Det är jag som har 30 12 15!  
      Nr 44  1967
    Telefonnumret till Intima teatern är 30 12 14. Telefonnumret till mej är 30 12 15. Det är inget ont i det, vi står ju kulturen nära var och en på sitt sätt. Det är bara det, att det ringer en förfärlig massa folk till mej och vill beställa biljetter. Värst var det när dom gav "En flicka på gaffeln".
    Till att börja med så sa man artigt:
     — Damen måste ha ringt fel, det här är 30 12 15, försök på 30 12 14.
     Sen tröttnade man.
     — Är det Intiman?
     — Nej, sa man, det är Oscarsteatern och det är ingen dålig underhållning här heller. Ska vi vika ett par biljetter?
     — Nej, sa damen, jag vill se Grynet.
     — Vi förstår, sa man, men Kulle kommer att bli så lessen.
     Eller också svarade man:
     — Goddag, goddag, vilken rad önskar herrskapet sitta på?
     — Tredje blir lagom. Vad kostar det?
     — Trettiofem spänn biljetten, det blir sjuttio kronor, ska vi säja hundra jämnt med förköp?
     En annan variant:
     — E're Intiman? E're utsålt?
     — Inte alls, det finns massor av biljetter. Det är väl ingen som vill se en sån här taskig föreställning.
     — Men Ekborg är väl bra?
     — Dom kvällar han är nykter ja.
     — Va? super han?
     — Absolut. Varenda fredag tar han sej ett glas rödvin till maten.
     — Menar ni det?
    Det ringde förtjusande damer från förorten och sa att alla flickorna i juntan
påstår att Grynet Mollvig är så fantastisk. Jag:
     — Grynet? Ja... Jo... visst är hon bra. Men oss emellan så är det inte hon som säjer replikerna. Vi kör med playback, på premiären var det Tutta Rolf som hade talat in replikerna, men den här veckan har vi satsat på ett nytt band med Inga Tidblad. Fint ska de vara!
    När det ringde teaterbitna herrar:
     — Visst, två plåtar på sjuttonde bänk, det är antecknat! Jag vill dock bara varsko att Lars Ekborg är sjuk sedan tre dagar.
     — Sjuk? Då kör ni med ersättare då?
     — Ja.
     — Någon känd?
     — En amerikan.
     — Jaså minsann, vad heter han?
     — Ronald Colman. Festlig kille med liten mustasch.
     — Men han är väl dö?
     — Å, är han det, då är det väl därför han är så dålig.
    Sen hände det att folk från landsorten ringde och ville ha biljetter till en hel bussresa med folk. Sånt tycker jag inte om:
    — Vad ska ni hit till Stockholm å göra?
     — Se på teater förstås.
     — Precis som inte vår hotellsituation vore svår nog som den är. Förresten teater, vad begriper ni av teater, jäkla bondkaniner?
    Till en husmor från Södertälje som ville ha plåtar till en torsdag tillät jag mej säja:
     — Varför inte komma på måndag när vi kör med experimentteater i stället?
     — Experimentteater? sa damen och verkade mycket fundersam.
     — Visst, sa jag, vi kör utan kläder på skådespelarna. Dom är spritt nakna hela bunten och Vilgot Sjöman är belysningsmästare.
     — Å hu då, sa damen.
    Frågan är nu bara vem som ska byta telefonnummer,  Intiman eller jag. Så här kan det ju inte fortsätta. Man måste ju arbeta också. Jag har inte tid, med teater längre.