Det kan bli krig?!
               
nr 11  1972                               
■■ Jag känner en man som var så skraj för att göra sin flicka med barn att han vidtog ett anta! säkerhetsåtgärder. Själv använde han kondom medan flickan begagnade pessar. Men för att vara riktigt på den säkra sidan, tillämpade man coitus abruptus.
    Ja, skratta ni, men vad den mannen i själva verket var, det var att han var en urbota svensk.
    Det finns inga människor i världen som garderar sej så mot hotande faror som svenskarna. Ta t ex det här med kriget.
   Ingenstans i världen surras det så mycket om risken av ett krig som i Sverige, som inte haft krig på 158 år. Vi har ett av världens starkaste försvar, vilket vi betalar med skatter som är högst i världen. För det kan ju bli krig igen som det var 1814. Vi är så rädda för det här med krig att vi satsar flera miljarder årligen på försvaret, så många miljarder att vi inte kan finansiera cancerforskningen i landet utan måste be Hyland sätta i gång med en Rödafjäderninsamling för att cancerforskningen ska kunna fortsätta. Vi har inte pengar för kampen mot cancern, för vi måste satsa all kosing för att förhindra en upprepning av 1814.
    Ändå är det väl så, att det sen 1814 har dött tusen gånger fler människor i cancer än krig i det här riket.
   Vi har ett av världens mest välutvecklade jordbruk och många fler jordbrukare än vi behöver, vilket medför att vi just nu har världens högsta livsmedelspriser! Varför har vi det så ordnat? Jo, det kan ju gå som för 158 år sen, det kan bli krig. Och då måste vi ha bönder kvar
som ger oss mjölk och limpa.
■   Häromdagen gjorde nr E 1195, ett snart sextioårigt ånglok en sista resa innan den slutliga nedskrotningen. Men det sas i reportagen, att vi minsann inte har skrotat alla ånglok. Vi har sparat ett hemligt antal som vi förvarar i ett ännu hemligare bergrum någonstans i Sverige. Varför? Jo det kan ju bli som för 158 år sen, det kan bli krig!
■   Är vi inte självförsörjande på elkraftens område då, så att vi kan köra med elloken som vanligt? Jo, visserligen, säjer försvarsexperterna, men fienden kanske klipper av eltrådarna. Kan fienden verkligen vara så jävlig? I så fall kan väl fienden också vara så jävligt att den bryter opp rälsen så det blir tji även för ångloken?
    Det är nog bäst att vi stänger in några tusen hästar i nåt berg. Utifall. Det kan väl inte hjälpas att hästköttet därmed stiger så att det blir hamburgerstrejk i Skärholmen. Huvudsaken är väl att transporterna tryggas om det skulle bli som för 158 år sen.
■   Visst påminner den här politiken oroväckande mycket om mannen med gummit och flickan med pessaret. Den påminner också om den gamle mannen som puttrade in på mopeden till Texacomacken i Borlänge och sa:
    — Slå i tre liter, det skiter jag i. . .det är bäst att vara rustad om Nasser stänger Suezkanalen för gott!
    Det var en sann och framsynt svensk som talade från den mopedsadeln. Han skulle kunna funka i regeringen.
■   Man frågar sej nu: Hur kan det komma sej att en regering år ut och år in tillåts att sprätta bort sådana fruktansvärda belopp på försvar och kreatursbesättningar bara i en panisk ambition att värja oss från nöd i händelse av ett ganska osannolikt krig?
    Svar: Regeringen har kanske inte husmödrarna i Skärholmen med sej, men den har den svenska folksjälen med sej till hundra procent! Det har den haft sen Karl XII:s dagar.
    Vi är ett försiktigt folk som av tradition har samlat i ladorna för att stå rustat i vargatider. 
■   Det finns gubbar i skärgårn som under beredskapen snodde en låda mauserpatroner och vaktar den som en skatt “ifall ryssen skulle komma”. Efter 158 år.
■   Det finns tanter på Östermalm som har säckar av orostat kaffe på vindskontoren ännu 27 år efter andra världskriget.
■   Det står nästan dagligen i tidningarna om utarmade åldringar som tagit ner skylten och visat sej ha duktigt med schaber och buntar av Gränges och Aeroplan Stam Fria insydda i madrassen, en garanti i händelse av oår.
■   Detta svenska sparande av kulor och kaffe, kronor och Gränges har vi aldrig släppt. Det må vara som professor Erik Lönnroth sa i TV häromkvällen: “Vi är en nation av skogstorpare som just kommit ut ur skogsbrynet och ännu inte hunnit vänja oss vid det urbaniserade samhället.”
■   Tidningen “Lyckoslanten” försökte på 30-talet inbilla oss, att det låg något sunt och stort i att spara. Satte man sprätt på stålarna, så blev man mager och blek och osund som den tecknade seriefiguren “Slösa” och automatiskt predestinerad att gå under i magsår och misär. Men samlade man slantarna i en gris, blev man rund och rosenkindad som “Spara”, en äckligt självbelåten typ som gick omkring i yllebyxor ända upp till armhålorna. Det där var ju blaj-blaj. Detta evangelium genomskådades av små barn redan på 30-talet. Dom tyckte att Slösa var en toppentjej som höll i gång och var mänsklig.
    Att det skulle finnas ett likhetstecken mellan sparande och en hög moral, sånt är det väl numera bara PR-kisarna på landets sparbanker och redaktören för Lyckoslanten som tror.
    Nej , vi spar pengar, kaffe och kulor och Gränges av låga, egoistiska skäl. Vi spar och försakar av födsel och ohejdad vana för att säkra vår trygghet i händelse av krig och annan ofärd. Det sitter där som en spik i folksjälen.
■   Det är därför, snälla husmödrar i Skärholmen, som Palme kan föra den försvarspolitik och den jordbrukspolitik som han för och ha alla de andra partierna och hela det försakande svenska folket med sej.
   Hela folket betalar av fruktan för ett krig som inte har kommit på 158 år och som förmodligen inte kommer. Det dyraste krig som aldrig blev av!
■   Ni tycker kanske att det känns kymigt på nåt vis, så mycket pengar och så inget krig. Betänk då, att det måste kännas ännu kymigare för yrkesmilitärerna. Redan på 30-talet klagade en galonerad major i Blandaren:
    — Jag har inte haft avfyring på 15 år!