Detta spännande inrikesflyg...
       
nr 21  1975
    Människan drömde i århundraden om att lära sej flyga. Drömmen blev verklighet. För somliga blev det en mardröm.
    Det lär fortfarande vara så, att endast ett fåtal av svenska folket någonsin har flugit med flygmaskin.
    Visst har både SAS och inrikesflyget och charterfrakterna till Mallorca och Kanarieöarna imponerande passagerarsiffror att peka på, men statistik och verklighet är skilda saker. . . det tycks vara samma gäng som flyger hela tiden. Och det gänget utgör blott några fattiga procent av folket.
    De övriga procenten, som inte fått sin flygdröm uppfylld ännu, kan jag trösta med att flyg, speciellt inrikes flyget, kan vara ganska prövande.
    I ottan när morgonplan söder ut lämnar Arlanda, släpps inrikesflygarna lösa. En rundnätt skara i fladdrande polisonger rusar över plattan. Det är det nya etablissemangets män som med slängande axelväskor försöker komma först ut till planet. Varför etablissemanget springer är det ingen som riktigt vet. Axelväskorna är 54 stycken och planet rymmer 96.
    I trappan skriker alla gomorron åt flygvärdinnorna. Sen tar man planet i besittning under högröstad humor. Smakprov:
    — Här är det reserverat för kronofogden. det står “kräv” på stolarna... haha ha!
    Det står crew, vilket betyder besättning. Platserna är reserverade för flygvärdinnorna, dessa flygande kaffe- servitriser, de enda tjejerna i landet som tagit de sofistikerade damtidningarnas svala kvinnoideal på allvar. Med ansikten makeupade till absolut uttryckslöshet kan de endast rubbas ur fattningen av att man begär påfyllning i kaffemuggen. Flera värdinnor reagerar som om de be traktade denna hemställan som en personlig oförskämdhet. 
Deras ansikten får där vid liv och hetta.
    — Jo, jag känner en brud i Jönköping, hon sa att jag skulle titta ner när jag hade vägarna förbi ... hahaha!
Själva flygandet kan vara ganska angenämt, speciellt om det är klar sikt och man kan betrakta riket von Oben.
Prövningens minut kommer inte förrän planet satt klorna i backen och det är dags att stiga av. För den som icke flugit förr kan jag berätta, att det går en trång gång mellan stolsraderna i varje plan. Till vänster om gången är det två rader stolar, till höger om gången är det tre rader. Ovanför stolsraderna löper hyllor, där passagerarna har lagt rockarna och axelväskorna.
•   I prövningens minut reser sej alla upp i samma sekund. Gubbarna kolliderar fem och fem i mittgången under ett sagolikt rivande efter rockar och axelväskor.
    Det är samma teater varje gång.
•   Där är han som river åt sej rocken med en sådan beslutsamhet att han får axelväskan i nosen.
•   Där är han som alltid får sin regnrock på sej bakåfram och står där med utsträckta armar ungefär som en kirurg som väntar på att syster ska kränga på honom gummi handskarna.
•   Där är han som har flugit förr och lärt sej tekniken, han räcker opp armarna i luften som en annan Folke Mossfetdt och låter rocken rinna på sej.
•   Där är han som alltid kör armen i fel rock. Jag hade en påhälsning av en sån i min loden sist jag var i Malmö. Plötsligt kände jag att det var folk i högerärmen. Vi möttes i ett plötsligt handslag därinne i mörkret och mannen ville göra gällande. att det var hans ärm. Längre hann han inte i pläderingen, för vänsterarmen hade han fått in i en loden som hade bråttom ut. Mannens egen rock låg kvar på hyllan.
•   Där är också han, som önskar markera sin världsvana. Han sitter alltid kvar i stolen medan det övriga etablisse- manget fajtas om sina rockar. Han lämnar planet sist, huttrande i bara kavajen, på jakt efter någon som just gått ut i världen med två lodenrockar.
    Dessa scener i gryningen kan stundom bli magnifika. Två civilekonomer som rest sej samtidigt och hamnat kran mot kran i korridoren påminner mycket om den gamla operetten en konstart som går ut på att hjälten och hjältinnan rusar ut på scen från varsin kuliss och möts i något som är förvillande likt en frontalkrock mellan två åkarhästar. Det fattas bara att ena civilekonomen brister ut i sång... Å jag gav...honom... blott... uppå skul . . . dran en tjyyysss”.
    Den upplevelsen har jag kvar.
    På 60-talet såg jag en gång gamle folkpartiledaren  Wedén och gamle höger ledaren Heckscher i ett sådant möte på Linjeflygs plan till Nordmaling. Herrarna stod öga mot öga och bara stirrade in i varandras pormaskar. De liknade två storbönder i någon 40-talsfilm av Ivar Johansson eller Gustaf Edgren. I dom filmer friade alltid ena storbonden till den andra storbondens dotter (Birgit Tengroth) och fadern (ofta Sten Lindgren) skrek in i pormaskarna på friaren: “Tager du min dotter ifrån mig, gör jag henne arvelös!” Arvet bestod, så vitt man förstod av handlingen, av grisen, kon och halva Sandrewateljéerna.
    Flyg är spännande.