Det var mitt fel!
               
nr 12  1970                               
■■ Sven Tumba är mitt senaste offer. Att gubben Johansson gick på roten på Johanneshov inför 40 miljoner TV-tittare förvånar kanske en och annan, men inte mej. Kullkörningen berodde på att jag råkade vara närvarande. Så fort jag är med, går det åt helvete för alla stora män. Jag är en ödesdiger man. Egentligen borde jag låsas in.
■   Jag minns inte riktigt när jag upptäckte denna egenskap hos mej själv att föra en sådan otur med mej. Jag tror jag började ana oråd en bit in på 30-talet, när jag hedrade en backhoppningstävlan i Saltsjöbaden med min närvaro. Så fort jag trängde mej fram till repen, så ramlade hopparna en efter en. När jag drog mig undan för att köpa en varm korv, så stod dom. Men när jag åter nalkades repen, började de ramla och rulla utför backen som nystan.
    Jag minns 50-talet. Det var störtlopps-VM i Åre och en av storfavoriterna, den ende som kunde hota Stein Eriksen, skulle åka. Jag trängde mej fram i främsta åskådarledet och karln stöp som en avsågad fura. Det diskuterades länge i presskretsar den kvällen hur ett sådant säkert kort kunde falla. Jag teg och drog mej undan till baren för att i ensamhet tänka över saker och ting.
    40-talet var inte så farligt, frånsett det att någon hade gett mej en ringsidesbiljett till matchen Tandberg—Walcott. Jag kom lite sent, så matchen var redan igång. Såvitt jag kunde se under promenaden fram till ringside så klarade sej Olle överraskande bra. Men just som jag satte mej kom smällen. Tandberg föll som en avsågad fura även han, och det var som ni minns ett herrans mirakel att nedersta repet fångade upp nacken på honom så att han inte slog skallen i kanvasen.
  I lördags mötte jag Tumba uppe på läktaren på Hovet, skakade hand och sa:
    — Hej Johan, hur haru't?
    — Jo fint, jag ska ner å medverka på isen under invigningen, sa Tumba.
   Fylld av onda aningar vände jag mig och betraktade isen. Två män höll upp en stor VM-affisch. Tumba skulle hoppa igenom affischpapperet, spurta över plan och skjuta pucken genom en annan VM-affisch. Blixtsnabbt vände jag mig åter för att varna Tumba. Men ack, den unge mannen var redan borta.
    Först ämnade jag blunda när han tog sats, men så tänkte jag, att “har du nu ställt till det, så får du stå för det”. Han kom som en tiger genom papperet och föll framstupa som en vådaskjuten åkarhäst. Glidande på magen passerade han först den blå linjen och sen den röda. 4800 människor höll andan. . . med den utgångsfarten skulle karln glida till icing. Gudskelov kom han på benen igen. Förlåt mej, Tumba, jag skulle ha haft vett att hålla mej borta.
    Det är ingen måtta på allt vad jag ställt till.
    — Va? sa grabbarna på redaktionen en dag för tio år sen, har du aldrig sett Ingemar Johansson boxas? Då ska du gå på Kungliga hallen och se honom mot holländaren Wim Snoek.
  Det blev som jag fruktat. Redan i början av matchen hämtade Snoek en rallarsving från golvet och klappade till så det skrällde i hela Johansson. Det var nära, att det hade gått illa den gången. Jag avvek raskt från hallen. I bilradion på väg hem hörde jag att det hade rett upp sej så fort jag försvunnit.
■   Goda vänner sa att jag inbillade mej saker. De bara fnyste när jag började dilla om mitt magnetiska kraftfält som trollade olycka på folk. En av dem bjöd mej på matchen mellan Ingemar och Brian London på Hovet. Den gången satte jag mej så långt bort att trollkraften inte skulle nå fram. Det gjorde den inte heller förrän i allra sista rondens sista sekund. Johansson fick sej en karamell så att han hängde i repen och gungade som en fredagsfull beväring. Gonggongen räddade honom och DN formulerade den klassiska löpsedeln: Vakna Ingo, du vann!
    Jag smög mej hem med hjärtklappning den kvällen. Tänk så nära.
    60-talet fortsatte med nya noteringar av samma nedslående art.
■   Det hade gått jättefint för Uffe Schmidt och Janne Lundqvist i Davis Cup i Båstad, Tidningen skickade ner mej till finalerna och då gick det åt pepparn.
■   Valet -66 tillbringade jag valnatten med Tage Erlander och Olof Palme på sossarnas vaka. Redan vid niotiden på kvällen började tendensen kunna skönjas. Det gick åt skogen. Erlander rev sej i håret och kunde inte begripa varför. Palme rev sej i håret, Sträng rev sej i håret.
    Själv var jag mycket blek.
  Valet 1968 valvakade jag hos Sven Wedén. Förlåt.
■   Våren 1968 var jag i Colorado och Jean-Claude Killy kom till Aspen för att köra tävlingar efter att ha tagit medaljer i vinter 0S. Killy var dagens hjälte, jag trängde mej fram till repen och smalfilmade honom i andra löpet. Mitt framför mej stod han på örona så snön yrde.
Själv försvann jag per snabbgående bil till Denver.
■   Våren 1969 fick någon för sej att jag skulle gå på teaterpremiär. Jag går aldrig på premiärer, jag avskyr premiärer. Men nu var det ju Hasse och Tage som skulle visa “Spader Madam” och jag lät mej motvilligt övertalas. Det gick som jag fruktat, efter tio år av idel succéer gjorde Hasse och Tage fiasko. De två kan fortfarande inte den dag som i dag är begripa varför. Och jag har inte vågat tala om det för dom.
Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Det börjar ju bli ruskigt det här. Det enda jag kan göra åt saken är att hålla mej undan.
■   Den här veckan vill tidningen skicka mej på Sverige—Sovjet. Tycker inte ni också, att dom borde be någon annan?