Det är höst, tack för det!

  nr 35 1964                    
■■■ Trots allt är det en ljuvlig årstid. Det finns inte mycket som går upp mot det här att med ekona av kräftskivornas visor och glasens klirr i syrenbersåerna ännu ringande i öronen, återvända till stan, just som löven i Kungsan vissnar i kapp med Hagge Geigerts vitsar.
    Dom talar och sjunger så mycket om Stockholm som sommarstaden, Nordens Venedig där bastanta primadonnor vill ha en gondol därför att där spelar en stråle av sol på vår herres fiol. Men Stockholm är vackrast om hösten, när hon blinkar med neonerna i den våtljumma skymningen över vattnen.
    Efter en sommar i gräset känns det skönt att känna gatsten under fötterna och höra bilisterna skälla på varann med signalhornen i Nybroplans förbryllande filsystem.
    Man märker saker:
  De flesta Vaxholmsbåtarna har klarat sej i land i år också.
  Omläggningen av Götgatan har gått in i en ny viktig fas, gatujobbarna har bytt till prickig korv på mackorna.
  Man river alltjämt lika febrilt i centrum för att bereda plats för allt flera Epa och Domus.
  Bilkön framför rödljusen vid Riddarhustorget börjar vid Tegnérlunden.
  Vattenståndet i Strömmen är ovanligt lågt för årstiden. Snart kan dom gå torrskodda och bärga resten av Vasa. Fenomenet anses dock inte vara enastående. Bottniska viken rapporteras vara ovanligt bottnisk i är.
  Tidningarna berättar att TV underhållningen laddat upp som aldrig förr. Senaste nytt: Nils Erik Baehrendtz har ändrat sej, ska själv inte leda höstens största program, utan släpper fram Lasse Holmqvist som programledare. Någon i radioledningen har förstås talat förstånd med Baehrendtz och sagt att han inte ska larva sej i TV.
  Min fiskredskapshandlare i Klara, har tagit in sin skog av metspön från trottoaren framför butiken, där som spöna brukar stå som regn i backen hela sommaren.
    Kort sagt, det är höst.
    Man läser tidningar och bl. a. möter man chefen för bilregistret som i Svenska Dagbladet förklarar varför det är dygnslång väntan i telefonkön till tjejen som svarar på vem som är ägare till bil nummer den och den.
    — En massa onödiga samtal belastar numret, säger han. Bl. a. ringer det en massa flickor som vill veta namnet på pojkar dom liftat med. "Det var en så snygg kille som körde, heter det."
    Så rart och romantiskt som bara SvD. kan tolka det när raggarbrudar, som blivit med barn i baksätet på en Chevrolet Bel Air mod. 1953, ringer och undrar vad farsan till ungen heter.
    Man kör en ny bil för första gången i stan, köpte sin femtioelfte folkis under semestern.
    Det var ett fascinerande köpslående. Folkisförsäljaren Nacka Skoglund bjöd 3.500 kr för min gamla VW. Jag for till Farsta, blev erbjuden 5,000 och sa till Nacka dan därpå:
    — Det blir ingen affär, för Scanilabilar i Farsta bjuder 5.000 mot dina 3.500.
    — Det mena'ru inte, sa Nacka.
    — Är det verkligen sant? sa Nackas bas.
    — Tror ni att jag ljuger? sa jag.
    Herrarna tittade mot någon som stod bakom ryggen på mej, och sa hastigt:
    — Nej, du har blivit bjuden 5.000 och det bjuder vi också! Bakom mej stod en kille som gjorde teckenspråk till försäljarna. Vad var detta för hokus pokus?
    Svar: Alla Scaniaförsäljare i stan som får in en gammal vagn i byte, rapporterar till en gemensam värderingscentral vad de anser vagnarna vara värda. Den som åker runt till olika Scaniafirmor i hopp om att trissa upp budet för bilen, lyckas aldrig. Första budet, det som rapporterades in till värderingscentralen, gäller. Sen får ingen av Scaniabilars försäljare bjuda mer. Inte mindre heller.
    Varför gällde Farstas bud och inte Nackas? Svar: Nacka hade aldrig värderat bilen, bara sagt ett preliminärt pris som aldrig inrapporterades till värderingscentralen.
    Ska ni bli av med er gamla VW så var på er vakt, när dom vill värdera bilen! Be dom gärna säja ett preliminärt pris, är det bra så låt dom värdera. För när kärran är värderad är ni slutgiltigt fast.
    Man hör historier från den gångna turistsommaren. Martin Ljung berättar om landsortsturisterna på stockholmsbesök som gärna ville gå på något näringsställe, där det brukade samlas s.k. kändisar. . . En tillfrågad stockholmare rekommenderade Teatergrillen som ett pålitligt samlingsställe för känt folk från film och teater, och landsortsturisterna, tre herrar och tre damer, gick dit. Man beställde bord i tid, fick en jättebra placering och hade god överblick. Det var bara det att det inte fanns en enda kändis i hela lokalen. Det var mitt i juli så alla som inte låg på exteriörfilmning hade semester. Besvikelsen var stor bland turisterna, så stor att den höll på att förvandlas till stark bitterhet. Det var väl därför som det gick som det gick. Hasse Ekman och Yngve Gamlin kom in i lokalen en kvart före stängningsdags för att kasta i sej en sen pyttipanna. Då flög en av det turistande sällskapets damer upp ur stolen, riktade ett av upphetsning darrande pekfinger mot herrar Ekman och Gamlin och skrek på norrländska så det ekade i lokalen:
    — TITTA, DÄR KOMMER DÅ TVÅ STYCKEN!
  I dag sitter det inte en norrlänning på Teatergrillen, bara kändisar. Ty, som sagt, det är höst.

    Har ni hört den här?
    Lilla Mona, som råkat ut för en lätt förkylning, åkte spårvagn med sin mamma. Då mamman verkade alltför upptagen med sin veckotidning för att intressera sig för tösens rinnande näsa, lutade sig en farbror fram och viskade till flickan:
    — Säj till din mamma: Snälla mamma snyt mej! Tösen stirrade förbluffad på farbrorn men makade sig om en stund närmare mamman och pep med hög röst:
    — Snälla mamma, snyt farbror!