Det står så konstiga saker i tidningen
       nr 7  1974                                
■■ Jag minns en februarimorgon i rådhusrätten i Örebro för 30 år sen. Framför borgmästare Gösta Strandell i domarstolen stod en dam som blivit frånryckt sin handväska på Järntorget.
    — Kan ni beskriva hur mannen såg ut? undrade domaren.
    — Ja, sa kvinnan något tvekande, han såg ut som en arbetare.
    — Hur då menar ni? sa domaren vänligt.
    — Nja . . . lite smutsig så där, sa kvinnan.
    — Lite smutsig . . . och så drog ni slutsatsen att det var en arbetare?
    — Tja, sa kvinnan hjälplöst.
    Det var Dagens Nyheter som fick mej att minnas den där dialogen, för i DN skildrade man häromdan ett skottdrama i Stockholm (en polis blev skjuten av en anstaltsrymmare). Konstapeln hette Mattsson och DN skildrade händelsen som ett spännande kriminaldrama. Får man lov att citera:
    “Mannen lyckades slita sig loss, drog fram en skarpladdad revolver och pistol och riktade vapnen mot Matsson. Tre arbetare i två bilar hoppade ur och försökte undsätta polismannen.
    — Kom inte ett steg närmare, för då smäller det, skrek pistolmannen. Arbetarna var tvungna att dra sig tillbaka.”
    Arbetare?
    Bortsett från det här med bilarna låter det som en skildring från franska revolutionen eller möjligen som ett klipp ur ett reportage  i DN om storstrejken 1909.
    Men det är ett klipp från förra veckan.
    Varför, undrar jag, vill kriminalreportern i det här fallet understryka att personerna som ville hjälpa polisen var “arbetare”? Ja, inte skriver han väl så, där för att personerna verkade “lite smutsiga å så där”, snarare får man väl gissa att han i nån slags nymornad politisk medvetenhet försökte plussa för den tjusiga heroismen hos den arbetarklass, som DN på senare år så förtjänstfullt kämpat för, ehuru man mellan raderna förstått, att mången medarbetare aldrig sett en svensk arbetare annat än på vykort.
■   Det här citerade klippet fyller mig med stilla vemod, för det kan tas som uttryck för ungdomens klichéuppfattning om “arbetare”. Människor, som vuxit upp inom arbetarklassen, vet ju att ordet “arbetare” högst sällan används inom klassen. Lars Erik Olsson har sagt det förut i SE, arbetare kallar varandra för snickare, svarvare, ortdrivare, avsynare, punktsvetsare, grävmaskinister eller rörmokare.
    “Arbetare” är i arbetarled nästan ett skällsord.
    “Arbetare” är ett ord som mest brukas av östermalmsstudenter som blivit marxister och vill protestera mot pappa och veckopengen.
    Samt av DN.
    Vi måste hålla efter den här stora morgontidningen, som de flesta av oss läser, så att den inte springer i väg med oss.
    Som i fallet med svävarna ex. Det är på sin plats med ett aja baja där också.
■   Landstinget och Waxholmsbolaget håller på att provköra en engelsk svävare i Stockholms skärgård för att kolla om den kan vara nåt för vintertrafiken.
    I skärgårn, där man ibland har fått finna sej i att det tagit 36 timmar in till stan med Waxholmsbåten genom isen, är man nyfiken på svävarna. Har man åkt på en blindtarmsinflammation och bor ute i havsbandet vintertid kan man inte riskera livet med Waxholmsbåten, utan då får det bli helikopter. Men gamla människor är lite skraja för det här med helikopter, det får man ju förstå. Kunde det här med svävare vara en lösning? Man behöver ju inte nödvändigtvis lida av akut blindtarmsinflammation för att vilja komma fort till stan.
    På Ornö, 3,5 mil fågelvägen från Stockholm, ska man t ex inte ha ont i ett ben och behov av att åka till Södersjukhuset för kontroll, någon gång i veckan. För på Ornö måste man åka bil till färjan eller Waxholmsbåten som för en till Dalarö. Förr gick det direktbuss från Dalarö till Ringvägen, men den har samhällsplanerarna tagit bort. Därför går bussen bara till Handen, där man byter till pendeltåg till Stockholm C. Från Centralen åker man T-bana till Ringvägen. Från Ringvägen åker man buss till Södersjukhuset. Dom som ska orka med så många på- och avstigningar för att färdas 3,5 mil, får inte ha värst ont i benet.
    Det här med svävare kunde kanske innebära en bekvämare resa är skärgårdsborna.
    Första dan som svävaren provkörs i skärgårn är Dagens Nyheter ombord. Den utsände medarbetaren rapporterar i en fyrspaltig rubrik på första sidan:
    “MÖJA RYTER TILL MOT SVÄVAREN”
■   Vad nu då? Man blir lite snopen, eftersom man lyssnat till skärgårdsbornas förhoppningar inför en framtida svävartrafik. Skulle nu möjaborna helt plötsligt ha samlats till protestmöte mot svävartrafik? Det var något nytt. Man läser ivrigt vidare och upptäcker, att DN:s utsände medarbetare grundar sin rubrik på samtal med en (1) Möjabo, fiskaren Karl Sjöberg, som säjer att myndigheterna måste stoppa detta bullrande monster. Svävare förstör för både sjöfågel och skärgårdsbor, menar Karl Sjöberg. Och det må ju Sjöberg mena. Men han är inte hela Möja, han är inte hela skärgårn heller.
    Det tog tid innan man började bygga järnvägar i England, därför att en farbror i underhuset bromsade starten. Med en druckens envishet upprepade han att det var lönlöst att ens diskutera något så idiotiskt som järnvägar, när det ändå inte fanns någon människa född som skulle klara en sådan hastighet som 30 km/tim. Farbrorn hade fått det här om bakfoten, han trodde att tågen skulle axa från 0 till 30 knyck på en tiondels sekund.
    Men ändå var det så många som trodde på farbrorn att järnvägarna blev flera år försenade.
    Hur många har DN Lätt till att tro, att en enda fiskare på Möja är representativ för hela skärgårdsbefolkningens mening om svävarna?
■   Men DN kan vara rolig också i sina ambitioner att spegla verkligheten. Vad säjs om den här rubriken från förra veckan:
    
    Sven Stolpe får säja vad han vill, den förkättrade grundskolan har i alla fall lärt ungarna något på tio år.