Dessa babblande gammeldansare!  
  nr 10 1965
    — Det är inte låtarnas fel att jag tycker att gammeldansen i TV börjar bli lite svår.
    Gamla musiker kan på  grund av avtagande hårväxt inte göra sej gällande inom popindustrin, och det är uppenbarligen i syfte att trösta dem för att dom inte kan bli mods, som TV har gett gammeldansfarbröderna en chans i ett eget program.
    Farbröderna kan vara  ganska påfrestande.
    — Så här brukar det gå till.
    Gammelfarbror 1 går ut bland publiken på Högloftet, spanar in gammelfarbror 2, blir kolossalt överraskad och skriker i mikrofon:
    — Nä, men ä dä int Ljusdals-Jerk!
    — Jomän ä dä så!
    — Tänk, dä va en överraskning att du hittat hit! Välkommen hör du Ljusdals-Jerk! Du har väl en historia på lager som vanligt!
    — Jomän, hi hi hi hi, nog har jag så.
    — Men hörru, då föreslår jag att du drar den hörru!
    — Jo, hi hi hi, där va så  att en gammal ljusdaling skulle måla tuppen på körka i Bollnäs, sir du. Och så bar där sä int bätter, sir du, att'en slant på körktorne  och damp i backen, sir du. Å när som han slö i backen, så small dä i sju socknar, sir du, men'an bara reste sä å borste å sä, ljusdalingen, å så sa han: Tur att pipa höll, sa'n! Hi hi hihi hi!
    — Hi hi hi hi, ja, du Ljusdals-Jerk, du är då för omöjli mä dina historier. Men va sir ja, har du fioln mä dä?
    — Jomän har jag så.
    — Dä menar du inte, då måst du spela lit för oss!
    — Nja, jag vet int dä, hi hi hi hi.
    (Här följer tre minuters hi hi hi och våldsamma övertalningsförsök, varmed   man tydligen avser att för tittarna skyla över det faktum att Ljusdals-Jerk skrivit   brev till TV i fyra år och bett att få medverka, att han vistats i Stockholm för repetitioner i två dagar och att han stämt fiolen extra noga för det högtidliga tillfället. Med milt våld släpas Ljusdals-Jerk dock upp på podiet. Hittills har man inte  sagt något om sången.)
    — Jag kunde ju sjonga en litta stump mä, om dä ä som dä passar.
    — Nä, vad säjer du? Jaså, du sjunger också?
    — Jomän, dä händer!
    — Vad tänkte du sjunga  då?
    — Lillpigans polska, tänkte ja.
    — Jaså, jaha.
    — Ja, ja har skreve'n själv, hi hi hi!
    — Mena'ru dä?
    — Jomän ä de så, komponerat å satt bokstäverna å allt.
    — Mena'ru dä.
    — Jomän ä de så, 1918 på  hösten. Å Rolf han var förtjust.
    — Mena'ru att du träffa Ernst Rolf också?
    — Jomän ä dä så, vi var kamrater på Arbrårevyn 1918. Dä va där jag debutera, sir du.
    — Jaha.
    — Jaha.
    — Får vi höra då?
    — Jomän!
    Efter åtta minuters rundbubbel stampas Ljusdals-Jerk i golvet och brakar i väg med Lillpigans polska.
    Sen är det dags för Gammeldansfarbror nr 1 att gå ut bland publiken och göra nya överraskande upptäckter av nya bygdegenier som råkar finnas i lokalen av en underbar slump. Som sagt, inget ont om gammeldans i och för sej. Men gammelfarbröderna borde nog skärpa sej en smula.