Jumbojet med diskvatten och begagnad Coca-Cola i dojorna har hittills förtigits.
•   Över Turkiet, där det bibliska berget Ararat avtecknar sej som en glassbomb på horisontlinjen i sin eviga snöprakt, vaknar Omar Sharif av att han nu sussat in hos en som är lagd åt det hållet att han smeker tillbaka och säjer “Liebling”. Omar drar sej förfärad tillbaka till en mera viril typ från Pakistan.
    Utöver dessa är det bara promenerande Pelle som är vaken. Han har promenerat av och an i planet sen Hongkong och det är nu tretton timmar sen vi startade. Promenerande Pelle ska inte åka flyg, han ska åka tåg. Där finns det utrymme att promenera på, en restaurangvagn att gå till och lite av varje att göra. På flyg finns det inget annat att hitta på än att gå på toaletten och stjäla en tvål.
•   Den flygande Ålandsfärjan liknar alltmer Napoleons återtåg från Ryssland 1812. Vi landar i Frankfurt lite längre fram på dagen efter tjugo timmars resa från Hongkong.
    Resa Jumbojet är kanske något som folk trivs med. Det är festligt, folkligt och fullspikat. Men nästa gång är det jag som tar galoscherna med mej.